GP och Stena kilar stadigt, vem betalar?

Jag måste lyfta det här igen, för det är så uppenbart att någon har bytt tjänster eller betalat för att få fin redaktionell yta hos GP. GöteborgsPosten går helt oblygt Stenas ärenden och jag kan för mitt liv inte förstå hur någon kan tycka att det här är "i allmänhetens intresse".

Se bara:

20 februari Stena öppnar bordershop
4 mars Stenas bordershop en braksuccé 
31 mars Stenas bordershop en pangsuccé

Journalisters makt att vinkla

Bild: Stuart Miles / FreeDigitalPhotos.net

Journalisterna slår sig för bröstet och hävdar sitt oberoende när de "rapporterar" om "verkligheten". Men det kan bli helt uppenbart hur mycket personliga värderingar spelar in när ett helt vanligt telegram från TT når ut i två olika publikationer.

I det franska kommunalvalet har det regerande Socialistpartiet, PS, backat och konservativa oppositionspartiet UMP utropar sig till segrare. Dock är Paris fortfarande under ledning av socialisternas Anne Hidalgo. Så långt beskrivs nyheten ganska lika. Men sen kommer en mening, där jag förutsätter att nyckelordet tröst använts i TT:s originaltext, men använts olika av medierna.

Läs dessa tre och se vilken som sticker ut:

• Hidalgos seger är en liten tröst för PS president François Hollande.
• Resultatet i Paris är en liten tröst för Socialistpartiet, som annars alltså tycks ha gjort ett dåligt val.
• En tröst är dock att Paris nästa borgmästare ser ut att bli Anne Hildago, Socialistpartiets kandidat.

Notera att i de två första exemplen förklarar man för vem eller vilka det är en tröst att PS håller fortet i Paris. I det sista exemplet blir det jag som läsare som ska känna att det är en tröst. Artikeln får vinkeln att de konservativa har segrat i det franska kommunalvalet men jag kan trösta mig med att Paris nästa borgmästare ser ut att bli Hildago från Socialistpartiet.

Läs kritiskt, låt inte journalisterna forma dina tankar.

Idag har tröjan inga färger

Timing eller dålig sådan kan vi ju tvista om, men i förmiddags gick jag in i en diskussion på Twitter där jag försvarade supportrars rätt att hata sin motståndare. Det handlade om en banderoll med texten "hata Helsingborg" och jag var väldigt tydlig med att det handlar om hat som psykologiskt spel men att jag självklart tycker allt fysiskt våld är förkastligt.

Så händer det oerhört tragiska, en DIF-supporter misshandlas till döds. Min första tanke går till min före detta sambo, jag har trots allt levt ihop med en engagerad djurgårdare och själv hängt med på några matcher. Till och med (inkognito) umgåtts med hans vänner i järnkaminerna. Det här är deras familjemedlem som gått bort.

Att någon blir misshandlad till döds har inget med fotboll att göra. Det handlar om människor som inte kan hantera sina aggressioner, kanske även alkohol. Det händer på samma sätt på kroggatorna, ändå är det ingen som stänger krogarna.

Att hantera situationen handlar om att markera att våld inte är okej i samhället över huvud taget. För en supporter kommer aldrig att bara älska sitt lag utan också hata sin antagonist. Be ett Roma-fan sluta hata Lazio, eller en Inter-supporter sluta hata Milan? Vi kan som vanligt inte förbjuda människors känslor, men vi kan visa att vi inte accepterar vissa sätt att få utlopp för den.

Alla som älskar fotboll har lagt ner sina klubbfärger kväll, tillsammans för sporten.

Lördagkväll

Som bubblor i champagneglaset
kommer allt till ytan
när saker under huden
vill ut
Och när blicken är berusad
blir allting sanning
och orden som gör ont
får vara med

Bane cat innan din AW imorgon

Imorgon är det fredag, då behövs en ny katt att skratta åt innan du går på after work. I give you: Bane cat! http://youtu.be/5ywjpbThDpE

Lär mig gärna om EU, men slösa inte min tid

Jag vet inte hur det är för dig men själv lever jag i en tillvaro där det erbjuds föreläsningar och seminarier titt som tätt, många gratis, en del genom medlemskap och många i samband med en frukost eller lunch samt mingel och nätverkande. Jag går på en hel del eftersom det är en del av mitt jobb att träffa människor och just nätverka, dessutom gillar jag att få ta del av kunskap. Men ibland slås jag av hur lite respekt föreläsare har för att jag och de andra åhörarna ger dem vår tid.



Att hålla en presentation eller ett föredrag är som det mesta här i välden något som kräver kunskap och övning. Bara för att du har sakkunskap i ämnet betyder det inte att du kan göra den begriplig för alla. Och har du sammankallat människor för att lyssna har du en skyldighet att leverera om inte mer så åtminstone i paritet med deras förändringar.

Så när jag idag gick på en föreläsning som enligt inbjudan skulle handla om varför det är viktigt att rösta i EU-valet så förväntade jag mig inte statistik, historien kring hur vi tänkt kring europeisk samarbete decennier tillbaka i tiden, eller mantrat "det är bra med frihandel och fri rörlighet". Jag hade däremot förväntat mig att få veta vilka frågor Sverige driver, vilka våra representanter är, hur man bemöter argument från de som är emot Sveriges deltagande i EU, och kanske eurons betydelse för svenska företag.

Jag har full förståelse för att vi befann oss i ett sällskap där vi skulle utgå ifrån näringslivet, inte privatpersonerna, men det här var långa punktlistor utan brännpunkter. Och när en klok person ställde frågan varför inte Sveriges representanter i Eu är mer synliga, varför han bara känner till 3 stycken, ja då var svaret "jag vet inte".

Önskeoutfit

När solen skiner blir man lurad att tro att det är varmt, och får en direkt instinkt att klicka hem snygga outfits som lassar klimat som aldrig går under 20 grader celcius. Min vårlook:

Top: Ralph Lauren Denim and supply

Jacka: Jofama

Armband: Alexander McQueen

Jeans: Replay

 Skor: Converse

Samtliga plagg och bilder från zalando.se

Jag applåderar Hemköps halvpudel

Jag tycker Hemköp på Stigbergstorget är en av de trevligaste butiker jag stött på. Där har man anpassat sortimentet till den typ av kunder som bor i området (t.ex. Mycket vegetarian/vegan-produkter). Där jobbar också den mest blandade personalstyrka jag vet, unga som gamla, män ch kvinnor, tatuerade, afrohår, ja där finns det mesta representerat och alla är fantastiskt trevliga. De verkar trivas på jobbet. Men allt det där blev som ogjort när en tiggare får vatten på sig och (sociala) mediedrevet går.

För det första, ingen som försöker bedriva affärsverksamhet och sliter för att ha en attraktiv butik där folk ska vilja handla, uppskattar att det sitter en trashög i dörren med en pappmugg. Men de äger inte trottoaren och därför får de sitta kvar. Men att de inte ens ska få tvätta sina rutor, det är för mig inget annat än absurt. Därför gläder det mig oerhört att butiken bara halvpudlar och säger att de tvättat fönstret oförsiktigt, och inte lägger sig raklång på rygg för de hysteriska människorna som manifesterade (!!!) utanför butiken dagen efter incidenten. Heja Hemköp, ni som gör så mycket rätt, låt inte PK-maffian sänka er.

Efter 7 avsnitt kommer antiklimax

Efter en fenomenalt kul gårdagkväll och logiskt segt söndagshumör valde jag att tillbringa dagen i soffläge och ge True Detective en chans. Det blev alla 8 avsnitt på raken och det var väl...okej. Lite väl explicit blood and guts, och alldeles för enkelt slut. Kunde de verkligen inte kommit på något som är lite mindre gjort? Och så persongalleriet; i äkta Breaking Bad-anda, två tuffa män och en menlös fru. What's up with that? Men visst, några av avsnitten var riktigt bra och den får 7 av 10.

Av alla fula tavlor kanske denna tar priset

Take that, fruit

Dag 21. Jag har huvudvärk och två bokade jobbintervjuer till nästa vecka. Därför mäktar jag bara med en katt.

Jag söker jobb nu

Sannolikt läggs företaget där jag jobbar ned. Och i god nätverkar-anda tänker jag be er alla om hjälp att hitta en ny plats att förära med min närvaro. Jag behöver alltså ett nytt jobb.

Hör av dig om du har några jobbtips, hel- som deltid, frilans eller anställd. Jag är intresserad av jobb i Göteborg eller utomlands.

Jag är copywriter, kommunikatör, marknadsförare med förkärlek till det digitala. Webben är mitt andra hem. Jag kan koordinera och vara en fantastisk spindel i nätet (trots att just spindlar är det värsta jag vet). Isolation är inget för mig, möten med människor är vad som hela tiden inspirerar mig att fortsätta.  

Särskilda intresseområden är entreprenörskap, kultur, hälsa, sport och mode.

Har erfarenhet från telekom, detaljhandel, B2B, B2C.

Behärskar grundläggande Photoshop, InDesign, HTML

Och här är mitt CV: http://se.linkedin.com/in/szofiajacobsson/ 

Jag nås på szofiaj @ gmail.com 

Min väg mot Draknästet

Okej, jag kanske egentligen inte tror att jag kommer bli en riskkapitalist (mest på grund av bristen på kapital) men jag älskar att lyssna på pitchar, nagelfara affärsidéer och ge konstruktiv kritik som hjälper bolag framåt.
Efter några år i startup-världen, häng med investerare och allmänt intresse för affärsmannaskap och företagande har jag nu tagit mig ytterligare en steg framåt. Jag deltar med jämna mellanrum i Connect Västs Språngbrädor.



Språngbrädeprocessen vänder sig till tillväxtföretag i tidiga skeden. Under processen får du som entreprenör hjälp att utveckla bolagets affärsstrategi, förbättra affärsplanen och förbereda dig inför kontakterna med investerare, partners och kunder. 
I CONNECTs beprövade rådgivningsprocess ingår bl a riskkapitalaktörer, affärs- och patentjurister, marknads- och managementkonsulter och ledare från framgångsrika entreprenörsföretag. Syftet är i första hand att få relevanta kontakter samt en värdefull, objektiv och konstruktiv granskning av den pågående eller planerade verksamheten utanför hemmamiljön.

Och det jag gör är att vara en del av den kompetenspanel som under ett par timmar ger feedback på ett företags affärsplan och pitch utifrån våra respektive kompetensområden. Efter varje tillfälle har jag känt mig fylld av energi, glad för att jag kunnat hjälpa, självsäker då jag fått medhåll av andra kunniga panelmedlemmar, inspirerad eftersom jag lärt mig nya saker, och stolt för att de ansvariga fortsätter att välja ut just mig till att delta.

Jag ska hålla fast vid den här magkänslan, för den pekar rätt tydligt på att det är något jag borde satsa ännu mer på. Blåsa luft under andras vingar och se dem lyfta, ibland är det coolare än att flyga själv.

Bild: jesadaphorn / FreeDigitalPhotos.net

Så fungerar tydligen diabetes

Man lär sig sannerligen något nytt varje dag. I kväll fick jag uppleva hur en människa med diabetes kan bete sig när blodsockret är lågt. Tyvärr hade jag ingen aning innan, och hade glömt att min vän hade just diabetes. Så när vi möttes, och hon nästan direkt började bete sig väldigt förvirrat, tappade fokus i blicken, knappt kunde, prata, sluddrade och vinglade, ja då trodde jag att hon var påverkad av något. Alkohol eller droger, även om dessa förklaringar låg så otroligt långt ifrån den här personen.

Tack och lov kunde vi reda ut saken när vi av en händelse stötte på en vän till henne. Och en banan senare var ordningen återställd. Nu vet jag, en smärre chock och ångest senare.

Gamla meningar om tidlösa tankar

Det handlar om kärlek

Eller bristen på detsamma

Du har länge punktmarkerat

Mitt sargade men fortfarande

Dunk-dunk-dunkande hjärta

Av sten, stål, is

Material och konsistens är ovidkommande

Din bevakande, bevekande blick

Är ändå självklara laserstrålar

Genom hud, kött och ända in i det

Dunk-dunk-dunkande

Du bränner mig

Hela min bröstkorg är blekblå ärrvävnad

Och jag är fortfarande fast

I ditt blickfång

I ögonhöjd med föraktet

Och hjärtat

Dunk-dunk-dunkar

Drum n bass-takter, techno-travestier

Välkommen till danspalatset

På alla ensamma hjärtans dag

Här finns speeddating med inbyggd krockkudde

Så ingen krossar sitt

Dunk-dunk-dunkande hjärta

I väntan på att det ska sluta göra ont 

Och börja slå i takt

För det handlar om kärlek

Eller bristen på detsamma

Ända tills lamporna tänts 

Och DJ’n gått hem

Rider in paddan

Den totala tröttma som infinner sig när man bombats med intryck en hel helg. Borde just nu ligga alldeles stilla framför en film och eventuellt sondmatas med Cola light. Men jag har ju min nya iPad Mini som måste undersökas. Nu ville jag använda ett svenskt uttryck för "break in" men tyvärr finns ju bara "rida in" och det funkar ju lite sådär i sammanhanget. Rida in min padda, I think not.

Så WebCoast är slut, jag är slut och imorgon är det alltså INTE helg utan en helt vanlig måndag trots att jag inte alls fått vila. Men jag får fortsätta vara lite hög på min scentid och varför inte dagens session där jag och min vän Maria berättade om hur man jobbar med sponsring. Väldigt uppskattat var det också!

Nu ska jag sjunka tillbaka i min sockerbakfylla. Tror inte jag ätit så mycket bröd sen skogaholmslimpauppväxten.

Musik, vin, vänner och internet

Det finns dagar som bara rullar på utan att man knappt märker dem. Och så finns det dagar när du lär känna en mängd nya människor, lär dig om nya smarta transportsätt, hur framtidens utbildningssystem kan se ut, och hur man undviker att dö i Minecraft.

Det här är en sådan dag, och jag toppade den med ett par timmar på scen där jag tillsammans med min vän Stellan höll i WebCoasts kvällsunderhållning. Det blev quiz på temat internet, underbart ackompanjerade av husbandet Pedros och deras medryckande balkanpop.

Nu vill mina ögonlock hemskt gärna sluta sig, men det vore synd på en så vacker klänning att inte hänga kvar liiite till. Imorgon väntar bl.a. min egen session om sponsring, ytterligare några inlägg till WebCoast-bloggen, och tyvärr också ett som alltid lika sorgesamt farväl.

WebCoast dag 1

Idag är ingen vanlig dag, för idag börjar årets WebCoast. För fjärde året rader jag i allra högsta grad involverad i att arrangera knytkonferensen om kommunikation på internet. Jag kan omöjligt beskriva känslan av att se hur det börjar bubbla i sociala medier dagarna innan, där sitter människorute i landet och väntarpå att få åka hit, till mitt event! 250 nya och gamla bekantskaper att hänga med i tre dagar, och vi föreläser för varandra, delar med oss av kunskap. Efter 4 års arbete med sponsring av WebCoast så blir det just sponsring jag ska hålla session om. Det blir en duvning i försäljning helt enkelt. Eller ja, ganska svårt förstås.

Banalitetens kranka blekhet (La belle epoque)

Först: de där stråkarna, det låter som Buffalo Blues (varsågod och jämför Kent med Maskinen).
Sedan: nu har han gjort det igen, den där jäkla Jocke Berg.
Efter en stund: men det var ju en väldigt menlös refräng.
Mot slutet: varför lyfter den aldrig?
I tystnaden efteråt: det där var som en duglig poetry-slam dikt, fast med musik.

Och jag undrar om det inte var så, att varje textrad i den där låten, var ämnen han ville skriva låtar om. Sen var det liksom enklast att bara bygga ihop allt i en singel. Tidens tecken har ju alltid varit easy targets. Det stör mig att en så begåvad person plockar så lågt hängande frukt.

Missförstå mig inte, jag håller fortfarande Kent, Verkligen, Isola och Hagnesta Hill så fruktansvärt nära om hjärtat. Just därför vill jag inte behöva få den här känslan av klipp dig och skaffa ett jobb när jag lyssnar på Kent. Den känslan ska även fortsatt vara förbehållen Lars Winnerbäcks samtliga verk.

Kontakter kommer via arbete, inte silversked

Julavslutning med Business in heart

Med väldigt få undantag vaknar jag sådär halv sex varannan onsdag och tänker jag orkar inte. Orkar inte klä mig så snyggt att jag kan stå framför 20 personer och prata, orkar inte prata, orkar inte hitta på en smart sökning, orkar inte prata med 10 nya människor och ställa rätt frågor till dem. fast sedan gör jag det ändå.

Jag åker till Hagabadet, riggar rummet för Business in heart, kramar gruppledarkollega Åsa, säger hej till medlemmarna, tar i hand med gästerna, schasar ner alla i frukosten och försöker få alla på plats till kvart över sju. Och sen kör vi. Och jag står, och pratar, och söker och minglar. Sådär vid nio går jag ut och oavsett regn eller sol (oftare det förstnämnda) så har jag en galen energi.

Nu snurrar huvudet av tankar på hur jag ska tussa ihop person A med person B, vad jag själv skulle kunna hitta på med person C, och vad jag kan ta med mig av föreläsarnas tips tillbaka till mitt eget skrivbord. Och det där är bara det kortsiktiga. För efter fem år av aktivt nätverkande så njuter jag av att ha så många människor att fråga om hjälp, och enorma möjligheter att hjälpa andra genom att förmedla kontakter.

Du kanske har hört någon säga det där har hon fått genom kontakter? Som om kontakter vore något dåligt. Kontakter handlar om förtroenden, att jag har visat vad jag går för, vunnit förtroenden och därmed erbjudits möjligheter att ta ytterligare steg tack vare det arbetet. Kontakter är inget man föds med och till de som säger mot kan jag bara peka på mig själv och säga, hej, jag flyttade hit som 20-åring och kände inte en jävel. Look at me now.

Känslan är skön, att va svart och grön

Jag och Micke fryser på hemmamatch mot MFF 2009

Idag fyller Göteborgs Atlet och Idrottssällskap, GAIS, 120 år! GAISare blev jag i nådens år 2005, det sista året i förra Superettan-svängen. Kanske var det idealt upplägg att gå och bli supporter det år laget går upp Allsvenskan. Det värmer i hjärtat att ha minnen från gamla Gamla Ullevi med sina träbänkar och plåttak där varje pyro-tifo var en potentiell dödsfälla eller åtminstone ett gigantiskt rökrum. Där har det sjungits och hurrats men också suckats, sparkats i väggar och faktiskt någon gång gick jag hem trots att matchminuter kvarstod.

Där har jag sett trotjänaren Roland Nilsson, stjärnskott som Wilton Figueredo och James Keene, och de där som man alltid kan lita på; kapten Lundgren, Kenneth Gustafsson och Dime såklart, (med undantag för de där jävla handbollsräddningarna). Jag drar oss alltså mot 10 år grönsvarta år, även om engagemanget inte getts samma utrymme på senare år som i början.

Men jag kommer alltid med storglädje minnas bussresorna, framför allt med Micke som sällskap, till Malmö, Helsingborg, Stockholm, Örbro och förstås även Borås. Och hur fint mottagande jag fick av de flesta, jag hävdar att som tjej är du banne mig alltid välkommen i en klack. Och en replik från någon ölstinn kamrat på bussen
"Hur är det egentligen att åka på en sån här bussresa, med bara fulla killar?"
Tja, antagligen lika illa som du förställer dig.... Men jag säger det med ett leende.

I år har vi chans på kvartsfinal i Svenska Cupen och sen drar Superettan igång. På 120-åringens dag lovar jag på heder och samvete att vara mer närvarande i år. Utan fans, inget lag. Och jag börjar banne mig sakna derby-feber och att få hata lite på bananerna i pyjamas.

När Peter mötte Cherry

Bild från Cherrys Facebook-sida

Jag tror jag har känt Peter Svensson nästan lika länge som jag bott i Göteborg. Typ. En jordnära norrlänning, comme moi, men med potential att vara helt fantastiskt over-the-top.

Med Peter har jag dansat till varenda schlagerhit på Gretas, gått på Idol-audtion, varit hårmodell och druckit många glas vin i en lägenhet alldeles för långt ut på Hisingen.

När vi möttes var han en utbildad musikalartist med drömmar om en artistkarriär. Men han jobbade på Steinbrenner & Nyberg (och var min inkörsport till en umgängeskrets som har en förmåga att bidra med grymma bakverk...).

Många gånger har vi pratat om framtiden, och jag tror det är nu jag ser den infrias. Jag beundrar Peter för att han följer sina drömmar, utan att låta sig hindras av vad andra kan tänkas tycka om det.

Han utbildar sig till frisör, och har hittat det yrke han brinner för och kommer älska att arbeta med.

Och så har han blivit Cherry Wilder. Jag har nämnt det i ett tidigare inlägg. Efter krokiga vägar runt musikal, pop och trevande försök har han hittat hem i dragshowgruppen Tranzmission och karaktären Cherry. Jag faschineras av hur dedikerat han lägger oändliga mängder tid på att lära sig make-up för en drag-artist, hitta skor, sy kläder, träna inför framträdanden, och bygga ett varumärke. Det är hängivenhet och det är häftigt.

Jag och min Mello

Det var en gång en liten tjej framför en scen, hon sträckte upp handen och kände hur personen på scenen tog handen och höll den i sin. Jag sprang tillbaka till min mamma och skrek; "Carola höll mig i handen!". Med Carola föddes schlagerkärleken, och jag är aldrig nödbedd att riva av "Fångad av en stormvind" på närmaste karaokebar.

Det är mitt guilty pleasure, catchiga hits och kitschiga outfits. Ja, jag är hon som tycker det blivit alldeles för modernt med en masa hårdrock och hiphop i Melodifestivalen. För mig kunde varenda bidrag få vara skriven av Pling, G:son och Kempe. Igår såg jag Sanna Nielsen vinna, lite som tack för lång och trogen tjänst.

I hjärtat hoppades jag på Alcazar, så fruktansvärt proffsiga, glittriga och grymma. Men de peakade med Stay the night, vinner man inte med den så kommer man aldrig vinna. Som Måns Zelmerlöw och Cara mia. Jag satte 40 spänn på Pantoz eftersom Sverige brukar gilla sån skit. Oddsen var 225 gånger pengarna. Tyvärr ganska korrekt och jag fick nöja mig med att Ace Wilder åtminstone inte vann.

Men i Köpenhamn har vi ingen chans. Ska man sjunga powerballad för Europa måste du vara fransyska, eller möjligtvis en plågad flata från Serbien.

Lenas andra liv

Bild lånad från Lenas blogg

Vi hamnade vid samma bord på Social Media Club, jag och Lena Dalgren. Vi bondade över en dialekt, och upptäckte att vi kom från orter nära varandra. Så var det inte så mycket mer med den kontakten förrän jag framåt jul twittrade en fråga om någon möjligtvis skulle köra de 100 milen norrut över helgerna. Och jo, visst skulle Lena det. Vi fick många och synnerligen snöiga timmar på oss i bilen att lära känna varandra, när vi i i syfte att undvika köer på E4:an råkade köra fel och fick en detour i Dalarna.

Men vem är jag att klaga, jag fick ju lära känna världens framtidigaste tant (hennes ord). En tekniknörd med skärmar högt och lågt. Jag fick höra om resan från att driva reklambyrå i småstaden, till att bli utbränd och börja hitta tillbaka till ett annat sätt att arbeta, nu i Göteborg. Att våga lämna tryggheten för det nya, eftersom sonen ville gå i en viss skola. Och på tal om sonen, känner du någon mamma som skulle boka en resa till Chicago och hänga där själv en vecka för att tonårssonen under samma tid skulle få hälsa på hos sin flickvän som han träffat på internet? Fint är bara förnamnet.

@kvistlena

Men nästan coolast av allt var att Lena länge hängt dagligen i Second Life. Jaha, du trodde det var en
utdöd fluga? Nejnej, det har bara kokats ner till de mest dedikerade entusiasterna och Lena har dessutom sänt nätradio med önskelåtar på veckobasis. Jag har försökt få henne att komma till WebCoast och berätta mer, men jag lär få tjata ett tag till.

Se, le, hälsa - hur svårt kan det va?

stockimages / FreeDigitalPhotos.net

Igår besökte jag Meg, Mediedagarna, på Svenska Mässan. Jag besökte ett frukostseminarium och själva mässdelen, och slutar aldrig förundras över hur dåligt mässor hanteras av de som faktiskt betalar en hel del pengar för att synas på dem.

Kl 8 på morgonen höll både Marknadsföreningen och Sveriges Kommunikatörer frukostseminarier, vilket innebar att en timma senare rörde sig över 100 intresserade personer i lokalen, redo att ta del av utställarnas budskap. Men utställarna själva var långt ifrån redo. Många montrar var fortfarande under uppbyggnad, monterpersonal stod och pratade med varandra, och den delen brukar knappt ändras vartefter dagen lider heller.

Personer står i sina montrar och tittar på varandra, i golvet, i papper, på skärmar och gör att jag som besökare känner mig helt osynlig! Ett fåtal gör det rätta, det vill säga etablerar ögonkontakt, tar ett steg fram, sträcker ut en hand och säger "hej, vad heter du?". Hur kan någon räkna hem sitt mässdeltagande om man väntar på besökaren att initiera kontakt? Skickar företagen sina mest folkskygga medarbetare?

Dagens cred till Anders Uvberg på Start Communication som med ett stort leende bjöd in till ett mycket trevligt samtal. Föredöligt!

How do you solve a problem like Maria?

Vi på en buss ut till Tjörn för midsommarfirande.

How do you catch a cloud and pin it down? How do you solve a problem like Maria? How do you hold a moon beam in your hand?

Jag hade inte känt Maria så länge då det närmade sig jul, och jag orkade inte ge mig på projekt "åka-till-norrland-och-fira-med-familj" det året. Jag tänkte högt i mina sociala kanaler kring vad jag skulle göra istället. Maria erbjöd mig att komma hem till henne och fira jul på Tjörn. Det var nog det finaste och mest generöst jag dittills varit med om. Men sedan dess har vår vänskap bjudit på så många generösa stunder att jag insett att det är regel snarare än undantag med Maria Gustafsson.


Det är inte lätt att veta var jag ska börja i alla hyllningar jag vill ge henne, förutom för generositeten, så kanske är det bäst med en onumrerad lista.

• Modet att alltid våga fråga. Ni vet alla de där stunderna man sitter tyst och känner sig dum för alla andra verkar fatta vad det handlar om? Maria sitter inte tyst, hon frågar, och struntar i om någon tycker det är töntigt.
• Rakheten i varje agerande. Vi behöver inte linda in saker i fluff och gull, har vi ett ärende så säger vi det till varandra och tar inte illa upp om svaret är lika kort som frågan. Kanske det största anledningen till att vi går ihop så bra.
• Engagemanget i allt. Hon jobbar så hårt, och levererar så tydligt, trots att hon verkar i en bransch som ofta är otydlig och suddig i gränserna.
• Smartheten. Bakom det oskyldiga leendet finns en strateg av rang med ett munläder som snärjt mången beslutsfattare.

Livet har många gånger gett oss små vinkar om att vi borde skapa storverk tillsammans. Vi har redan börjat, med WebCoast, och Maria har  sitt företag MIKU. Men jag blir inte ett dugg förvånad om det visar sig att det här bara är början.

Ett skepp kommer lastat - till redaktionen

Bild: debspoons / FreeDigitalPhotos.net

Jag avviker nu från min hittills inslagna linje om fantastiska människor i min närhet och återgår till min gamla käpphäst PR.

Att jobba med PR för ett företag handlar i mångt och mycket om att hitta saker att berätta om, och sedan maila, ringa, ringa och ringa lite mer till de som man vill ska se ett värde i att berätta vidare dina historier. Och har man något intressant att komma med, något som är av intresse för andra, så brukar det förr eller senare få genomslag. Men sedan finns det exempel på när medier rakt av går ett företags ärenden, och ger dem redaktionell yta istället för de dyra annonsplatser de annars behövt köpa.


Jag irriterar halvt ihjäl mig på GP som för en vecka sedan basunerade ut att ett rederi skulle börja med kraftigt sänkta priser på alkoholen ombord under en månad. Att en allmänhet har intresse av billig booze kan jag förstå, men om det är en journalists sak att berätta om det är mer tveksamt.

Ännu mer skeptisk ställer jag mig till gårdagens uppföljande artikel om hur fantastisk framgångsrik kampanjen ser ut att bli. Informationschefen får breda ut sig med siffror kring ökningen samt vilka grupper av passagerare som strömmat till.

Jag länkar inte och nämner inte rederiets namn, är du intresserad kan du säkert hitta informationen själv. Vad tycker du om att medier äter ur ett företags hand på det här sättet?

Frida tvingade ut mig ur komfortzonen

Frida A Werander, jag, och hennes hund Molly

Frida A Werander kom in i mitt liv en tidig onsdagmorgon då hon besökte Business in heart. Jag minns att hon talade om den ökande mängden magsäcksoperationer i Sverige, och hur hon ville kämpa för att samhället inte skulle bekosta något som många kan lösa med bra kost och träning. Jag var förstås tvungen att prata med den tuffa lilla blondinen. Sedan dess har vi varit PT och klient, PR-coach och kund, men framför allt vänner.

Frida driver det egna företaget In Mood, jobbar som personlig tränare (numera i Stockholm, till min stora sorg) och föreläser om kost och hälsa. Vi liknar varandra i det att hon har en makalös förmåga att sätta en fot i dörren för att skapa nya möjligheter. Smarta samarbeten och att synas i rätt sammanhang är hennes specialitet.

Men mest beundrar jag hennes mod. Allt ifrån att säga ja till ett frieri på andra dejten, till att idogt jobba för att bli en riktigt bra stå-upp-komiker. Och ni som känner mig vet att jag inte är den som knäcks i första taget. Men Frida är den som gång efter annan får mig att säga "det gååååår inteeeee" men sedan ändå genomföra det, om det så är 50 squats eller grodhopp och sedan stå där som ett fån och inse att det var ju bara mina inbillade begränsningar. Att kunna knuffa en människa över kanten så, det är coolt.

Stella gillar olika, på riktigt

Stella Grimberg och jag

Stella dök upp i mitt liv som en flickvän till en vän. Jag minns inte hur lång tid det tog innan vi verkligen klickade, men jag tror bestämt att det är ett klick som låste en liten kärleksberlock. Få saker irriterar mig så mycket som parollen "vi gillar olika", eftersom den i första hand framförs av människor som kräver att alla ska tycka samma som dem. Stella är undantaget som bekräftar regeln, och vi är beviset på att man kan vara vänner trots diametralt motsatta åsikter. 

Fröken Grimberg jobbar nämligen för SSU, och beskriver sin tjänst som "länken mellan SSU och LO". Låter det som något som matchar fröken libral entreprenör vid tangentbordet? Skulle inte tro det. Men faktum är att vi båda uppskattar en diskussion där vi inte känner det minsta behov av att vara ense.

Dessutom är hon nyfrälst på thaiboxning, och jag bara önskar att jag vore så tuff att jag vågade mig på något sådant! 

Jessica, jag och författardrömmen

Jessica Johansson och jag

För lite mindre än ett år sedan bestämde jag mig. Jag skulle skriva en roman! 1 år fick det ta och till min hjälp tog jag den jag litade på att ge mig professionell kritik, en författare, bokbloggare och litteraturvetare. Jessica har läst manuset vartefter sidorna tillkommit, hon har kommit med uppmuntran, tips och påpekanden för att jag ska skriva bästa möjliga text. När råmanuset var färdigt i november fick hon läsa det som helhet och komma med feedback. Under december skrev jag om för första gången, och nu har hon läst det två gånger till. Igår träffades vi i Stockholm, där hon bor, och jag fick mig en rejäl duvning inför den sista omskrivningen innan manuset med mina förhoppningsfulla händer ska läggas på brevlådan till ett antal förlag.

Jessica och jag är olika i åsikter och referensramar, men lika i att vi drömmer om ett liv som författare. Hon har förstås kommit längre än jag eftersom hon blivit utgiven, läs för tusan Thrillerliv, men det hindrar oss inte från att drömma tillsammans.

Över ett glas rött på Amaranten gjorde vi en deal; på samma dag som jag skickar mitt första manus ska hon skicka sitt andra!