Det här inlägget har jag nog skrivit förr, inte i exakt samma ord men på samma tema. Det handlar om jobb, ledighet, offermentalitet och vad som utmålas som "normalt". Nu är det nämligen semestertider och frågan om "vad ska du göra på semestern".
Allehanda.se drar på med ordet "barnfattigdom" när de meddelar att "en genomsnittlig barnfamilj lägger 19 800 kronor på sin semesterbudget" men att många inte har råd med resor, camping och glass (hej vi blandar äpplen och päron).
Att inte semestra för 19 000 är nog verklighet för många fler än de som faller under barnfattigdomens gräns. Och därför vill jag (återigen) föra fram att det är fan inte Disneyland och glass som gör barn lyckliga, det är föräldrars närvaro. Jag förstår att det finns en press i att "alla andra får" men till syvende och sist ligger värdet i att som barn få några veckor utan att föräldern/föräldrarna åker till jobbet utan har tid att prata, leka, gå en promenad eller cykla.
Jag har aldrig fått dyra semestrar under min uppväxt och tror alla som växt upp i småföretagarfamilj känner igen sig att årstider inte gör någon skillnad. Föräldrar jobbar och barn hjälper till, sommar som vinter, helg som vardag. Och så försöker man hitta sin semester någon dag här och var, eller jobinera jobb med att umgås. Och inte blir man gladare av en glass när ingen har tid för ett leende?
Sen, enligt "en undersökning som LO har gjort" (way to be specifik med källan där TT) så har var tredje "arbetarkvinna" (don't even get me started med den benämningen) inte råd att "åka iväg" på semster. Den här TT-grejen som LO ligger bakom tycker alltså att det är normalt att åka iväg, jag gissar att de menar utomlands, eller har undersköterskan inte råd med bussbiljett till Skara? Det är synnerligen otydligt, viktigt är i alla fall att det är synd om dem. Men återigen läggs en värdering i vad som är rätt och fel, bra och dåligt. En vecka på bulgarisk strand ska per definition smälla högre än att varje dag i en månad kunna ta spårvagnen ut till Saltholmen och ligga på en klicka. Men det kanske bara är jag som tycker det inte är så jävla självklart?
Om vi alla lite till mans slutar upprätthålla bilden av ovanstående värden, så kanske alla kunde chilla lite men skuldbeläggningen och hitta det njutbara i sin egen vardag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar