Min kropp är fin och fungerande

När jag yogar tycker jag om min kropp. Och missta mig inte för någon proffs-yogi, jag är en glad amatör som en gång i veckan går på supercoola Pias klasser på Ullevi och gång efter annan förundras över hur skönt det är att andas medvetet samtidigt som jag utövar ganska tuff styrke- och balansträning. Men jag står där framför spegeln, försöker sträcka kroppen åt alla håll och kanter, vrider och vänder, höjer och sänker. Jag är inte smalast eller tjockast, inte starkast eller svagast, men jag är funktionell. Jag blir medveten om kroppens alla muskler, och trots att jag i spegeln ser mig som en tjej med för breda höfter och rumpa så ser jag en lång tjej, med fina kurvor, som kan hålla balansen på ett ben medan det andra fälls utåt och armarna hålls uppåt. Jag fäller benen över huvudet i plogen och ser mitt överflödiga fett på magen blottas när linnet åker ner men kan på riktigt fokusera på att fan vad coolt att jag kan stå på skulderbladen och sedan rulla ihop mig till en boll.

Jag får kommentarer då och då, när vi hamnar i samtal om träning och kost, att du behöver ju inte gå ner i vikt. Nej, jag vet, jag behöver inte. Men jag identifierar mig med ett mer atletiskt ideal än jag kan visa i min egen kropp. Samtidigt måste jag erkänna för mig själv att jag är inte beredd att offra all god mat och dryck bara för att vara fit. Inte annat än i perioder i alla fall. Så jag tränar. Och yogar. Och försöker förstå att när någon säger att min kropp är fin, så är det inte bara för att vara snäll.

Bristningar i den perfekta ytan

Jag är en sådan som jämför mig med andra. Jag ska inte hävda att vi alla gör det men jag erkänner i alla fall. Och det gäller både prestation och utseende. För som föredetta tjockis och numer konstant kroppsreflekterande är det för mig nästan oundvikligt att i livet i allmänhet och på gymmet i synnerhet ställa mig frågan Är hon smalare än jag?

Trots att jag är medveten om snedvridna ideal, baserade på välsminkade modeller poserandes på retuscherade bilder, så tror jag mig ha en idé om hur min kropp borde se ut. Då är det bra med en reality check som den jag fick häromdagen.

Jag står i omklädningrummet på ett gym och ett par skåp bort står en annan tjej och byter om. I ögonvrån noterar jag att hon har en snygg kropp och speciellt tydliga magmuskler. Jag som nyss sett mig i spegeln och tyckt att min kropp ändå såg rätt okej ut slängs genast ner i det svarta hålet av tjockångest. Sen vänder tjejen på sig och jag kan inte undgå att se att hon har celluliter! Denna fantastiskt snygga kropp har gropar i låren, precis som jag.

Reality check. Ett fåtal kvinnor har lika felfria kroppar som bilderna visar, alla andra har skavanker som vi är bättre eller sämre på att dölja i hur vi klär oss. Sen är jag fullt medveten om att min kropp fortfarande har en lång väg att vandra om den ska vara på riktigt "i form". Men ändå, det känns skönt att veta att jag är ungefär lika operfekt som de flesta

Mitt utseende skrek på uppmärksamhet

Som liten (eller ja, ung) blev jag mobbad för mitt stora och fluffiga hår. Det var väl därför jag flippade över och skulle göra de mest galna grejer med mitt hår sen. Jag tror det började när jag upptäckte plattången och insåg att jag inte måste vara ett fluff i resten av mitt liv. Det kompletterades så småningom med olika stilar på smink och kläder, och alla skrek de "titta på mig!". Antagligen för att jag uppevde det som att ingen någonsin tittade på mig. Jag var obetydlig och osynlig och tog därför till alla trick för att någon skulle uppmärksamma min blotta existens. Jag var pop, hårdrock, synth, och bara allmänt färgsprakande.






Idag behöver jag inte skrika med utseendet längre. Vissa tycker jag är som förbytt i både personlighet och utseende men jag tycker allting handlar om den förändring alla människor borde göra vartefter åren går. Nämligen den som kommer av erfarenheter, insikter, förståelse och allt annat som jag inte har när jag är 20. Och även om jag allt som oftast kväver impulsen att be frisören, färga, kapa och crazyfrisera, så trivs jag verkligen alltid med min nuvarande stil. Feminin, klassisk, med långt hår (nåväl, snart så) och kläder i beige, brun, blekrosa, krämfärgat. Och såklart, ibland piffat med en färgklick.


Jag får ofta frågan varför jag har min megatatuering på ryggen, där jag i princip inte själv kan se den. Det är en del av det. Jag vet att det finns där, jag tvivlar inte på min egen röst, men jag behöver inte skrika hela tiden för att testa om andra hör.