Så fungerar tydligen diabetes

Man lär sig sannerligen något nytt varje dag. I kväll fick jag uppleva hur en människa med diabetes kan bete sig när blodsockret är lågt. Tyvärr hade jag ingen aning innan, och hade glömt att min vän hade just diabetes. Så när vi möttes, och hon nästan direkt började bete sig väldigt förvirrat, tappade fokus i blicken, knappt kunde, prata, sluddrade och vinglade, ja då trodde jag att hon var påverkad av något. Alkohol eller droger, även om dessa förklaringar låg så otroligt långt ifrån den här personen.

Tack och lov kunde vi reda ut saken när vi av en händelse stötte på en vän till henne. Och en banan senare var ordningen återställd. Nu vet jag, en smärre chock och ångest senare.

Lär dig ta en komplimang

Jag har så höga krav på mig själv hela tiden, och om jag inte är nöjd med min insats så får ingen annan heller vara nöjd med den. Jag vet inte hur många gånger jag mottagit en komplimang med en invändning. Nja det blev en nödlösning, det där är inte färdigt, nej jag är för odisciplinerad, äh det var ju fem kilo jag skulle gå ner inte två och så vidare och så vidare.

Jag fick en väldigt bra slap in the face när en vän sa "om du tyckte din vän är duktig och sa det till henne och hon bara ignorerade det och tyckte att det inte spelade någon roll, hur skulle det kännas för dig?" Hoppsan. Kanske borde beakta att det inte bara är jag, jag, jag utan ett utbyte av känslor. Så säg till mig när jag är sådär dum, jag lär mig sakta men säkert att säga tack. Nästa steg är att inte ändå göra invändningen tyst för mig själv.

Att hålla kontakten på riktigt

Varje gång jag slutat på ett jobb eller avslutat ett projekt så har det inneburit en typ av avsked från de människor jag tillbringat minst 8 timmar med varje vardag. Vi har lärt känna varandra, pratat även om annat än jobb och ibland kanske umgåtts också utanför arbetstid. I avskedet brukar ingå ett snudd på obligatoriskt "Vi måste ju hålla kontakten", "Vi får ta en öl/fika/whatever", "Jag kommer tillbaka och hälsar på". Hur kommer det sig att dessa möten i de flesta fall blir väldigt sällsynta, och relationen istället övergår till en gilla-varandras-statusar-på-Facebook-vänskap?

Är det latmasken som spökar eller är våra relationer kanske mer beroende av den fysiska närvarons frekvens än vad vi vill erkänna? Kanske är inte saknaden svårare än att det räcker med den digitala insynen i den tidigare vänskapen. Jag tror det är lite både och. Att det är lite för enkelt att hålla sig uppdaterad på händelser i människors liv, på gott och ont. Vi missar inte om någon flyttar, byter jobb, ser världens bästa spelning någonsin eller träffar sin stora kärlek. Men å andra sidan får vi bara skrapa på ytan. Jag hatar när jag får frågan Hur mår du? För hur ska jag kunna svara på det? Det tar mig minst en timme eller mer i samtal med en vän innan jag känner mig avslappnad nog att prata om saker som verkligen kommer från insidan. Nåväl.
Hur svårt kan det vara? Ansträng dig och våga vara den som styr upp att ses även om det känns som att någon annan kan väl fixa det. Jag ångrar väldigt sällan de tillfällen då jag ser till att träffa någon jag inte sett på länge. Och efter att ha avhandlat Jag såg på Facebook att du... så finns det så mycket mer att tala om. För både jag och du är så mycket mer än ett face.

Är du på väg eller?

Jag respekterar dig och din tid, tror att den är så pass värdefull. för dig så att jag inte vill slösa bort den. Därför gör jag en ansträngning och planerar så att jag ska möta dig vid den tid som avtalas. Varför känner inte du likadant? Varför värderar du inte min tid högre än så?

Intressant nog uppstår frågeställningen ofta ihop med bekanta som är företagare. Många är mycket punktliga med sina kunder men när de möter sina vänner så resonerar de så att denne är mer förlåtande om den drabbas av en sen ankomst. Problemet är ju att det är dessa vänner som ska rekommendera dig och kunna intyga att du är en noggrann och punktlig person. Och då spelar det ingen roll hur punktlig du är i andra sammanhang, om du inte är det med mig.

Är jag så jävla uptight som inte vill stå och stampa i tio, femton eller tjugo minuter för att du inte orkar kliva upp, eller klä på dig eller släppa ett telefonsamtal? Kanske? Men fatta vad glad jag blev igår när jag två minuter i tolv klev in på lunchrestaurangen, och två minuter senare fick syn på mitt sällskap som säger
- Ursäkta om du fick vänta.

Detta dessutom i Stockholm, där jag måste planera resor i kollektivtrafik, ha marginal er för att jag kanske inte hittar och så vidare. It can, be done people. So why don't you?

Jag ser hur han brinner

Det är häftigt att få betrakta hur någons pusselbitar faller på plats. Att år efter år prata, skratta, tvivla, utvecklas och så en dag så inser min vän vad det är som ska göras.

När vi åt lunch häromdagen frågade jag hur det gick med hans nyvunna passion. Jag såg hur det strålade i ögonen när han berättade. Bilden visar samma person i två skepnader, de glittrar på så olika sätt.

Vill du följa Cherry Wilders väg mot de stora scenerna, kolla in bloggen här.

Man blir som man umgås

För ett tag sedan åt jag middag hemma med tre väninnor, hemma hos en av dem. Vi är spridda i åldrar mellan 30 och 50 år och lever i ganska olika konstellationer. Det vi har gemensamt är att vi alla arbetar hårt för att skapa vår egen framgång. Och just den kvällen blev det så tydligt. Det var en oerhörd stolthet jag kände över att dessa fantastiska kvinnor är mina vänner, och en tydlig vetskap om att deras utveckling triggar min egen.

En gick in i ett företag och vände ett sjunkande skepp till en inspirerande arbetsplats, en annan tar med sig sitt egna företag och bosätter sig några månader i Peking, en tredje tog all sin kreativitet och erfarenhet med sig och blev anställd, styrelsemedlem och potentiell delägare i en reklambyrå.

Jag förväntar mig inte att det här året är det då mitt liv ska ställas på ända. Planen är att förbereda för att det ska hända 2014. Men hittills har allt mitt medvetna och undermedvetna arbete med min livssituation slängt så många spännande saker i min väg som satt alla mina planer ur spel. En sak är jag dock säker på. I tio år har jag spelat "This is the year" med Marit Bergman, och menat det. I år byter jag ut texten lite. This is MY year.