Lyssna på magen, den vet

Det här är inte bara en uppmaning, det är en order, riktad lika mycket till mig själv som till dig som läser det här inlägget. Lyssna alltid på magkänslan. Lyssna och lita på den, för även om den inte ger dig ett fullständigt facit så leder den rätt. Jag kan inte säga hur många gånger jag har låtit just magkänslan styra mig rätt men jag vet precis de gånger då jag gått emot den, och vilka konsekvenser det fått. De har aldrig varit positiva. Så jag kanske trodde att jag redan lärt mig.

Men i det som kanske varit mitt livs viktigaste känsla, så lät jag istället rädslan styra. Trodde att mitt huvud visste bättre än magen, och hjärtat. Nu tar jag konsekvenserna.

Och jag märker att det är lätt att trilla dit. Rädslor behöver inte vara påtagliga som skräckslagna skrik eller av en liten spindel framkallade svettningar för att påverka mig. Eller dig. Det räcker med att titta över kanten på den trygga platån. Utanför kanten väntar det okända, kanske paradiset men det skulle ju även kunna vara helvetesgapet. Men min magkänsla säger att jag borde hoppa igen. Man får faktiskt ta på dig lite fallskärmar och grejer men hoppet måste göras. 

För varje dag som går blir jag mer och mer övertygad om att det är min förbannade plikt att leva varje dag, inte bara uthärda. Livet kan inte vara en väntan på sommar, semester, julafton eller Thailand. Det måste hända hela tiden. Särskilt eftersom det kan ta slut när som helst. Jag kan få ett cancerbesked eller titta för länge på mobilen när jag korsar en gata. Då vore det ju rätt surt om de senaste månaderna bara varit en väntan, istället för ett liv.

Så jag ska hoppa, och och jag ska låta glädjen vara viktigare än sorgen. För även om det känns som att jag för närvarande är lite motarbetat av livet, så är det faktiskt jag som bestämmer över min del i det. Det är mitt ansvar att göra det bästa av vad som finns att tillgå, och det är så vansinnigt mycket mer än vad de flesta vågar ta in. Men min mage vet.

Slöseri med liv

Jag kan hamna i en sinnesstämning som liknar en svårt deprimerad, lever jag verkligen mitt liv som jag borde, gör jag det jag vill göra, har jag de människor i mitt liv som ger mig energi istället för att ta? Egentligen helt okej frågor att ställa sig själv, men ibland hamnar jag också lite i den här "ät upp din mat, tänk på barnen som svälter i Afrika". Egentligen har jag det ju ganska bra. jag har en fin liten lägenhet i ett trevligt område som jag har råd att betala för varje månad. Mina familjemedlemmar bryr sig om mig, vill mitt bästa och står mig nära trots det geografiska avståndet. Jag har en vän som jag kan ringa i alla lägen och som ringer mig minst en gång om dagen och frågar hur jag mår. Så hur mår jag?

Bra, om jag inte ifrågasätter allt så jäkla mycket. Jag är så gott som frisk, hyggligt intelligent, skrattar rätt ofta, har ett jobb där jag blir uppskattad och känner att jag gör nytta, fördriver min tid med fritidsintressen och tror på att jag kommer få uppleva många saker i livet. Men ändå hakar jag upp mig på saker som skulle kunna hända, som jag önskar var på ett annat sätt, eller spöken från förr. Och så är det nattsvart.

Jag är tacksam innerst inne, jag lever faktiskt i nuet och försöker påverka min omgivning att göra likadant. För om det är bra nu, varför ska jag oroa mig för vad som kan inträffa i morgon? Det måste väl vara slöseri med energi. Slöseri med liv. Och vem är jag att slösa bort liv, jag menar, tänk på barnen i Afrika.

Det syns på dig

Det syns att du talar från hjärtat.

Det är med mycket stolthet jag säger att jag fått den kommentaren flera gånger efter att jag hållit en föreläsning. För jag vet att det gör hela skillnaden i alla typer av framträdanden, det syns i personens blick och kroppsspråk när denne ärligt och uppriktigt står för det den gör och säger.

Och jag skriver det här för jag tror det var det var en viktig faktor när Robin Stjernberg blev kvällens vinnare i Melodifestivalen. Inte favorittippad, inte snyggast, inte mest spektakulär. Men när han stod på scenen syntes det hela vägen genom rutan att den killen var så jäkla glad över att stå på den scenen. Han njöt av stunden och gjorde det han älskade.

Och kanske var det därför Anton Ewald med hundvalpsögonen, Yohio med superstyling och Ulrik Munther med sin pojkaktiga charm, samtliga med låtar av hög kvalitet och hitpotential, fick stå tillbaka för Robin. De hade fullt sjå med att upprätthålla en look och glömde lite av sin egen själ backstage. Så med en makalös röst och synnerligen ödmjuk framtoning kan man slå en Melodifestival med häpnad. Jag kan bara gratulera.

Konsten att få livet att gå vidare

Jag känner mig så fruktansvärt redo att ta ett nytt steg i mitt liv. Ett stort och nödvändigt. Jag måste flytta på mig. Och många i min närhet vet redan att det är min absoluta målsättning att hitta sysselsättning i ett annat land till årsskiftet. Men just nu känns året oändligt långt och förändringen så avlägsen och osäker. Det är ett hårt jobb att fokusera på allt fantastiskt som ska hända innan dess; min resa till Wien, mina förhoppningsvis fler resor till ännu icke bestämda destinationer, ett Webcoast, en sommar, fler roliga erfarenheter på jobbet och så vidare.



Det finns så mycket jag gillar med min tillvaro här. Göteborg, lägenheten, ett fåtal vänner jag verkligen uppskattar, mitt numer starka professionella nätverk, tryggheten i att känna sin omgivning och veta hur den fungerar. Just därför är det dags. För tar jag inget steg nu så är jag kvar här minst tio år till, men utan att utvecklas på det sätt jag gjort genom att komma hit som helt aningslös 20-åring. De finaste människorna kommer finnas kvar i mitt liv, på ett eller annat sätt. Men jag behöver möta nya ansikten, namn och liv. Även om jag naturligtvis är fullständigt skräckslagen över att försätta mig i en sådan situation, komma till en plats där jag har noll koll och noll bekantskaper. Det är risker man får ta, nej, risker jag väljer att ta. För när jag står för stilla kommer mörkret smygande bakom mig, jagar. Det ska aldrig bli min verklighet.

Du som har ett tips om var jag kan vara behövd, tveka inte att höra av dig.

Jag vet vad jag gör bäst

Faksimil från Tidningen Ångermanland

När jag började på mitt senaste jobb så gjorde jag det för att jag såg en karriärsmöjlighet. Hur mycket jag än jobbar, levererar och inspirerar så är det en svaghet att inte ha en akademisk examen på schemat. Nu skulle jag få möjligheten att ta rollen jag ville ha i ett företag där jag såg potential på global greatness-nivå. Ett år senare har jag lärt mig mycket om både jobb, mig själv, och min inställning till det förstnämnda.

Det förvånade många att jag valde att säga upp mig från det här jobbet. Men hur skulle de kunna förstå den resa jag gjort? Det går inte ens att räkna till alla de uppgifter jag gjort för första gången. Alla stora steg jag tagit ur bekvämlighetszonen, bara för att make it work. Det har varit jättekul, svinjobbigt men framför allt väldigt lärorikt. Och jag landade i att jag är en doer. Kanske kommer jag i framtiden känna glöd inför att lägga multinationella marknadsstrategier men där jag står nu så känner jag störst glädje i konkreta uppgifter, koordinera och leverera. Kommunicera.

Orden är mitt kall. De skrivna, men även de uttalade. De kraftfulla, påverkande, men också de små icke-obligatoriska som ger mervärde. Jag är trygg i att jag kan det här. Sedan påminner jag mig själv ibland om att jag kan faktiskt en massa annat också. Men då är det aldrig några ord som biter, där kan bara handlingen övertyga mig. 30 år gammal nu. Och jag har börjat veta mitt värde, hävda min rätt, och bara ge min kraft till de som verkligen förtjänar det.