Årskrönikan 2013

Som alltid när ett år ska summeras så är det hopplöst att få med "allt", dessutom utesluter jag det mesta som är privat. Men när jag gör ett axplock så blir jag ändå förbaskat glad, trots att livet ofta inte är vad jag vill att det ska vara så ser min mun ut att le ganska frekvent!

Jag började jobba på Sängjätten, fick en crash course i butikskommunikation,
printmedia, butikskedja, och förstås sängar. Plus "konferens". 

Hängde lite med Anton Hysén.

Besökte Stockholm Furniture Fair och hittade en grym arbetsplats.

Arrangerade WebCoast tillsammans med Maria för 3:e året i rad, och läste På Spåret-inspirerad introdikt på scen. 

Hängde med Emelie och Urban i Wien under påskhelgen.
Förbaskat kallt men underbart trevligt. Inte bara för att jag var konstant salongsberusad.

Såg lillebror ta studenten, komplett med Maskinen-märke på mössan.

Sprang Vårruset, självklart i ösregn.

Åkte på underbar resa till Fuengirola med bästa sällskapet, och ville aldrig komma hem igen.

Figurerade lite i media.

Hängde med mitt grymma affärsnätverk Business in heart. 

Började jobba på Nindev.

Halloweenade med syster.

Åt traditionsenlig superjulbrunch hos Helena.

Sa adios amigos och återvände till Fuengirola över jul och nyår. Snön, who needs it anyway?

Nyårsmålen för 2013 i retrospekt

Mål, inte löften. That's how I roll. Kanske finns ett och annat mål som jag inte offentliggör här men det är min ensak. Så, mina mål under 2013 var listan nedan. Låt oss se hur det föll ut.

• Ta till mig av komplimanger istället för att avfärda dem.
  Hmm, nja, kanske till viss del. Den här får hänga med in i 2014.
• Tacka ja till fler tillfällen som ökar mitt sociala umgänge.
  Ja, delvis! Kanske har jobb stått lite ivägen men jag har nog vågat lite mer.
• Äta bättre mat. Bättre som i högre kvalitet alltså.
  Jag har lagat mina matlådor, låtit mat kosta lite mer på restaurang. Fast mest blev det nog dryck...
• Besöka 2 länder jag inte tidigare varit i.
  Yes box! Österrike och Spanien x 2!
•  Läsa minst 1 bok per månad.
  Ha. Ha. Ha.
•  Springa minst 2 lopp á 10 km.
  Nä något löparår blev det inte, inget fantastiskt träningsår alls utan mest pliktskyldig närvaro på gymmet tills någon gång på hösten då jag kikcade igång och nu känner mig sjukt motiverad inför 2014.

Målen för 2014? Det blir nästa inlägg.

Har du råd med jul?

Fråga dig själv och tänk efter ordentligt, vad har du för extra fina minnen av julen? Jag är beredd att sätta en icke-sms-lånad peng på att det inte handlar om att du fick en svindyr julklapp.

Jag kan ha fel (så, då har jag friskrivit mig) men är det inte oftast så att det som fastnar i minnet är den gången du fick sitta uppe sent och spela kort med morfar, det år då både mammas och pappas släkt var samlad, eller en tidig morgon då du tassade ut till granen för att i det mjukt gul ljuset från granen titta på sista avsnittet av julkalendern?

Men ändå tycks folk år efter år både uppleva ångest på grund av att de inte har råd att köpa allehanda lyxpresenter till sina barn. En fyraåring "behöver" en iPad, en treåring borde få en docka för fyrsiffrigt belopp. Och ju mer de får desto mer kräver de förstås nästa gång.

Ibland önskar jag att vi alla kunde repetera högt för oss själva, "jag är vuxen, jag bestämmer själv". För det är ett intensivt skyllande på samhället och människorna runtom när julhetsen kommer på tal. "Alla andra" ger ju barn dyra saker, mitt barn kommer bli ledset och mobbat om inte han/hon får lika dyra saker som de andra. Tillåt mig knacka er på huvudet och upplysa om att det är helt okej att säga "nej, bara för att alla andra har tappat förståndet behöver inte du göra det också".

Utan att bli alldeles för det-var-bättre-förr så måste jag ändå påminna om att tomten bor inte på NK, barn tycker om att göra saker tillsammans, det är fett ovärt att belåna sig för att köpa julklappar och när Svensk Handel rapporterar om att i år blir det återigen rekord för julhandeln så är det i allra högsta grad en självuppfyllande profetia.

I jakten på rätt kunder överges staden, och människorna

Om jag inte visst hur min farmor ofta skyr kameran, och därtill aldrig surfar på nätet, så hade jag lagt in en bild på henne. Det hade gett en ännu mer personlig beröring i det jag nu ska skriva. Men jag visar respekt och låter bli, och hoppas att ni som ser det här hända i Sverige sprider inlägget vidare.

Vi är många som kommer från små orter. Orter som baseras på ett fåtal gator där mat hittar det som går att handla, mat, kläder, prylar. Ni har säkert också sett den utveckling som sker, att butikerna i allt större utsträckning flyttar från stadskärnan till ett köpcentrum, ofta beläget en bit utanför staden. Dit vill man att de köpstarka familjerna tar sina bilar, parkerar, tillbringar en längre stund och handlar allt de vill ha och behöver. Vad händer då med de andra?

I min hemstad Sollefteå finns inte längre någon matbutik, inte ens ett litet närlivs, i stadskärnan längre. Min farmor som tidigare kunde gå med rollatorn de tvåhundra meter hon hade till ICA måste nu be yngre släktingar med bil att handla åt henne. Hon känner sig besvärlig som ska ringa varje gång, och vad händer med alla de som inte har någon att ringa? Till Konsum är det hyggligt nära, men för den som går med rollator är allt över hundratalet meter rätt lugnt. Dessutom snackar vi en stad som har snötäckta gator rätt många månader om året. Då tar farmor fram den gamla sparken.



Att butiker inte kan driva förlustverksamheter i rent välgörenhetssyfte förstår jag mycket väl. Men har inte kommunen ett ansvar i att se till alla sina invånares bästa? Ett ansvar att inte bevilja ett bygglov som innebär att det ökande skaran av äldre inte kan köpa mjölk, och ett ansvar att visa respekt mot de som inte står högst upp bland butikernas önskade målgrupper? Och det talas om shuttlebussar och andra halvdana lösningar men än så länge händer inget. farmor frågade videobutiken som numer även är postkontor (är inte alla utom Posten postkontor nu för tiden?) om inte de skulle kunna ha livsmedel också? Men svaret blev blankt nej, det krävs sådana volymer i inköp att det kostar mer än det smakar.

Tanken har slagit mig att flytta hem och styra upp. Livsmedelbutik med telefonbeställning, hemkörning, centrallager. Problemet är att det här är inte bara Sollefteås verklighet, det är hela Sveriges. Förutom möjligtvis Stockholm, Göteborg och Malmö. Och var sitter de som styr? Just det.

Är du inte med oss så är du emot oss

Om en folkvald politiker använder Instagram för att förmedla vad hon gör om dagarna, å yrkets vägnar, bör då inte det kontot ses som offentligt på samma sätt som dennes e-post?
Vi lever i en spännande tid där regelverken ständigt utmanas av snabba kast, nya tekniker och trendiga fenomen. Sociala medier börjar bli etablerat och integrerat i de flestas kommunikationsstrategi men det finns alltid gråzoner. Som Filippa Reinfeldts Instagram, som till viss del består av bokklubbsträff och fredagsmys med tacos men till merparten möten och andra uppdrag hon har i tjänsten som sjukvårdslandstingsråd. Inte heller har hon valt att göra kontot privat. I mina ögon använder hon det som ett arbetsverktyg.

Ändå har hon blockerat en användare, som enligt egen utsago "tycker om att käfta emot lite". Men låt oss för sakens skull säga att det är ett riktigt troll. Om trollet inte sträcker sig till hot eller annat som faktiskt bryter mot lagen så tycker jag att det är tveksamt om hon kan blockera honom.

Moderaternas landstingskansli ansåg att de inte ansvarade för ledamöternas privata sociala medier. Instagram-användaren som blivit blockerad anmälde då landstinget till JO, som inte heller tar upp ärendet.

Å andra sidan har vi Tobias Billström som via sitt privata Facebook-konto (alltså inte en öppen "Gilla-sida") godkänt en 18-årig kille han inte känner som sin vän. När Billström berättade om en interpellation i rikstagen angående asylpolitiken valde killen att skriva en kommentar som kritiserade Billström. Hans kommentar blev snabbt raderad och han ströks från vänlistan. Vad känns rätt här egentligen? Det må vara Billströms privata sida men han har själv lagt till okända personer på sin vänlista och kommunicerar i egenskap av migrationsminister. I mina ögon är censuren aldrig rätt väg att gå, och definitivt inte ett sätt att vinna väljares förtroende.

Jag tror det här bara är de första fallen av många där regelverket kommer behövas synas i sömmarna, när gränsen mellan privat och offentlig blir alltmer suddig. Att den som driver en privat blogg ska kunna moderera kommentarer är en självklarhet, men transparensen bör råda hos de folkvalda. För om inte de tar debatten, vad gör de då på sin post?
Vad tycker du?

Göteborgs Lucia, mångfaldskampanjen som fick ett abrupt slut

Man gick ut och slog på stora trumman; nu skulle vem som helst kunna bli Göteborgs Lucia! Dags att bryta traditionen av sju söta unga flickor och öppna upp för både andra kön, åldrar och etniciteter i luciatåget. Det hela skulle göras via en för ändamålet framtagen app, där  vem som helst kunde lämna ett röstprov genom att sjunga ett par verser av Natten går tunga fjät. Till detta tog man en bild på sina läppar och en professionell jury skulle sedan bedöma alla inkomna bidrag, ta fram 60 till en audition som sedan efter flertalet provsjungningar under en helg skulle bli de lyckliga sju.

Och hur såg då denna fantastiska blandning ut när arbetet var klart? Jo det blev Emelie, Christina, Sandra, Ida, Helena, Ida Linnéa och Ellen, fem svenska flickor i åldrarna 19-26. Inte det bredaste spektrat om jag får säga det själv. Och vad har de gemensamt, jo alla utom en är studenter. Det finns nämligen en käpp i det berömda hjulet som gör att hela PR-effekten i projektet uteblir, den att deltagarna måste vara tillgängliga på heltid under en hel månad, utan ersättning utöver kost och logi. Det är i princip omöjligt för de flesta att ta ledigt en månad från sitt jobb och inte ens en arbetslös skulle kunna komma på tal då de förlorar a-kassa om de inte står till arbetsmarknadens förfogande. Ergo unga studenter, exakt samma typ av Lucia-kandidater vars foton figurerat på stortavlor i Nordstan i alla år.

Kunde de inte förutse detta? Var det värt den enorma peng som det kostar att dra igång ett sådant projekt när det inte finns en slutkläm att rida vidare på? PR-värdet kom och gick och den traditionella lucian lever vidare. Inte mig emot i och för sig.

Nu är det snart slut mellan mig och Sollefteå

Det jag alltid kallat "hem", även om själva bostaden förändrats ganska frekvent kommer nu vara mindre "hem" än någonsin. Jag har alltid sagt "hem till Sollefteå". Jag är förvisso inte född där, men definitivt uppväxt i den mellannorrländska stad vars 8 500 invånare, stoltheter som Hundskolan, Ångermanälven och Skogsmulle tillhörde min vardag och värld under en lång tid. Jag kan som många andra med småstadspåbrå svänga mig med humoristiska iakttagelser och dialektala uttryck, varvat med den totala hopplöshet som utflyttningsorterna innebär.

Först flyttade min far, sedan min syster, min bror har gått in i det militära med obestämd bostadsort som följd och nu flyttar även min mor. Nu finns den sista utposten, min farmor, kvar där uppe. Men med mammas flytt blir det svårare än någonsin att motivera den elva timmar långa resan med nattåget som dessutom ändå kräver att jag blir upphämtad på en station 1 mil bort. Jag får nog acceptera att mina promenader över Ångermanälvens broar inte kommer bli så många fler till antalet. Kvar ska bara finnas minnesbilder av niporna, gågatan, stadsparken, Hallstabacken, ridskolan, de tre hus jag vuxit upp i och de två skolorna jag gick på.

Jag kommer alltid känna en samhörighet med Sollefteå, vi har inte helt gjort slut. Men i sanningens namn så håller vi nog på att glida ifrån varandra.

Jag betalar inte för ditt bebisgull Alex

Man kan tänka lite längre än näsan räcker. Det glömde Alex Schulman och lägger därför fram att för att barn ska slippa gå till förskola vid ett års ålder, när de egentligen bode ha den fulla uppmärksamheten från en förälder så borde staten bekosta ytterligare ett år att föräldraledighet. Då blir det gladare, tryggare och friskare barn som slipper hänga i grupper om 30 med tre pedagoger som ska ha koll på alldeles för många ungar samtidigt.

Jamen det är väl jättefint att Alex både vill att de pengar som läggs  på förskolan ska fördelas per barn så han själv kan bestämma över hur hans barns delar spenderas (ganska moderat idé) men samtidigt att det läggs en extra peng på att föräldrar kan vara hemma mer (låter rätt sossigt). Kan vi bara klargöra att Sverige har typ världens mest generösa system på området redan, med betald lååååång ledighet, pappamånader och hela baletten? Så kan vi också börja fundera på om det verkligen är staten som ska lösa detta åt oss. Hur gör folk i länder som inte är Sverige? Där är kanske familjen involverad på ett annat sätt. Man låter sin gamla mor bo i samma hus istället för att skicka henne till serviceboende och får i gengäld en barnvakt. Eller så får den ena gå ner i tid också kanske man inte kan bo i det dyraste huset i skärgården. Tufft val!

Det där med att skaffa kids är ju nämligen ett val. Det är ingen som tvingar dig att ge upp tid, inkomst och frihet. Om du vill vara hemma med din unge i ett, två eller fem år så tycker jag du ska vara det. Men tro inte att mina skattepengar ska betala det, du får stå ditt kast och göra avkall på komforten.

Team America har många ansikten men inget förstånd

I ena stunden står president Obama och hyllar det tal Martin Luther King höll för igår 50 år sedan. Världen tittar storögt på medan den till synes rakryggade Obama erkänner att det finns mycket kvar för USA att göra för sina medborgare, när många lever i fattigdom, arbetslöshet och allmän misär. Jotack. I andra stunden hävdar han att det minsann är dags för USA att gå in med stridstrupper i Syrien (trots att Syrien inte begått något angrepp mot USA) innan FN hunnit göra sin utredning om kemiska vapen (för det tycker USA nu är för sent) och finansiera detta med miljarder som varenda kotte kan räkna ut skulle behövas mycket bättre i skolor där man måste ha metalldetektor eller i städer som fullständigt övergivits av staten.

USA:s president pissar på sitt eget folk samtidigt som han försöker upprätthålla bilden av att landet är rättvisans förkämpe i världen, och under borden delar man upp sedelbuntarna och gör upp om var freden ska få råda för närvarande och vilka som kan offras. Media har fullt upp med att visa en version där det handlar om en regering och dess motståndare i ett land långt borta från all civilisation (typ Sverige eller USA) utan att mata in parametrarna Iran, Kina eller Ryssland. Och "rebell" är liksom det finaste man kan vara.

Meanwhile in gamla Svedala står ett gäng ängsliga politiker med tillhörande rövslickande journalister och trampar oroligt för tänk om det blir krig i Syrien. Då måste Obama ställa in sitt Sverigebesök!

Och som grädde på moset skulle jag vilja höra en indignerad radiorapport från Cecilia Uddén, lämpligtvis placerad på ett torg i Damascus, som under dramatiska åthävor intervjuar barn på gatan om hur det känns att stå mitt i händelsernas centrum.

Ni kallar det nyheter, jag kallar det PR

Jag jobbar själv en hel del med PR och ibland är det svårt att inte bli imponerad av hur lätt det är att få svensk mainstream-media att lyssna och lyda på det mest väldresserade sätt. De senaste veckorna har det förekommit en del löjligt tydliga exempel på hur enkelt det är att styra vad som exponeras, och hur, för att skapa opinion totalt befriad från källkritik och ifrågasättande.

Den synnerligen medelmåttiga höjdhopperskan Emma Green Tregaro såg till att folk inte glömmer hennes namn trots uteblivna tävlingsresultat, genom att låtsasagera mot Rysslands förbud mot ”lockelser, positiva åsikter och kommentarer som främjar icke-traditionella sexuella relationer och familjeförhållanden, riktade till minderåriga” med regnbågsfärgade naglar istället för att bojkotta tävlingen som ställningstagande. Vän av ordning protesterar nu förstås och tycker att det är väl bättre att göra någonting än ingenting. Helt sant, problemet är att hon gör något väldigt litet, koketterar med det som om det vore något stort, och dessutom själv vinner mer på det än någon förtryckt rysk tonårsflata.

Foujan "poliser är stinkande apor" Rouzbeh fick fritt fram i morgonsofforna med sitt plötsliga påhitt "hijabuppropet" där kvinnor oavsett tro uppmanades ta på sig slöja i sympati med kvinnor som trakasseras på grund  av att de bär någon typ av slöja. Jag säger det igen, statliga som kommersiella kanaler tyckte det var en skitbra idé att stötta ett av de mest patriarkala systemen i världen, som utgår ifrån att kvinnan lockar mannen till undergång om hon inte skyler sig (gäller även barn). Hela jippot baserades dessutom på en rapporterad misshandel av en slöjbeklädd kvinna. Ännu finns inga bevis i historien, däremot vittnesutsago om att det handlade om hustrumisshandel. Nåväl, åka PR-karusell och äta politisk-agenda karamell kan vi göra ändå.

Och i Egypten är det svårt att skilja på antagonist och protagonist, jobbigt för svensk media när inte ett plus ett blir två. I allmänhet diggar man ju "rebeller" snarare än sittande regering men om rebellerna i sin tur diggar Muslimska Brödraskapet då är det ju lite lurigt att hålla dem om ryggen. Men kolla, nu skjuter man på dem, då måste det vara synd om dem! Skönt, saken utredd. Eller?

Jag mår lite illa och tröstar mig med att när jag vill få ut budskap så är det mer harmlösa saker, inte sådant som drar Sverige längre och längre ner i det svarta hålet.

Journalisterna och deras så kallade uppdrag.

Det vrider sig alltid lite i bröstet när jag ska skriva om media. Som liten var jag övertygad om att journalist var drömyrket, rapportera från spännande händelser och skriva viktiga reportage. Min farmor frågar fortfarande ibland om jag inte ska gå journalisthögskolan, men idag är det nog det sista jag skulle kunna tänka mig i utbildningsväg. För jag hatar hur journalisterna har blivit självutnämnda hjältar, viktigpettrar, tyckare och sanktionerade sagoberättare på prime time.
Snart börjar Bolibompa, men först lite hittepå för vuxna, här är Aktuellt.



Jag lyssnade på P3 dokumentär om mordet på Sara Westin i Härnösand 1989. Reportern som ska göra Sveriges Radios inslag om händelsen där och då säger i dokumentären att "Sveriges Radio har ett ansvar att hantera den här frågan så att man inte spär på de främlingsfientliga strömningarna...". Oh really? Jag trodde nämligen de skulle berätta sakligt och objektivt om händelseförlopp, men vad vet jag?

DN:s Hanne Kjöller ringde en söndag till vakthavande befäl och krävde information om huruvida det stämde att cannabisanvändningen ökat dramatiskt på Södermalm? När hon ombads vänta till måndagen på grund av att ingen med den typen av information fanns på plats blev Kjöller upprörd eftersom hon skulle ju skriva nu, och citat "...har ett uppdrag gentemot allmänheten.". På något sätt tror jag allmänhetens intresse i den här frågan kunde vänta både en och flera dagar.

Dessutom sitter nog alldeles för många och väntar på årets sista sommarpratare, den närmast ikoniserade duon Schibbye & Persson som ska redogöra för exakt hur skitjobbigt det var att eftersom de mot all offentlig inrådan åkte till ett hyfsat farligt land och sedan hängde lite med terrorister, tvingades att sitta i fängelse. Allmänheten glömmer så snabbt omständigheterna när övergivna fruar gråter ut och skäggiga män återvänder hem. Jag förmodar att vi kan dela ut Augustpriset redan nu för den ännu ej skrivna boken.

Och bara som en liten blänkare, apropå källkritiken.

Nöj dig inte med det färdigpackad information

Att konsumera information på samma sätt som mat. Att istället för att läsa innehållsförteckningen och granska mängden av kemiska tillsatser i förhållande till faktisk råvara, istället köpa det som redan är tillagat, kryddat, paketerat och prissatt. Så verkar många ta in kunskap, eller okunskap, om världen och dess förhållanden. Jag tänker fortsättningsvis skriva "ni" för jag anser mig inte längre vara en del av den majoritet som okritiskt sväljer det som serveras, även om jag självklart har många sanningar kvar att upptäcka.



Ni låter de stora mediehusen formulera en terminologi för varje händelse, som snabbt blir allmängiltig. När det ska rapporteras om krig, politiska stridigheter och maktkamper får ni hela storyn uppritad för er; protagonisten, antagonisten, upptakten, konflikten och vad som bör bli utfallet. Och i er iver att vara allmänbildade, omvärldsanalyserande, och inte minst fulla av åsikter som faller i god jord i de flesta kallprat på fester och i fikarum, så tar ni dessa finmalda och formstöpta historier för sanning.

Det skrämmer mig hur närsynta ni är. Att ni inte orkar kisa för att läsa mellan raderna och se djupare i havet av ord. Borra er ända ner till botten för att se oljan, sträcka ut handen och fånga dollarsedlarna som fladdrar över gränserna, blunda och spetsa öronen för att höra knastret i avlyssnade nät. Mediekanalerna behöver portionera ut lättsmälta nyheter för att behålla läsare, tittare och lyssnare, just för att ni är så okritiska. I den onda cirkeln måste ni ställa er upp och kräva mer av journalistiken för att få veta sanningar. Och våga titta utanför DN eller SvD (och jag hoppas att ni inte ens bevärdigar Aftonhoran med ett besök), titta utanför landets gränser. Ja tro det eller ej, Sverige är inte världens nav.

Tänk om diskussionerna kunde kretsa kring varför USA behöver motivera 100 miljarder i månaden till att beväpna "rebeller" i Syrien när deras eget land ruttnar bort i fattigdom, varför människor som Snowden är viktigare än världens alla Pride-parader, och hur majsstärkelsemaffian sakta men säkert sätter sina sockersöta klor i hela världens befolkning. Så på med glasögonen, det är dags att granska innehållsförteckningar inte bara på förpackningar, utan på allt som kallas "nyheter".

Boisen, operadebattören, Lilla Hjärtat, Gardell och bristen på både humor och nivå i skrivande

Det är många artiklar som glider runt i flödena nu, delade av människor som uppenbarligen gått igång ordentligt på respektive text och nästan hänfaller till det vidriga "SPRID!!!"-beteendet. Nåväl, jag vet inte om det handlar om nyhetstorka, sommartemperaturens inverkan på det kritiska tänkandet eller bara gammal hederlig olika tycke och smak, men jag måste ändå påpeka följande;

Frida Boisen, populist av rang går ut i krönika och hävdar att "Pia Sundhage har återerövrat fotbollsarenan från testosteronstinn herrklubb till en folkfest" och min panna går rakt ner i bordet. Dunkar det några gånger för att verkligen understryka min uppgivenhet. Pia Sundhage har varit mediababe i en månad, det är vad hon gjort. Hon har gett svenska fotbollsintresserade tjejer ett alibi för att vara just fotbollsintresserade, i en månad. Nu kommer allt återgå till det normala, när tjejer får spela på elitnivå parallellt med arbete, de unga får träna på sämre plantider och vi kvinnliga supportrar får hävda oss för att få delta i diskussionen om vem som vinner allsvenskan för egentligen så kollar vi ju bara på killarnas vadmuskler. Frida Boisen, jag betvivlar ditt intresse för fotboll, ditt dito för att bli ett namn i mediesverige finns det däremot inget tvivel om.

Sen har vi Rickard Söderberg, operasångare och debattör (en ny och spännande kombination) som går all in på de ryska homohatarna som torterar barn. Och missförstå mig inte, självklart är det fruktansvärt det som sker, men hur texten kan ses som ett epos att sprida är för mig främmande. Jag fick pressa mig igenom texten, som är så illa formulerad att det förvånar mig om den genomgått någon form av stilistisk granskning. Ryssland har "ballat ur", Putin "pissar på kärleken", och till Carl Bildt säger han: Du som är så extremt inflytelserik på Twitter kan sätta samman ett välriktat tweet på en minut som skulle kunna vara med och förändra världen. Annars är du inte värdig platsen som utrikesminister.
Jaha, är det så man förtjänar sitt arbete nu för tiden? Och sist men inte minst baserar han hela texten på en gammal devis vi i sportsvängen gärna använder oss av i raljerande termer, men som tydligt är helt brukbart i det här fallet. "Avgå alla!"

Sist men inte minst den jättemärkliga texten i Vi om Stina Wirsén och rasistdebaclet kring sagofiguren Lilla Hjärtat. En text som dels inte vet vilket ben den ska stå på, om den sympatiserar med Stina eller ej, och som dessutom är skriven som vore det en dikt, eller i alla fall icke journalistisk artikel. I princip oläsbar med korta meningar och blankrader i ett.

Kanske borde jag även nämna Gardell och hans Ramadan-tweets. Kortfattat; jag skrattade åt tweetsen och suckade åt att det behövdes en krönika för att förklara för de kissnödiga att man får skämta.

Barndomen definieras inte av bh:ns vara eller icke vara

Är det verkligen bh och smink och dess eventuella inträde i flickors liv redan i nioårsåldern som gör att "barn inte får vara barn" eller sexualiserar dem i förtid? Nej, i min mening är det här bara ytterligare en av Frida Boisens försök att sätta GT på kartan som en debatterande tidning som folk ska börja bry sig om igen. Och det funkar, bh-artikeln formligen övertar mitt Facebook-flöde. Men det finns ett problem (eller många), i att man i och med det bestämmer vad som är rätt och fel för flickor.

Är det åldern eller frånvaron av byst som gör att de ej bör få en bh? Vad gäller i så fall för flickor som aldrig får mer än en a-kupa, ska de aldrig tillåtas köpa en bysthållare av något slag? Och har vi glömt att vi själva som barn älskade att få leka vuxna, pojkar som flickor i föräldrarnas klänning och halsband eller kavaj och hatt. Sedan kunde vi byta med varandra, kön var ingen issue.

Och vilka är vi att avgöra vad som är rätt eller fel, och när det är rätt tid för flickan att bli kvinna? Själv blev jag pådyvlad en prenumeration på VeckoRevyn av min mamma som uppenbarligen oroade sig för att jag helst läste Min Häst eller Kalle Anka och var helt ointresserad av både kläder och smink. Var hon en sämre mamma än de som böjde sig för dotterns önskemål om läppstift på skoltid? I think not.

Vi låter barn vara barn när vi slutar dirigera dem efter hur andra vuxna kommer döma oss som föräldrar. Och nej, jag är inte själv förälder men jag säger som Helena af Sandeberg i "Tomten är far till alla barnen" på frågan om hon har några barn;

- Nej, men jag har väl för fan varit ett.

Fokusera på att vara den som aldrig säger hora

Det verkar finnas ett enormt behov av att hänga ut de feltänkande och uppfostra dem. Att identifiera en problematik och tydliggöra att det finns människor som driver på den är en sak, men att rikta kritik mot individer för att de inte har åsikter som går hand i hand med rådande diskurs saknar konstruktivitet. I dagarna har det kommit två väldigt tydliga exempel.

Vi har den sammanfogade bilden av unga män som uttrycker sin syn på de kvinnor som spelar fotboll på elitnivå, kallar dem "flator", "kossor", "nollor" och "horor". Och det är självklart vidrigt att uttrycka sig nedsättande mot vilken människa som helst men det är hur vi som håller med om det hanterar situationen som gör skillnad. Jag reagerar på att många uppmuntrar sina läsare/följare att hata tillbaka mot dessa killar. Som om de skulle ändra åsikt om någon säger åt dem att "nä hörrödu, det där var inte snällt, Lotta Schelin är inte alls en hora"? Passa istället på att berätta hur mycket ni uppskattar damlandslaget i fotboll, men att ge sig på de som hatar det känns så meningslöst. Och vad hände med yttrandefriheten?

Komikern Mårten Andersson twittrade: SOM vi killar ÄLSKAR detta säckiga, mönstrade mode där ni tjejer ser ut som designade sopsäckar. instagram.com/p/bl9Reby32A/
Och håll i hatten vilken hatattack han fick tillbaka. Kommer Mårten nu förstå att han hade fel, att tjejer inte alls ser ut som designade sopsäckar, eller att han ska tänka sig för innan han skriver något om kvinnors utseende? I would think not.

Det måste vara okej att inte tycka lika. Det betyder inte att jag tycker om att tjejer kallas horor på Twitter men det får inte bli mediadrev varje gång någon inte passar in i mallen. Så länge ingen går över lagens gräns så kommer jag alltid driva tesen att föregå med gott exempel är det bästa sättet att om möjligt vinna över någon på sin sida. Så hylla fotbollstjejerna, för deras spel eller utseende, vad du nu värdesätter. Och klä dig själv sådär förbaskat snyggt som du tycker andra också borde, för mer kan du inte göra. Du kommer ändå aldrig få medhåll av alla, och det går inte heller att kräva.

Den perfekta ytan är inget unikt för våra nätpersona

"På Facebook får ju ingen missfall", den senaste artikeln som delas av de som tycker att sociala medier triggar människor till att bara visa upp de fina sidorna av sitt liv. Att nätet har blivit en press att alltid vara fixad, lycklig, kreativ och positiv. Men här kommer en newsflash, det har inte med internet att göra. Vi är precis lika dåliga på att vara ärliga IRL.

Tänk nu igenom den senaste veckan. Tänk på vilka du talat med, på jobbet, hemma, i en bar kanske. Brukar inte konversationen vara typ;
- Hur är läget?
- Bra!

- Vad gör du nu för tiden?
- Jo jag jobbar ju med/har flyttat till/träffade en...

Hur ofta har du sagt "Nja det är rätt kasst faktiskt, mamma har fått cancer och hunden blev påkörd igår", eller kanske "fan jag fick sparken och nu är jag sjukskriven för depression för jag pallar inte jobbcoachen och Arbetsförmedlingen"?

Så kom inte och gnäll på Facebook. Det är upp till dig, oss, er, vi att föregå med gott exempel. Vill vi ha öppnare och ärligare relationer med varandra så ska vi
sopa framför egen dörr. Skriv din statusuppdatering efter vad du själv vill läsa. Ring en vän och tala om det du skulle vilja att din vän talade om med dig. Varsågod, det är bara att börja.

Tillgång och efterfrågan kan inte alltid styra

Det gläder mig att läsa om Nordic Choice Hotels beslut att sluta visa porr. För många år sedan jobbade jag inom en annan svensk hotellkedja med hög premium-profil. Under min tid där hade jag många gånger kontakt med ledningen och upplevde dem som lyhörda och ödmjuka. Men när jag skrev ett välformulerat brev med förslag att ta bort porren från hotellet, material jag tyckte rimmade illa med den familjevänliga attityden och modernt lyxiga känslan. Men där stötte jag på patrull. Porren var något som var efterfrågat och eftersom det var en betaltjänst ansåg man att ingen som inte var intresserad exponerades för den. Mina argument om principfrågan stod obesvarade.

Jag är övertygad om att porren genererade en hel del intäkt även för Nordic Choice, men de vågar ändå stå för att de tycker dett det står för någon som inte är i linje med deras värderingar. Snyggt.

Sälj sport med hjärnan, inte bara hjärtat

Jag är fotbollssupporter, men jag är också affärskvinna. Till att börja med, ja jag kommer utgå ifrån GAIS i det här inlägget, men jag vet att problemet jag vill gå in på är generellt i fotbollsklubbar och kanske i svensk idrott överlag. Det handlar om ekonomi, ledarskap, och synen på hur verksamhet ska drivas.

Fotbollsklubbar är företag, så mycket kan vi fastslå. Man har anställda (spelare, tränare, administratörer och ledare m.fl.), det finns utgifter (spelarköp, löner, arenor, resor, utrustning m.m.) och det finns intäkter (biljettförsäljning, merchandise, reklam). Så ser i princip alla företag ut. Ändå verkar idrotten ha en syn på sin verksamhet som lite speciell.
Kan ni se framför er att ett medelstort svenskt företag går till sina kunder och frågar om de inte kan sticka till dem en extra slant eftersom bokslutet inte går ihop? Nä, trodde väl inte det. Ändå går det och skramlas med hinken på matcher, och sätts upp konton dit vi lojala supportrar kan skänka våra surt förvärvade slantar i hopp om att det ska räcka till att betala en tränare som kan få upp laget i Allsvenskan igen. Galet.

Och så var det det här med reklam och sponsring. Efter att i 3 år arbetat med att sälja sponsorskap har jag dels mötts av frågan "hur gör du, jag tycker det är så svårt att tigga pengar" varpå jag svarat "jag tigger inte, jag säljer ett något med ett värde". Dels har jag sett hur många som försöker sälja skit och inget för dyra pengar. "Du får din logotyp på matchprogrammet", fuck that! Det här är 2013, alla håller hårt i sin budget och den som vill ha samarbeten måste leverera innovativa sätt att uppmärksamma de som vill alliera sig med klubben. What's in it for me är den allra viktigaste frågan för en säljare att besvara idag och det räcker inte med att säga en siffra på upplagan, nu mäter vi engagemang.

Sen det här tjatet om låga publiksiffror. Det finns unikum, som smålag i division 2 med oproportionerligt stor supporterskara och storklubbar som av tradition och ohejdad vana får storpublik till varje match. Alla andra måste kämpa. Återigen, what's in it for me? Vi går dit för att vi i själ och hjärta tror och hoppas att just idag kommer det gå bra, vi är med tills domaren blåser efter alldeles för många skakiga tilläggsminuter. Men ju mindre vi får tillbaka i form av starkt spel, kämparglöd och då och då ett fint mål, desto svårare blir det att motivera det där besöket som ändå kostar två öl. Så kära medsupportrar, peppa varandra att dyka upp, men skäll inte. Både ni och klubben ska bara påminna oss om varför vi målar våra hjärtan i emblemets färger.

Västtrafik fattar verkligen inte PR

I natt var det mycket folk i omlopp i kollektivtrafiken. Göteborg är en stad som drar till sig många sommarturister och just denna lördagkväll bjöd på Summerburst på Ullevi samt Håkan Hellström på Slottskogssvallen. Det är en sådan kväll som staden Göteborg ska hålla högt för just då reser det till fantastiskt mycket folk från både närförort och resten av Sverige.

Jag råkade av en händelse kliva på en spårvagn på Järntorget som var sprängfylld med folk som var på väg från Slottsskogsvallen. Stämningen var på topp, folk sjöng och var glada. När spårvagnen passerat centralstationen på väg mot Östra Sjukhuset så kommer de, biljettkontrollanterna. De som känner mig vet att jag inte alls är den som förespråkar gratis kollektivtrafik (och inte plankning heller såklart) men att ha ha kontrollanter ute en kväll som denna anser jag vara ren sadism och aktivt motarbetande mot stadens rykte som gästvänlig. Många ungdomar och utsocknes som naturligtvis var (fullt berättigat) osäkra på hur de skulle stämpla med sina för tillfället inköpta kort, och många såklart lite berusade. Hade det här inte varit det perfekta tillfället för Västtrafik att gå ut och säga "I natt åker alla gratis, vi vill att alla besökare kommer hem tryggt."? Men nej, istället ska det sista intrycket bli panikslaget fipplande vid de oförståeliga automaterna och sex stycken svartklädda personer som stövlar runt med myndig min och och blipp-verktyg för att om möjligt få skicka ut någon i natten med 1200 kronor i böter och ett missnöjt minne av en kväll som skulle bli den bästa.

Det politiska idealet i sociala medier

Det klagas på de som verkar upprätthålla bilden av det perfekta livet på Facebook. Det är ett evigt gnäll om prestationsångesten som framkallas av andras joggingrundor, räkmackor och shabby chic-byråer och Thailands-resor. I ärlighetens namn kunde jag inte bry mig mindre, kul för dem om de är lyckliga. Jag stör mig på något helt annat, nämligen det politiska idealet som sprider sig som en löpeld i sociala medier.
Varje vecka (snart är det nog varje dag) finns en ny bild, artikel eller video som är de "rätta" att dela. Svältande barn, rätten att få visa det kvinnliga könsorganet i närbild, blodiga "rebeller", och såklart, frustrerade ungdomar i valfri förort som hävdar sin rätt att kasta sten och bränna bilar som reaktion på sin egen oförmåga att ta del av det svenska samhället.

Jag ser till min glädje att det är inte 100% av mitt flöde som tycker synd om ynglingarna, att det faktiskt finns kritiska röster som frågar varför det verkar finnas förmildrande omständigheter kring att låta rättsväsendet tappa kontrollen över landet. De sätter stadsdelarna i skräck och det är inte ett dugg synd om dem. Media ömsom viftar med blodtörstiga kameror för att få intervjuer med de maskerade (!) terroristerna, ömsom skriver krönikor med e min som skulle få Dagens Lokaltidningsbesvikelse att blekna. Vad gööööör politikerna? De gör varken till eller från, de som verkligen gör något är polisen, eftersom det är deras jobb, och för det får de en stenskur i huvudet och rasist-anklagelser. Hey, vi kan kalla dem idiotjävlar istället, är de mindre kränkta då?

Det finns inga ursäkter för att ta till våld för att göra sin röst hörd, men det är minst lika illa att försvara de som ändå gör det. Alla har alltid ett val, även om vissa har sämre förutsättningar än andra. Jag har bott i Bergsjön och Hjällbo, det skiljer sig antagligen inte mycket från Husby. och tänk, jag har ändå inga sympatier med de som nu tar kontroll över både stad och löpsedlar. Och avrundar med en gammal klassiker:

När det inte var rätt person som gjorde fel

Det kan bli så fel på så många sätt. Och återigen kommer jag tillbaka till det moraliska pekfingret som riktas mot den som utnyttjar en lucka i lagen. Jag syftar på Le pain francais, cafékedjan som satte i system att ta in anställda med lönebidrag för att kunna hålla nere kostnader och hålla uppe etableringstakt. Och nej, det här är inget försvarstal för dem, men det är en stilla fundering varför vi inte är mer upprörda över handläggaren på Arbetsförmedlingen som möjliggjorde detta. Arbetsförmedlingen, drivet av skattepengar och deras lönebidrag, skattepengar, som används på ett sätt som knappast kan ses som okej. Men det är företaget, som utnyttjar möjligheten som får bära hundhuvudet när GP går på krigsstigen.
Och hanteringen från deras håll må varit allt annat än bra, ett öppet brev på en köpt helsida i Metro häromdagen skapade mest bilden av att de verkligen hade något att dölja.

Timbro som var först med att ifrågasätta om den här granskningen verkligen var korrekt i sina slutsatser. Men efter det har storyn tagit några varv ner i den sedvanliga mediespiralen, folk mumsar vidare på fyllda baguetter och Arbetsförmedlingen (vars verksamhet inte ens behöver ytterligare en anledning att granskas) fortsätter pytsa ut människor på låtsasjobb eller dito "utbildningar. Men det som hänger kvar i de flestas minnen är de fula caféägarna som var taskiga mot anställda, i mitt sinne sitter en gnagande tanke om att man bara lyft på ett lock men snabbt stängde det igen eftersom det uppenbarade sig så mycket skit i fel hörn.

Den som lånar ut pengen är inte den enda skurken

I mitt senaste inlägg tog jag upp en fråga där jag ansåg att man väljer att belysa fel ände av problemet. Ett annat aktuellt exempel på detta är företeelsen sms-lån. Det kommer konstant nya larm om hur svenskarna i allt större utsträckning skuldsätter sig via snabba smålån, ofta enkelt administrerade via ett sms. Och media går på företagen som lånar ut pengarna, och nu även företagen som köper upp dessa skulder och tjänar ytterligare pengar på dem.

Men ingen talar om att vi har ett regelverk som underlättar för dessa företag att växa och frodas. För att använda Wikipedias formulering:

I Sverige kräver denna typ av blancoutlåningsverksamhet bara att företag gör en registreringsanmälan till Finansinspektionen och behöver ej något tillstånd. (Dock har många företag i branschen inte ens uppfyllt kraven på registrering.)

Det innebär alltså att dessa företag som bedriver en väldigt nischad typ av bankverksamhet inte på något sätt lyder under samma regelverk som "vanliga" banker, på grund av att de summor som lånas ut var för sig är alldeles för små. Som i så många andra fall har vi alltså en effekt av ett föråldrat system som inte hänger med i marknadens utveckling. Och så pekar vi på företagen, återigen det moraliska pekfingret, "ni borde inte utnyttja människor på det här sättet, även om det är fullt tillåtet" (faktiskt påbjudet). Och vi säger till människorna att "ni borde veta bättre, den som är satt i skuld är icke fri".

Men var är fingret som pekar på staten och säger "hallå, reglera lite innan befolkningen lever i rännstenen"
.

Lobbyismen, moralen och pekfingret

Ja, jag vet att det går emot allt klokt att över huvud taget besöka aftonbladet.se. Men jag gör det ändå ibland, och nu möttes jag inte bara av sedvanligt kändisdravel och väderprognoser, utan också en tidning på krigsstigen mot lobbyism. Nog för att Sverige kan ses som en oskyldig lilleputt med huvudet i sanden och Bullerby-självbild i jämförelse med till exempel politikens högborg USA, men inte trodde vi väl att lobbyism inte förekommer? Nej kanske är det precis som det verkar, att man gör skillnad på folk och folk, så att det i det här fallet helt enkelt är en moralfråga att före detta politiker du agerar inom PR. Jag vill gärna ge exempel på några synnerligen intressanta formuleringar i den här artikeln som avviker från allt vad journalistisk objektivitet innebär:

Alla jobbade tidigare i riksdagen eller på regeringskansliet och har nu bytt sida.

I riksdag och regeringkansli arbetar alltså enbart idealister vars enda mål i livet är att tjäna sina medborgare väl och representera väljarnas åsikter, för ett bättre Sverige! På andra sidan, där sitter de onda, mörka makterna, de som med retorik, statistik och ett välsmort munläder försöker påverka.


Han valdes in i riksdagen för Moderaterna 2006 - men hoppade av nästan omedelbart när lobbyistbyrån JKL öppnade plånboken.

Här talar vi tydligen om ett rötägg till politiker, en som inte enbart drevs av just viljan att skapa ett bättre samhälle och representera folket, utan också gick efter vad han tyckte var roligt att jobba med och den lön som kom med jobbet. En riktig politiker vill väl inte ha en fet plånbok, nejnej, medborgarlön för tusan. Eller?

Varför ska inte en före detta politiker få jobba med lobbyism? Det handlar trots allt om före detta politiker, de som inte längre har ett officiellt uppdrag. Visst har de ett värdefullt kontaktnätverk i den politiska sfären, men då får vi nog börja attackera fler branscher för så ser det ut överallt. Lobbyism kan förstås handla om att försköna sanningar, få en lösning att se mer attraktiv ut än vad den i verkligheten är, men så fungerar försäljning. Vi säljer alla sanningar och verkligheter till varandra, dagligen. Utan lobbyism skulle vi antagligen sitta med en ganska begränsad bild av helheten. Sen är det upp till de styrande att granska, jämföra, och inte låta sig luras. Och jag tycker det är i den änden media borde belysa med några rejäla bygglampor. Låt säljarna försöka sälja, och ta en titt på hur många obesiktigade sanningar våra politiker köper istället.

Uppdatering: Nu även intressant replik på dn.se

Lottomiljonären

Om jag blir miljonär på lotteri / ska jag köpa plastik-kirurgi / Ja tänk er hur snygg jag då skulle bli / Om jag blir miljonär på lotteri / ska jag vika ut mig i nåt magazin / tänk vad populär jag då skulle bli
Minns ni Jumper?

Hakar på Suzannes inlägg om vad jag skulle göra om jag fick massor med pengar, apropå den gigantiska Lotto-vinsten som delades ut förra veckan. Så, om jag vann sådär sanslöst mycket pengar skulle jag:

• Betala bostäder och andra omkostnader för mina närmaste
• Sälja min lägenhet och flytta till New York
• Investera en del i trygga grejer
• Investera en del i roliga grejer som jag tror på och vill stödja

Och köpa så inihelvetes snygga kläder, skor och accessoarer förstås. Men i övrigt så är det så mycket ägodelar som är onödiga, som snarare är kopplade till begränsningar. Visst, bodde jag kvar i Sverige skulle jag väl köpa en fancy bil men behöver jag den i N.Y? Jag skulle kunna köpa en häst men då är jag ju låst till den, är det inte roligare att åka en vecka till en hästgård då?

Hade jag pengarna hade jag köpt mig så vansinnigt mycket frihet åt mig och de jag älskar. Och jag vill understryka att det här är inte en dröm, det är något som är fullt uppnåeligt. Dock har jag inget emot om det kommer via Lotto istället för 30 års hårt arbete. Jag lovar att jag kommer uppskatta varenda krona minst lika mycket oavsett.


Bild: digitalart / FreeDigitalPhotos.net

Anställd, egen och mittimellan

Att gräset skulle vara grönare på andra sidan är knappast något nytt, alltid vill en ha det en inte har. Jag var länge anställd, tills jag fick nog och exploderade i två år av fritt egenföretagande. Då började jag känna att det var lite väl lösa boliner att konstant jaga konsultuppdrag och helt lämpligt kom då erbjudandet att gå in i en start-up. Det perfekta mellantinget! Jag var anställd men slet med alla entreprenörens utmaningar. Och nu är jag anställd på ett "vanligt" företag. vad tror ni jag börjar fundera på? Jo så klart att sakna friheten att skapa mina arbetstider, drömma om nästa kontorsplats, jaga drömkunder och milstolpar. Men blir jag någonsin företagare igen så blir det tillsammans med någon. Det passade inte mig att vara helt utlämnad till mina egna idéer, jag är som mest kreativ när jag sjunger duett.

Och egentligen trivs jag med att vara anställd, men jag är rätt sugen på att vara mer ute bland folk. Nätverka, prata med kunder, få feeling. Jag är inte bara bra på att skriva, jag är en hejare på att prata också. Min vän Sofia sa en enkel men fin sak idag, "var inte rädd för att följa din dröm, även om den ändras". Det är så det är, jag förändras, och mina drömmar med mig.

Du och jag döden

Det är inte bara snack när jag talar om att leva varje dag istället för att uthärda den, eftersom livet kan vara slut imorgon. Jag går nämligen med dagliga funderingar kring när jag kommer dö, och mesta delen av tiden är jag övertygad om att det kommer ske i förtid. Mest tror jag att jag kommer drabbas av cancer med snabbt förlopp. Det är ju inte helt osannolikt. Ännu mer sannolikt är att jag invaggad in en podcast traskar ut framför en spårvagn. Någonstans däremellan tror jag att jag att bilen jag färdas i ska hamna i en krock. Märkligt nog har jag hittills inte reflekterat över risken att bli påkörd när jag cyklar, däremot att jag själv skulle kunna cykla in i en fotgängare. Hmm. På den helt verklighetsfrånvända änden av tankelinan finns mina väl planerade flyktvägar i händelse av brand eller inbrott i min lägenhet.

Eller är det i ren självupptagenhet jag hamnar i de här tankegångarna? För att få fundera på vem so skulle sakna mig, om jag har sparat mina lösenord på ett ställe där rätt person kan hitta och ta hand om dem och vad som skulle bli mitt eftermäle. Hon kom, hon såg, hon twittrade. Jag ska fan ha en katt på min gravsten. En svart silhuett av en katt, så nu har ni fått det skriftligt så behöver ni inte fundera på en duva eller något platt citat.

Kanske kommer det med ensamheten, att lära sig vandra med döden vid sin sida. Gud så pretentiöst det låter, men det är en del av mig, pretentionerna. Och i grunden är det väl något positivt att vara förberedd? Så typiskt mig, att försöka planera hela vägen ner i graven. Men lustigt nog skänker det mig en trygghet, lite som att om jag förväntar mig att jag inte får 100 år på jorden så blir jag desto mer tacksam för varje dag jag får hänga här med er.

Multi-fail med multikompetens

Ska verkligen alla kunna allt? Nog för att jag förespråkar att odla sin nyfikenhet och aldrig sluta lära sig, men det oroar mig att det på så många arbetsplatser rör sig mot ett format där alla ska kunna göra allt. Istället för att låta människor göra det de är riktigt bra på, och/eller är utbildade till, så skapas mittimellantjänster där ingen är riktigt bra på något. Ja, nu blir det väl lite av ett jobbinlägg, men eftersom det förekommer i min omgivning så har det väl rätt att ta plats i min blogg.

Människor lägger ner tid och pengar på att bli bra på på bokföring, formgivning, försäljning eller något annat skrå som faktiskt kräver sin specialist. Men med ekonomin som främsta argument bryts det ner till "hur svårt kan det va?" och plötsligt sitter VD:n och photoshoppar medan AD:n gör månadens momsrapport. Kortsiktigt bra för ekonomin, långsiktigt förödande för affärerna.

Det finns en gigantisk skillnad mellan att klara av och kunna. Bara för att du gått svensk grundskola och fått godkänt i svenska betyder det inte att du bör skriva i professionella sammanhang, bara för att du kan hantera en kassa-apparat betyder det inte att du kan sälja. Med attityden att alla ska göra allt kommer kvaliteten att sjunka drastiskt. Jag har sett, och ser det fortfarande hända. Ge chansen till den som gärna vill testa på nya uppgifter, uppmuntra nyfikenhet, men lägg aldrig resultatmässiga förväntningar på någon som inte kommit till dig för att göra just det du nu ber om.

Lyssna på magen, den vet

Det här är inte bara en uppmaning, det är en order, riktad lika mycket till mig själv som till dig som läser det här inlägget. Lyssna alltid på magkänslan. Lyssna och lita på den, för även om den inte ger dig ett fullständigt facit så leder den rätt. Jag kan inte säga hur många gånger jag har låtit just magkänslan styra mig rätt men jag vet precis de gånger då jag gått emot den, och vilka konsekvenser det fått. De har aldrig varit positiva. Så jag kanske trodde att jag redan lärt mig.

Men i det som kanske varit mitt livs viktigaste känsla, så lät jag istället rädslan styra. Trodde att mitt huvud visste bättre än magen, och hjärtat. Nu tar jag konsekvenserna.

Och jag märker att det är lätt att trilla dit. Rädslor behöver inte vara påtagliga som skräckslagna skrik eller av en liten spindel framkallade svettningar för att påverka mig. Eller dig. Det räcker med att titta över kanten på den trygga platån. Utanför kanten väntar det okända, kanske paradiset men det skulle ju även kunna vara helvetesgapet. Men min magkänsla säger att jag borde hoppa igen. Man får faktiskt ta på dig lite fallskärmar och grejer men hoppet måste göras. 

För varje dag som går blir jag mer och mer övertygad om att det är min förbannade plikt att leva varje dag, inte bara uthärda. Livet kan inte vara en väntan på sommar, semester, julafton eller Thailand. Det måste hända hela tiden. Särskilt eftersom det kan ta slut när som helst. Jag kan få ett cancerbesked eller titta för länge på mobilen när jag korsar en gata. Då vore det ju rätt surt om de senaste månaderna bara varit en väntan, istället för ett liv.

Så jag ska hoppa, och och jag ska låta glädjen vara viktigare än sorgen. För även om det känns som att jag för närvarande är lite motarbetat av livet, så är det faktiskt jag som bestämmer över min del i det. Det är mitt ansvar att göra det bästa av vad som finns att tillgå, och det är så vansinnigt mycket mer än vad de flesta vågar ta in. Men min mage vet.

Från ord till handling

Det är så vansinnigt viktigt att ta itu med saker medan inspirationen är varm. Efter bara några timmar kan den ha svalnat och då är det plötsligt uppförsbacke igen, även om jag alldeles nyss var övertygad om alla saker som jag SKA göra NU. Så det här med "från ord till handling" ska vara mer än ett motto, det ska vara en regel. Om jag vill att något ska hända förstås.

I helgen var jag i Wien, besökte vänner och fick inspiration. Jag får alltid inspiration av nya miljöer och människor, men att umgås med människor som själva är i konstant aktiv utveckling ger det lilla extra. Så igår kväll tog jag itu med en viktig sak som ska innebära förändring, och idag ytterligare en (samt researchade för en tredje). Men det är lika bra att jag säger det här högt, s¨å får jag pressen på mig att genomföra det under överskådlig tid.

Jag ska skriva färdigt mitt bokmanus. Skönlitteratur, och hittills bara typ 10 sidor och en massa tankar samt dålig disciplin. Min action var att skaffa mig en författarcoach. En bekant från förr som jag tog upp kontakten med, och som imponerande nog ger ut sin första roman i år! Det finns också en tanke om att kanske hyra ett ställe några veckor i sommar för att skriva, istället för "vanlig" semester.

Vet du förresten någon som vill hyra ut eller bytlåna lägenhet så kan du ju hojta. Typ vilket varmt land som helst är bra, men jag är rätt sugen på Frankrike. Jag kommer ta med min fina mugg från Tidningen Skriva.

Vad heter kakan?

En minivariant av denna kaka serverades som tillbehör till kaffet när vi på kontoret tog en gemensam påsklunch idag. Jag bestämde mig att lägga ytterligare empiri till mina tidigare studier i en inte så kontroversiell men väl intressant fråga. Så jag tittar på mina bordskamrater och ber dem säga vad kakan heter. Förvirrade blickar och något mumlande om choklad följer, innan åtminstone två enas om Kärleksmums.



Jo det verkar ju  vara den mest frekvent förekommande benämningen. Jag upplyser om att hemma i Sollefteå har det alltid hetat Snoddas, och att när jag kom till Kramfors hette det Kramforskaka. Men tänk, det fanns ytterligare varianter! För enligt sällskapets skåning var detta inget mindre än en Sambakaka.

Fler bud?

Planering och impulser

Jag är effektiviseringens stora förespråkare. Mammas "ta något med dig när du går" ringer i öronen, jag kunde ju inte bara förflytta mig från ett rum till ett annat när det fanns en tröja, ett par serietidningar eller lite disk som samtidigt kunde transporteras samma väg. Plocka, plocka, plocka. Och det lade väl grunden till att jag tar solariet på vägen hem efter gymmet, går från butik ett till butik två och kompletteringshandlar, kommer hem, lagar matlådor, duschar medan det svalnar, fryser in och står sedan redo att ta mig an dagen vid ungefär samma tid på lördagen som många andra gnuggar sömnen ur ögonen och motvilligt masar sig upp till frukostgröten.

Och mitt i det superplanerade livet bor min brutala otålighet. Jag vill att det ska hända nu! What, you say? Vad som helst. Det kan vara något jag vill köpa, en plats jag vill åka till, en händelse som ska inträffa. Fast kanske oftast något jag vill köpa, och märkligt nog inträffar det ofta en par tre dagar före lön. M.å.s.t.e. h.a. n.u. Jag försöker bejaka impulserna, följa dem om de inte är helt orimliga. Men just nu vill jag bort. Och förvisso timar det bra mot att jag reser till Wien över påsk men jag vill bort på riktigt, sådär på obestämd tid. Fast i det här fallet får jag nog sjå mig. Hålla ut och tänka att det blir bättre, bara det blir lite varmare, och jag hela tiden sysselsätter mig. Lär mig leva med nya sanningar.

Och så kan man ju alltid planera. Yoga i morgon, 9.30.

Slöseri med liv

Jag kan hamna i en sinnesstämning som liknar en svårt deprimerad, lever jag verkligen mitt liv som jag borde, gör jag det jag vill göra, har jag de människor i mitt liv som ger mig energi istället för att ta? Egentligen helt okej frågor att ställa sig själv, men ibland hamnar jag också lite i den här "ät upp din mat, tänk på barnen som svälter i Afrika". Egentligen har jag det ju ganska bra. jag har en fin liten lägenhet i ett trevligt område som jag har råd att betala för varje månad. Mina familjemedlemmar bryr sig om mig, vill mitt bästa och står mig nära trots det geografiska avståndet. Jag har en vän som jag kan ringa i alla lägen och som ringer mig minst en gång om dagen och frågar hur jag mår. Så hur mår jag?

Bra, om jag inte ifrågasätter allt så jäkla mycket. Jag är så gott som frisk, hyggligt intelligent, skrattar rätt ofta, har ett jobb där jag blir uppskattad och känner att jag gör nytta, fördriver min tid med fritidsintressen och tror på att jag kommer få uppleva många saker i livet. Men ändå hakar jag upp mig på saker som skulle kunna hända, som jag önskar var på ett annat sätt, eller spöken från förr. Och så är det nattsvart.

Jag är tacksam innerst inne, jag lever faktiskt i nuet och försöker påverka min omgivning att göra likadant. För om det är bra nu, varför ska jag oroa mig för vad som kan inträffa i morgon? Det måste väl vara slöseri med energi. Slöseri med liv. Och vem är jag att slösa bort liv, jag menar, tänk på barnen i Afrika.

Min historia med Bad Cash-mannen

Innan jag flyttade till Göteborg bodde jag ett år i Lund, 2001-2002. Det året var Bad Cash Quartet ett av de svenska band som var mest frekvent på topplistor och popscenen. Jag tror jag såg dem live fyra gånger bara det året, inte för att jag var så pepp på just Bad Cash men med festivaler och annat så blev det några gånger. Därför var det lite lustigt att när jag flyttade till Göteborg var sångaren i bandet en av de första "kändisar" jag såg sådär på stan. Och märkligt nog kom han i min väg flera gånger under kort tid. Vi skojade om att jag förföljdes av "Bad cash"-killen, långt efter att bandet försvunnit från musikkartan. För ett tag sedan såg jag honom igen, nu på mitt lokala Ica. Märkligt, just han igen. Och häromdagen stod han i receptionen på mitt gym och tecknade medlemskap. Så jag tänker, antingen förföljer han mig verkligen, eller så ser man alla andra människor så här ofta också. Då med skillnaden att jag inte lägger dessa ansikten på minnet. Så när man säger att "världen är liten" så kanske den dessutom är ännu mindre än vad våra hjärnor uppfattar.

Det syns på dig

Det syns att du talar från hjärtat.

Det är med mycket stolthet jag säger att jag fått den kommentaren flera gånger efter att jag hållit en föreläsning. För jag vet att det gör hela skillnaden i alla typer av framträdanden, det syns i personens blick och kroppsspråk när denne ärligt och uppriktigt står för det den gör och säger.

Och jag skriver det här för jag tror det var det var en viktig faktor när Robin Stjernberg blev kvällens vinnare i Melodifestivalen. Inte favorittippad, inte snyggast, inte mest spektakulär. Men när han stod på scenen syntes det hela vägen genom rutan att den killen var så jäkla glad över att stå på den scenen. Han njöt av stunden och gjorde det han älskade.

Och kanske var det därför Anton Ewald med hundvalpsögonen, Yohio med superstyling och Ulrik Munther med sin pojkaktiga charm, samtliga med låtar av hög kvalitet och hitpotential, fick stå tillbaka för Robin. De hade fullt sjå med att upprätthålla en look och glömde lite av sin egen själ backstage. Så med en makalös röst och synnerligen ödmjuk framtoning kan man slå en Melodifestival med häpnad. Jag kan bara gratulera.

Var så god och SPRID!

Det kommer mer och mer långa utläggningar i mitt Facebook-flöde som avslutas med SPRID!

Hundar utsätts för plågsamma djurförsök! SPRID!
Gubbe spanar på barn utanför dagis i Frillesås! SPRID!
Poliser leggar personer med utländskt utseende! SPRID!

I helvete heller. Sluta säga åt mig vad jag ska göra. Om du har ett budskap eller åsikt, berätta den gärna. Men lämna det till mig att avgöra vad jag vill göra med informationen. Tror du att alla du känner tycker likadant som du i alla frågor? Jag läser, tar in, reflekterar, och om det är något jag i min tur vill föra vidare i min bekantskapskrets så lovar jag att jag kommer sprida det.

Att skapa medvetenhet kring frågor är jättebra, men att förutsätta vad andra ska tycka i frågorna är väldigt osympatiskt. Och framför allt, ge fan i att göra Facebook till ditt alibi för slacktivism. Jajamän, min gamla käpphäst. Den försumbara mängd energi du lägger i ett hysteriskt SPRID! skulle vara mycket bättre använd om du istället gick ut och agerade. Använd sociala medier för att samla andra som vill göra skillnad men låt det inte stanna vid en statusuppdatering.

Om du gillar det här blogginlägget får du så klart gärna sprida det, men jag har full respekt för om du vill låta bli.

Jag rekommenderar Wiggle

Det här är ingen jobb-blogg, och inte heller är det här ett sponsrat inlägg (I wish). Utan det är bara jag som vill uttrycka hur nöjd jag kan bli som kund. Eftersom Sverige är helt galna i sin prissättning av löparskor eller alla typer av trainers och sneakers i allmänhet, så tycker jag inte det känns motiverat att handla sådana i svensk butik eller webbutik om det inte är fet rea. Jag sökte på Google efter "bra webbutik löparskor" och på ett forum tipsade någon om brittiska Wiggle. Wiggle är fantastiskt. Bra utbud, bra priser, smidigt beställningsflöde, automatiskt översatta priser till SEK, betalning med kort eller PayPal och paketet kom efter 4 arbetsdagar! Skrev lite praise på deras Facebook-sida och såg andra kunders glada utrop, paket som nått Australien på drygt en vecka, snabb kundservice där något saknats i en försändelse. Och ett snabbt svar på mitt inlägg, ett glatt "Thank you Szofia!". Alltså, ska du köpa produkter för löpning, cykling eller simning, testa http://www.wiggle.co.uk/

Konsten att få livet att gå vidare

Jag känner mig så fruktansvärt redo att ta ett nytt steg i mitt liv. Ett stort och nödvändigt. Jag måste flytta på mig. Och många i min närhet vet redan att det är min absoluta målsättning att hitta sysselsättning i ett annat land till årsskiftet. Men just nu känns året oändligt långt och förändringen så avlägsen och osäker. Det är ett hårt jobb att fokusera på allt fantastiskt som ska hända innan dess; min resa till Wien, mina förhoppningsvis fler resor till ännu icke bestämda destinationer, ett Webcoast, en sommar, fler roliga erfarenheter på jobbet och så vidare.



Det finns så mycket jag gillar med min tillvaro här. Göteborg, lägenheten, ett fåtal vänner jag verkligen uppskattar, mitt numer starka professionella nätverk, tryggheten i att känna sin omgivning och veta hur den fungerar. Just därför är det dags. För tar jag inget steg nu så är jag kvar här minst tio år till, men utan att utvecklas på det sätt jag gjort genom att komma hit som helt aningslös 20-åring. De finaste människorna kommer finnas kvar i mitt liv, på ett eller annat sätt. Men jag behöver möta nya ansikten, namn och liv. Även om jag naturligtvis är fullständigt skräckslagen över att försätta mig i en sådan situation, komma till en plats där jag har noll koll och noll bekantskaper. Det är risker man får ta, nej, risker jag väljer att ta. För när jag står för stilla kommer mörkret smygande bakom mig, jagar. Det ska aldrig bli min verklighet.

Du som har ett tips om var jag kan vara behövd, tveka inte att höra av dig.

"Det värsta är trots allt inte att vara ful, utan att vara ointressant."

Bild: FreeDigitalPhotos.net

Ett citat från Alexander Bard, en man jag ofta finner just intressant. Och jag blir mer och mer klar över att en av meningarna med livet är att tillskansa sig kunskap. Till viss del praktisk sådan, att prova olika arbetsuppgifter, hänga taklampor utan hjälp och hitta i en ny stad, men framför allt den information du kan läsa och lyssna dig till.

Människor besitter så mycket kunskap och teorier, och en mix av dessa skapar mina egna tankar. Men det är lätt att bli bekväm, känna att jag kan det jag behöver kunna och förtjänar att koppla av och kolla på Maria Montazami nu. Men hur intressant är du egentligen om dina samtalsämnen är begränsade till hollywoodfruar, Mello, familjen och jobbet?

Självklart är det perfekta trefika-topics men jag vill ju ha djupare samtal än så. Och då måste jag läsa böcker, se dokumentärer och lyssna på obskyra podcasts om så bara för att bli övertygad om att det där håller jag åtminstone inte med om. Jag känner mig dum när jag inte fyllt på ordentligt bakom pannbenet. Därför gör jag det till en del av min vardag, att bli mer allmänbildad, mer medveten, mer genomtänkt. Och fan vad mycket tryggare jag känner mig.

Min kropp är fin och fungerande

När jag yogar tycker jag om min kropp. Och missta mig inte för någon proffs-yogi, jag är en glad amatör som en gång i veckan går på supercoola Pias klasser på Ullevi och gång efter annan förundras över hur skönt det är att andas medvetet samtidigt som jag utövar ganska tuff styrke- och balansträning. Men jag står där framför spegeln, försöker sträcka kroppen åt alla håll och kanter, vrider och vänder, höjer och sänker. Jag är inte smalast eller tjockast, inte starkast eller svagast, men jag är funktionell. Jag blir medveten om kroppens alla muskler, och trots att jag i spegeln ser mig som en tjej med för breda höfter och rumpa så ser jag en lång tjej, med fina kurvor, som kan hålla balansen på ett ben medan det andra fälls utåt och armarna hålls uppåt. Jag fäller benen över huvudet i plogen och ser mitt överflödiga fett på magen blottas när linnet åker ner men kan på riktigt fokusera på att fan vad coolt att jag kan stå på skulderbladen och sedan rulla ihop mig till en boll.

Jag får kommentarer då och då, när vi hamnar i samtal om träning och kost, att du behöver ju inte gå ner i vikt. Nej, jag vet, jag behöver inte. Men jag identifierar mig med ett mer atletiskt ideal än jag kan visa i min egen kropp. Samtidigt måste jag erkänna för mig själv att jag är inte beredd att offra all god mat och dryck bara för att vara fit. Inte annat än i perioder i alla fall. Så jag tränar. Och yogar. Och försöker förstå att när någon säger att min kropp är fin, så är det inte bara för att vara snäll.