Men i det som kanske varit mitt livs viktigaste känsla, så lät jag istället rädslan styra. Trodde att mitt huvud visste bättre än magen, och hjärtat. Nu tar jag konsekvenserna.
Och jag märker att det är lätt att trilla dit. Rädslor behöver inte vara påtagliga som skräckslagna skrik eller av en liten spindel framkallade svettningar för att påverka mig. Eller dig. Det räcker med att titta över kanten på den trygga platån. Utanför kanten väntar det okända, kanske paradiset men det skulle ju även kunna vara helvetesgapet. Men min magkänsla säger att jag borde hoppa igen. Man får faktiskt ta på dig lite fallskärmar och grejer men hoppet måste göras.
För varje dag som går blir jag mer och mer övertygad om att det är min förbannade plikt att leva varje dag, inte bara uthärda. Livet kan inte vara en väntan på sommar, semester, julafton eller Thailand. Det måste hända hela tiden. Särskilt eftersom det kan ta slut när som helst. Jag kan få ett cancerbesked eller titta för länge på mobilen när jag korsar en gata. Då vore det ju rätt surt om de senaste månaderna bara varit en väntan, istället för ett liv.
Så jag ska hoppa, och och jag ska låta glädjen vara viktigare än sorgen. För även om det känns som att jag för närvarande är lite motarbetat av livet, så är det faktiskt jag som bestämmer över min del i det. Det är mitt ansvar att göra det bästa av vad som finns att tillgå, och det är så vansinnigt mycket mer än vad de flesta vågar ta in. Men min mage vet.