Jag och min Mello

Det var en gång en liten tjej framför en scen, hon sträckte upp handen och kände hur personen på scenen tog handen och höll den i sin. Jag sprang tillbaka till min mamma och skrek; "Carola höll mig i handen!". Med Carola föddes schlagerkärleken, och jag är aldrig nödbedd att riva av "Fångad av en stormvind" på närmaste karaokebar.

Det är mitt guilty pleasure, catchiga hits och kitschiga outfits. Ja, jag är hon som tycker det blivit alldeles för modernt med en masa hårdrock och hiphop i Melodifestivalen. För mig kunde varenda bidrag få vara skriven av Pling, G:son och Kempe. Igår såg jag Sanna Nielsen vinna, lite som tack för lång och trogen tjänst.

I hjärtat hoppades jag på Alcazar, så fruktansvärt proffsiga, glittriga och grymma. Men de peakade med Stay the night, vinner man inte med den så kommer man aldrig vinna. Som Måns Zelmerlöw och Cara mia. Jag satte 40 spänn på Pantoz eftersom Sverige brukar gilla sån skit. Oddsen var 225 gånger pengarna. Tyvärr ganska korrekt och jag fick nöja mig med att Ace Wilder åtminstone inte vann.

Men i Köpenhamn har vi ingen chans. Ska man sjunga powerballad för Europa måste du vara fransyska, eller möjligtvis en plågad flata från Serbien.

Det syns på dig

Det syns att du talar från hjärtat.

Det är med mycket stolthet jag säger att jag fått den kommentaren flera gånger efter att jag hållit en föreläsning. För jag vet att det gör hela skillnaden i alla typer av framträdanden, det syns i personens blick och kroppsspråk när denne ärligt och uppriktigt står för det den gör och säger.

Och jag skriver det här för jag tror det var det var en viktig faktor när Robin Stjernberg blev kvällens vinnare i Melodifestivalen. Inte favorittippad, inte snyggast, inte mest spektakulär. Men när han stod på scenen syntes det hela vägen genom rutan att den killen var så jäkla glad över att stå på den scenen. Han njöt av stunden och gjorde det han älskade.

Och kanske var det därför Anton Ewald med hundvalpsögonen, Yohio med superstyling och Ulrik Munther med sin pojkaktiga charm, samtliga med låtar av hög kvalitet och hitpotential, fick stå tillbaka för Robin. De hade fullt sjå med att upprätthålla en look och glömde lite av sin egen själ backstage. Så med en makalös röst och synnerligen ödmjuk framtoning kan man slå en Melodifestival med häpnad. Jag kan bara gratulera.