Slöseri med liv

Jag kan hamna i en sinnesstämning som liknar en svårt deprimerad, lever jag verkligen mitt liv som jag borde, gör jag det jag vill göra, har jag de människor i mitt liv som ger mig energi istället för att ta? Egentligen helt okej frågor att ställa sig själv, men ibland hamnar jag också lite i den här "ät upp din mat, tänk på barnen som svälter i Afrika". Egentligen har jag det ju ganska bra. jag har en fin liten lägenhet i ett trevligt område som jag har råd att betala för varje månad. Mina familjemedlemmar bryr sig om mig, vill mitt bästa och står mig nära trots det geografiska avståndet. Jag har en vän som jag kan ringa i alla lägen och som ringer mig minst en gång om dagen och frågar hur jag mår. Så hur mår jag?

Bra, om jag inte ifrågasätter allt så jäkla mycket. Jag är så gott som frisk, hyggligt intelligent, skrattar rätt ofta, har ett jobb där jag blir uppskattad och känner att jag gör nytta, fördriver min tid med fritidsintressen och tror på att jag kommer få uppleva många saker i livet. Men ändå hakar jag upp mig på saker som skulle kunna hända, som jag önskar var på ett annat sätt, eller spöken från förr. Och så är det nattsvart.

Jag är tacksam innerst inne, jag lever faktiskt i nuet och försöker påverka min omgivning att göra likadant. För om det är bra nu, varför ska jag oroa mig för vad som kan inträffa i morgon? Det måste väl vara slöseri med energi. Slöseri med liv. Och vem är jag att slösa bort liv, jag menar, tänk på barnen i Afrika.

Man blir som man umgås

För ett tag sedan åt jag middag hemma med tre väninnor, hemma hos en av dem. Vi är spridda i åldrar mellan 30 och 50 år och lever i ganska olika konstellationer. Det vi har gemensamt är att vi alla arbetar hårt för att skapa vår egen framgång. Och just den kvällen blev det så tydligt. Det var en oerhörd stolthet jag kände över att dessa fantastiska kvinnor är mina vänner, och en tydlig vetskap om att deras utveckling triggar min egen.

En gick in i ett företag och vände ett sjunkande skepp till en inspirerande arbetsplats, en annan tar med sig sitt egna företag och bosätter sig några månader i Peking, en tredje tog all sin kreativitet och erfarenhet med sig och blev anställd, styrelsemedlem och potentiell delägare i en reklambyrå.

Jag förväntar mig inte att det här året är det då mitt liv ska ställas på ända. Planen är att förbereda för att det ska hända 2014. Men hittills har allt mitt medvetna och undermedvetna arbete med min livssituation slängt så många spännande saker i min väg som satt alla mina planer ur spel. En sak är jag dock säker på. I tio år har jag spelat "This is the year" med Marit Bergman, och menat det. I år byter jag ut texten lite. This is MY year.

Jag gör det inte gratis

Foto: Per Olof Arnäs

- Varför gör du det där, du får ju inte betalt?

För vissa är det fullständigt främmande att utföra arbete utan en ersättning i kronor. Om jag levt efter den principen hade jag varit så mycket fattigare. fattigare på kunskap, erfarenheter, kontakter och skratt. Sedan jag var 16 år har jag jobbat med projekt som jag tyckt varit roliga, där jag lärt mig massor och inte fått ett öre betalt. Däremot betalar det sig nu, när jag kan använda de kunskaperna och återknyta kontakterna.

Mitt nuvarande projekt är förstås Webcoast, västsveriges första och enda knytkonferens om kommunikation på internet. Mötesplatsen där alla får hålla i de föredrag de vill och dela med sig av sin kunskap, och gå och lyssna på vad andra har att säga. För tredje året i rad är jag sponsoransvarig och vi som arbetar med det gör det utan ersättning. Och det gör engagemanget desto större. Stoltheten bland oss som möjliggör ett sådan event är snudd på oändlig.

Snart 15 år av häftiga jobb som påverkat mig, och vänner som jag fortfarande har med mig. Jag har planerat, sålt, skrivit, hållit workshops, stått på scen med pompoms, hängt utställningar, panikkört alldeles för stor bil i ösregn, klättrat, ringt ja banne mig allt och jag har gjort det från Lund i söder till Skellefteå i norr. Det har varit så roligt, och kommer fortsätta vara det. Vad gör du, för ditt eget höga nöjes skull?

Jag vet vad jag gör bäst

Faksimil från Tidningen Ångermanland

När jag började på mitt senaste jobb så gjorde jag det för att jag såg en karriärsmöjlighet. Hur mycket jag än jobbar, levererar och inspirerar så är det en svaghet att inte ha en akademisk examen på schemat. Nu skulle jag få möjligheten att ta rollen jag ville ha i ett företag där jag såg potential på global greatness-nivå. Ett år senare har jag lärt mig mycket om både jobb, mig själv, och min inställning till det förstnämnda.

Det förvånade många att jag valde att säga upp mig från det här jobbet. Men hur skulle de kunna förstå den resa jag gjort? Det går inte ens att räkna till alla de uppgifter jag gjort för första gången. Alla stora steg jag tagit ur bekvämlighetszonen, bara för att make it work. Det har varit jättekul, svinjobbigt men framför allt väldigt lärorikt. Och jag landade i att jag är en doer. Kanske kommer jag i framtiden känna glöd inför att lägga multinationella marknadsstrategier men där jag står nu så känner jag störst glädje i konkreta uppgifter, koordinera och leverera. Kommunicera.

Orden är mitt kall. De skrivna, men även de uttalade. De kraftfulla, påverkande, men också de små icke-obligatoriska som ger mervärde. Jag är trygg i att jag kan det här. Sedan påminner jag mig själv ibland om att jag kan faktiskt en massa annat också. Men då är det aldrig några ord som biter, där kan bara handlingen övertyga mig. 30 år gammal nu. Och jag har börjat veta mitt värde, hävda min rätt, och bara ge min kraft till de som verkligen förtjänar det.