Fuck mental ålder

Din mentala ålder är: 21

Kommentar: Ah, då stämmer det med hur jag känner mig!


Just nu snurrar det ett test på Facebook. Du ska svara på frågor om dig själv och sen ska testet räkna ut din mentala ålder. Och självklart är den stora lyckan om testet visar en siffra lägre än den fysiska åldern. För det verkar som att alla "känner sig yngre än vad de är". De verkar ha missat att alla är precis så gamla som de är, kroppen har en ålder, tiden från att du föddes fram till idag. Det du opponerar dig mot är bilden av hur en person ska bete sig vid en viss ålder. Så den som säger "jag känner mig inte som 30", eller 40, eller 50, eller 60 eller whatever, känner sig helt enkelt inte som de själva tror att de borde vara vid den åldern.

Det är makalöst hur ofta människor behöver påminnas om att de är vuxna och bestämmer själv. Du får vara precis hur du vill oavsett hur gammal din kropp är. Så när fyrtioåringen säger "jag känner mig som 20" så kanske du borde säga släppa sargen och inse att du är du, 40 år och med ett sinne som bara du känner. Din insida har ingen ålder, men du låser dig själv genom att finna dig i bilden andra målat upp. När du accepterar bilden tvngas du till en extra ansträngning genom att bryta den, eller be om ursäkt för att du inte passar in i den. Låt bli.

Och om du ändå måste göra testet, ge fan i att dela med dig av resultatet. Du bidrar nämligen bara till att upprätthålla bilden.

Follow the yellow brick road

Ibland får jag fullständig panik över min ålder. Det är inte ofta men när jag nu är fyllda 30 så ställs livet i annan dager. Mellan 20 och 30 är omvärlden mer öppen för att människor söker sin plats, men sedan är det dags att börja leva i sin valda situation. Och jag har så förbaskat svårt att se mig själv i den situationen. Jag är ju fortfarande på väg. Jag letar ju fortfarande efter nya platser, nya sammanhang och idéer. Får jag fortsätta mitt äventyr mellan 30 och 40?

Jag planerar en ny fas av mitt liv efter årsskiftet, en plan som jag bara delat med ett fåtal personer men som är i allra högsta grad realistisk även om den kräver en hel del av mig. När jag tänker efter så känns det som den typen av äventyr det är mer normalt att göra i tjugoårsåldern. Men då och då blir jag påmind om att jag inte är ensam. Inget är så befriande som att höra om andra som gått sin egen väg. Som sett livet som en gigantisk möjlighet att göra precis det man vill. Ibland finns förutsättningarna, ibland inte, men i de flesta fall begränsas vi inte av vår ekonomi utan av vår fantasi. Den och förmågan att se saker som möjliga snarare än omöjliga.

Ibland kan det göra mig ledsen att jag aldrig riktigt landar i "här vill jag vara i resten av mitt liv". Men vad är det att vara ledsen över egentligen? Det handlar nog om att acceptera att vi är olika. Och att jag aldrig ska låta mig luras av tillfälliga tankar om den traditionella tryggheten som en livsstil som passar alla. För jag är mer rastlös än de flesta. Och just nu ser jag fram emot ett liv där jag kommer hålla fast vid ett fåtal människor men också träffa väldigt många nya. Jag ska byta vyer och vardag. Tänk att det finns en hel värld därute, bortom spårvagnslinjens ändhållplats.