Fokusera på att vara den som aldrig säger hora

Det verkar finnas ett enormt behov av att hänga ut de feltänkande och uppfostra dem. Att identifiera en problematik och tydliggöra att det finns människor som driver på den är en sak, men att rikta kritik mot individer för att de inte har åsikter som går hand i hand med rådande diskurs saknar konstruktivitet. I dagarna har det kommit två väldigt tydliga exempel.

Vi har den sammanfogade bilden av unga män som uttrycker sin syn på de kvinnor som spelar fotboll på elitnivå, kallar dem "flator", "kossor", "nollor" och "horor". Och det är självklart vidrigt att uttrycka sig nedsättande mot vilken människa som helst men det är hur vi som håller med om det hanterar situationen som gör skillnad. Jag reagerar på att många uppmuntrar sina läsare/följare att hata tillbaka mot dessa killar. Som om de skulle ändra åsikt om någon säger åt dem att "nä hörrödu, det där var inte snällt, Lotta Schelin är inte alls en hora"? Passa istället på att berätta hur mycket ni uppskattar damlandslaget i fotboll, men att ge sig på de som hatar det känns så meningslöst. Och vad hände med yttrandefriheten?

Komikern Mårten Andersson twittrade: SOM vi killar ÄLSKAR detta säckiga, mönstrade mode där ni tjejer ser ut som designade sopsäckar. instagram.com/p/bl9Reby32A/
Och håll i hatten vilken hatattack han fick tillbaka. Kommer Mårten nu förstå att han hade fel, att tjejer inte alls ser ut som designade sopsäckar, eller att han ska tänka sig för innan han skriver något om kvinnors utseende? I would think not.

Det måste vara okej att inte tycka lika. Det betyder inte att jag tycker om att tjejer kallas horor på Twitter men det får inte bli mediadrev varje gång någon inte passar in i mallen. Så länge ingen går över lagens gräns så kommer jag alltid driva tesen att föregå med gott exempel är det bästa sättet att om möjligt vinna över någon på sin sida. Så hylla fotbollstjejerna, för deras spel eller utseende, vad du nu värdesätter. Och klä dig själv sådär förbaskat snyggt som du tycker andra också borde, för mer kan du inte göra. Du kommer ändå aldrig få medhåll av alla, och det går inte heller att kräva.

Det politiska idealet i sociala medier

Det klagas på de som verkar upprätthålla bilden av det perfekta livet på Facebook. Det är ett evigt gnäll om prestationsångesten som framkallas av andras joggingrundor, räkmackor och shabby chic-byråer och Thailands-resor. I ärlighetens namn kunde jag inte bry mig mindre, kul för dem om de är lyckliga. Jag stör mig på något helt annat, nämligen det politiska idealet som sprider sig som en löpeld i sociala medier.
Varje vecka (snart är det nog varje dag) finns en ny bild, artikel eller video som är de "rätta" att dela. Svältande barn, rätten att få visa det kvinnliga könsorganet i närbild, blodiga "rebeller", och såklart, frustrerade ungdomar i valfri förort som hävdar sin rätt att kasta sten och bränna bilar som reaktion på sin egen oförmåga att ta del av det svenska samhället.

Jag ser till min glädje att det är inte 100% av mitt flöde som tycker synd om ynglingarna, att det faktiskt finns kritiska röster som frågar varför det verkar finnas förmildrande omständigheter kring att låta rättsväsendet tappa kontrollen över landet. De sätter stadsdelarna i skräck och det är inte ett dugg synd om dem. Media ömsom viftar med blodtörstiga kameror för att få intervjuer med de maskerade (!) terroristerna, ömsom skriver krönikor med e min som skulle få Dagens Lokaltidningsbesvikelse att blekna. Vad gööööör politikerna? De gör varken till eller från, de som verkligen gör något är polisen, eftersom det är deras jobb, och för det får de en stenskur i huvudet och rasist-anklagelser. Hey, vi kan kalla dem idiotjävlar istället, är de mindre kränkta då?

Det finns inga ursäkter för att ta till våld för att göra sin röst hörd, men det är minst lika illa att försvara de som ändå gör det. Alla har alltid ett val, även om vissa har sämre förutsättningar än andra. Jag har bott i Bergsjön och Hjällbo, det skiljer sig antagligen inte mycket från Husby. och tänk, jag har ändå inga sympatier med de som nu tar kontroll över både stad och löpsedlar. Och avrundar med en gammal klassiker:

#hälsohets och det tydliga kroppsspråket

Hashtaggen #hälsohets går varm på Twitter, frontad av bloggaren Lady Dahmer. Diskussionen rör huruvida vi hetsar varandra till att fokusera så mycket på vikt och sunda ideal till det att det helt går överstyr. Att kvinnor inte kan mötas utan att dels ursäkta sig för sina egna faktiska eller inbillade överflödiga kilon, samt påpeka varandras behov av att ta itu med dito och på detta några success stories om vägen till smalhet och lycka. Ok, I see your point. I really do. Samtidigt är jag kluven, för det är så många som verkligen mår dåligt av sin övervikt, och så många som behöver se andra lyckas för att själva ta steget. Jag blir själaglad då människor säger till mig att jag inspirerar dem till ett hälsosammare liv! Hell, vem hade trott det för 10 år sedan? 

Det som stör mig är att mycket ändå mynnar ut i att det inte skulle fungera med nyttig mat och motion. Och att överviktiga kan vara hälsosamma. För där ställer jag mig helt på tvären. Inse så att en tjock inte kan ha bättre kondis eller styrka än en smal, det vet jag nog. Men går personen inte ner i vikt (och inte lider av ngn sjukdom) så ligger energiintaget ändå på plus, och hälsosamt bör väl vara plusminusnoll?

kroppen är dundertydlig med hur den vill ha sitt bränsle, men du måste ge dig själv förutsättningarna att höra vad kroppen säger. Ungefär så här kommenterade jag för ett tag sedan på sarasworkout.se som för övrigt är en av mina inspirationskällor till träning: 

Mitt gamla ohälsosamma liv gör sig titt som tätt påmint genom psykiskt sug efter socker. Men min kropp är så galet tydlig med vad den vill ha och ej. Äter jag mer än typ tio godisar så får jag nästan sår i gommen och på tungan av sockret. Äter jag vitt mjöl så blir magen en ballong, tar jag pannkaka med sylt efter lunchärtsoppan så vill jag sova en timme senare. Kan man be om en bättre coach eller instruktionsbok?