Nu är det snart slut mellan mig och Sollefteå

Det jag alltid kallat "hem", även om själva bostaden förändrats ganska frekvent kommer nu vara mindre "hem" än någonsin. Jag har alltid sagt "hem till Sollefteå". Jag är förvisso inte född där, men definitivt uppväxt i den mellannorrländska stad vars 8 500 invånare, stoltheter som Hundskolan, Ångermanälven och Skogsmulle tillhörde min vardag och värld under en lång tid. Jag kan som många andra med småstadspåbrå svänga mig med humoristiska iakttagelser och dialektala uttryck, varvat med den totala hopplöshet som utflyttningsorterna innebär.

Först flyttade min far, sedan min syster, min bror har gått in i det militära med obestämd bostadsort som följd och nu flyttar även min mor. Nu finns den sista utposten, min farmor, kvar där uppe. Men med mammas flytt blir det svårare än någonsin att motivera den elva timmar långa resan med nattåget som dessutom ändå kräver att jag blir upphämtad på en station 1 mil bort. Jag får nog acceptera att mina promenader över Ångermanälvens broar inte kommer bli så många fler till antalet. Kvar ska bara finnas minnesbilder av niporna, gågatan, stadsparken, Hallstabacken, ridskolan, de tre hus jag vuxit upp i och de två skolorna jag gick på.

Jag kommer alltid känna en samhörighet med Sollefteå, vi har inte helt gjort slut. Men i sanningens namn så håller vi nog på att glida ifrån varandra.

Jul hos farmor

Jag bor hos farmor i jul. Fina lilla farmor vars hem alltid varit en fristad för mig och min syster när vi inte ville gå hem till bråk och skrik. Hos farmor fick vi te och mackor och hjälpte till att lösa korsord i Hemmets journal. På somrarna var vi i hennes stuga, gick i skogen letandes blåbär, blev nedbäddade i svala lakan med myggnät för fönstren, eldade i kaminen, spelade badminton och farmor skrek "blinnstyre!" och skrattade varje gång vi missade bollen. Nog för att hon inte är är ofelbar, det har under årens lopp kommit vinkar om min övervikt och så, men jag vet att det är i all välmening. Och nu är jag enligt henne "smal som en sylfid". Look it up, det fick jag göra.

Och i jul, när mammas trea ska hysa henne, min syster, hennes man och två barn, ja då flyttar jag över till farmor. Och jag ser hur det gläder henne att jag är där, att vi kan diskutera, skratta, minnas, och lösa korsord (hon har fostrat en korsordsnörd). Dessutom proppar hon mig full med mat och hembakt fikabröd som jag med glädje proppar i mig med tysta löften om strikt diet efter nyår.

Jag är så glad att jag kan ta mig tid att ge tillbaka den omtanke hon alltid gett mig. För en dag kommer hon att vara borta. Relationen till farfar, morfar eller mormor var inte på långa vägar lika stark som mina band till farmor. Lilla Maj-Lis, jag vill alltid ha dig kvar.