Vad är närvaron värd i jämförelse med en all inclusive?

Det här inlägget har jag nog skrivit förr, inte i exakt samma ord men  på samma tema. Det handlar om jobb, ledighet, offermentalitet och vad som utmålas som "normalt". Nu är det nämligen semestertider och frågan om "vad ska du göra på semestern".

Allehanda.se drar på med ordet "barnfattigdom" när de meddelar att "en genomsnittlig barnfamilj lägger 19 800 kronor på sin semesterbudget" men att många inte har råd med resor, camping och glass (hej vi blandar äpplen och päron).

Att inte semestra för 19 000 är nog verklighet för många fler än de som faller under barnfattigdomens gräns. Och därför vill jag (återigen) föra fram att det är fan inte Disneyland och glass som gör barn lyckliga, det är föräldrars närvaro. Jag förstår att det finns en press i att "alla andra får" men till syvende och sist ligger värdet i att som barn få några veckor utan att föräldern/föräldrarna åker till jobbet utan har tid att prata, leka, gå en promenad eller cykla.

Jag har aldrig fått dyra semestrar under min uppväxt och tror alla som växt upp i småföretagarfamilj känner igen sig att årstider inte gör någon skillnad. Föräldrar jobbar och barn hjälper till, sommar som vinter, helg som vardag. Och så försöker man hitta sin semester någon dag här och var, eller jobinera jobb med att umgås. Och inte blir man gladare av en glass när ingen har tid för ett leende?

Sen, enligt "en undersökning som LO har gjort" (way to be specifik med källan där TT) så har var tredje "arbetarkvinna" (don't even get me started med den benämningen) inte råd att "åka iväg" på semster. Den här TT-grejen som LO ligger bakom tycker alltså att det är normalt att åka iväg, jag gissar att de menar utomlands, eller har undersköterskan inte råd med bussbiljett till Skara? Det är synnerligen otydligt, viktigt är i alla fall att det är synd om dem. Men återigen läggs en värdering i vad som är rätt och fel, bra och dåligt. En vecka på bulgarisk strand ska per definition smälla högre än att varje dag i en månad kunna ta spårvagnen ut till Saltholmen och ligga på en klicka. Men det kanske bara är jag som tycker det inte är så jävla självklart?

Om vi alla lite till mans slutar upprätthålla bilden av ovanstående värden, så kanske alla kunde chilla lite men skuldbeläggningen och hitta det njutbara i sin egen vardag?

Fröken Szofias känsla för sommar

Jag är så vansinnigt väderkänslig. Frusen är jag om det inte är minst 20 grader (ute som inne). 10 månader om året går jag med axlarna uppdragna till öronen och får spendera multum på massörer som knådar ut mina spända nack- och ryggmuskler. Regnar det blir jag butter, blåser det vill jag bara stanna inne. Med några få undantag, typ "en härligt stormig höstdag" eller "mitt i ett ljumt sommarregn" så är jag bara lycklig när det är tillräckligt varmt. Ergo har jag förstått att jag omöjligt kan leva resten av mitt liv i Sverige. Jag ska bara hitta en lämpligt sätt att bege mig, alltså hitta någon typ av jobb och sammanhang att flytta till. och exakt var vet jag inte heller. Bara det inte är ett land där man måste intala sig själv att "det är fint med årstider" och "vad vore julen utan snö".

Så går mina tankar idag, när jag äntligen fick gå över till ljusblå-jeans-och-vit-tisha-outfiten.

Maten väger tungt

Det här med mat. Jag älskar att äta (och dricka), och min kropp älskar att lagra dessa extrakalorier i ett mysigt fettlager på kroppen. Därför är jag en periodare som lever mestadels nyttigt (med avbrott för vin) och när jag släpper på tyglarna så släpper jag dem verkligen. Och semester är släppta tyglar, det är en princip jag inte ruckar på. Därför har Paris varit kalasdagar med måltider och fikor där kolhydraterna hopat sig och sockret skrattat mig i ansiktet. Gott, gotti, gott gott men det är verkligen härligt att få komma tillbaka till sina gamla vanor också. Kokta ägg till frukost, grönsaker och keso med nötter och frön till lunch och snart blir det rökt makrill med en potatis/sparris-sallad till middag. Och jag har gått 10 km. Men visst, jag klämde just det andra glaset prosecco. Balans, jojo, kalla det vad du vill. Så länge jag klarar skämsgränsen på vågen så är det bara att köra!

Tänk om Sverige hade gillat företagsamhet

Där sitter vi, två stycken utan anställning på grund av ett hastigt påkommet ägarbyte hos vår arbetsgivare. Och vårt problem är inte vad vi ska göra, utan vad vi ska välja bort, vilka vi tror att vi kommer längst tillsammans med, och vad som är en långsiktigt smart investering. Man blir som man umgås, och jag kan inte låta bli att tänka, att tänk om alla arbetslösa aktiverade sig på det här sättet. Tänk om Arbetsförmedlingen tog vara på kunniga människor och fick dem att slå sina kloka huvuden ihop? Tänk om svenska lagar och regler underlättade för människor att starta företag när de är arbetslösa, istället för att motarbeta det? Undrar hur vårt land hade sett ut då?

Vill du ha mindre hat är du välkommen till Superettan

Jag skrev ett inlägg i efterdyningarna av djurgårdssupportern som mötte sittöde i Helsingborg. Det förblev ett utkast, men det innehöll bland annat tankar kring Helsingborg, en av de städer jag upplevt som tillrest supporter och inte alls har så trevliga minnen av. Det handlade också om rätten att få hysa mindre vänliga känslor för sin motståndare, så länge man inte ger fysiskt uttryck för det. Men framför allt ville jag trycka på det faktum att människor är eller blir dumma i grupp och om vi var och en vågar vara lite smarta och säga ifrån innan det går överstyr, ja då kan vi slippa den mesta av den här skiten. Så detta om detta.


På söndag har GAIS hemmapremiär i Superettan. Det fina (och ibland tråkiga) är att det går inte att hata lag i Superettan. Det finns liksom inga starka känslor att uppbåda för giffarna, Värnamo eller Sirius. Med lite ansträngning kan jag möjligtvis muttra åt den gamla antagonisten Ljungskile. Men på söndag är det GIF Sundsvall och det vore ju fantastiskt fint om alla bara kunde hålla sig lite i skinnet, göra ett fint och rökfritt tifo och sen sjunga tills rösten tar slut. Det är då vi är som bäst. Avslutnignsvis en känga till alla de som en gång fick mig att bli gaisare men som nu inte gör mig sällskap. Jag får gå i min ensamhet, dock värmd av grönsvart halsduk.

Ja-sägarnas delade glädje

Få saker stör mig så mycket som ja-sägare. Okritska röster som jublar ut sin glädje över det ena och det andra som postas i sociala medier utan att skänka minsta tanke till vad det faktiskt är de beskådar. Eller läser. Vissa uppmanar till och med till att "känna och dela". Vad sägs om tänk, reflektera och eventuellt dela? Jag har argumenterat mot de som säger att vi lägger fram en filtrerad fin yta i sociala medier, jag har hävdat att den delade glädjen är dubbel glädje. Men det oroar mig hur vuxna människor verkar sakna förmågan att stanna upp och tänka "det där verkar bra, men vad är det egentligen"?

Den senaste diskussionen är inte utredd än. En bild med över 100 likes och jag är den enda som har ifrågasatt. Det finns fortfarande en liten möjlighet att jag blir motbevisad i min skepsis, men även om jag har rätt kommer ingen att bry sig. 100 facebookare har redan gått vidare i jakten på nya härligheter att höja till skyarna.

I Myrorna-sortimentet kan ingen höra dig skrika

Jag slutar aldrig att fascineras över mediaspiralen. Hur något är hot topic i flera dagar men sedan blir trumfat av något nytt och sedan försvinner långt ner i sajthierarkin, långt bort från klickjakten.

Vi har till exempel redan lämnat det försvunna malaysiska planet, Rysslands annektering av Krim är överstökad, just nu är fotbollsvåldet det viktigaste vi har att tala om och sisådär i övermorgon bör det vara något nytt som är på tapeten.

Nä, journalistik är inte objektivt, journalistik är något som bedrivs på marknadsmässiga premisser. Ett nytt plagg på H&M kan vara det snyggaste jag sett, när det landat på REA-hängaren är jag knappt intresserad, och i Myrorna-sortimentet kan ingen höra dig skrika.

Jag applåderar Hemköps halvpudel

Jag tycker Hemköp på Stigbergstorget är en av de trevligaste butiker jag stött på. Där har man anpassat sortimentet till den typ av kunder som bor i området (t.ex. Mycket vegetarian/vegan-produkter). Där jobbar också den mest blandade personalstyrka jag vet, unga som gamla, män ch kvinnor, tatuerade, afrohår, ja där finns det mesta representerat och alla är fantastiskt trevliga. De verkar trivas på jobbet. Men allt det där blev som ogjort när en tiggare får vatten på sig och (sociala) mediedrevet går.

För det första, ingen som försöker bedriva affärsverksamhet och sliter för att ha en attraktiv butik där folk ska vilja handla, uppskattar att det sitter en trashög i dörren med en pappmugg. Men de äger inte trottoaren och därför får de sitta kvar. Men att de inte ens ska få tvätta sina rutor, det är för mig inget annat än absurt. Därför gläder det mig oerhört att butiken bara halvpudlar och säger att de tvättat fönstret oförsiktigt, och inte lägger sig raklång på rygg för de hysteriska människorna som manifesterade (!!!) utanför butiken dagen efter incidenten. Heja Hemköp, ni som gör så mycket rätt, låt inte PK-maffian sänka er.

Se, le, hälsa - hur svårt kan det va?

stockimages / FreeDigitalPhotos.net

Igår besökte jag Meg, Mediedagarna, på Svenska Mässan. Jag besökte ett frukostseminarium och själva mässdelen, och slutar aldrig förundras över hur dåligt mässor hanteras av de som faktiskt betalar en hel del pengar för att synas på dem.

Kl 8 på morgonen höll både Marknadsföreningen och Sveriges Kommunikatörer frukostseminarier, vilket innebar att en timma senare rörde sig över 100 intresserade personer i lokalen, redo att ta del av utställarnas budskap. Men utställarna själva var långt ifrån redo. Många montrar var fortfarande under uppbyggnad, monterpersonal stod och pratade med varandra, och den delen brukar knappt ändras vartefter dagen lider heller.

Personer står i sina montrar och tittar på varandra, i golvet, i papper, på skärmar och gör att jag som besökare känner mig helt osynlig! Ett fåtal gör det rätta, det vill säga etablerar ögonkontakt, tar ett steg fram, sträcker ut en hand och säger "hej, vad heter du?". Hur kan någon räkna hem sitt mässdeltagande om man väntar på besökaren att initiera kontakt? Skickar företagen sina mest folkskygga medarbetare?

Dagens cred till Anders Uvberg på Start Communication som med ett stort leende bjöd in till ett mycket trevligt samtal. Föredöligt!

Fuck mental ålder

Din mentala ålder är: 21

Kommentar: Ah, då stämmer det med hur jag känner mig!


Just nu snurrar det ett test på Facebook. Du ska svara på frågor om dig själv och sen ska testet räkna ut din mentala ålder. Och självklart är den stora lyckan om testet visar en siffra lägre än den fysiska åldern. För det verkar som att alla "känner sig yngre än vad de är". De verkar ha missat att alla är precis så gamla som de är, kroppen har en ålder, tiden från att du föddes fram till idag. Det du opponerar dig mot är bilden av hur en person ska bete sig vid en viss ålder. Så den som säger "jag känner mig inte som 30", eller 40, eller 50, eller 60 eller whatever, känner sig helt enkelt inte som de själva tror att de borde vara vid den åldern.

Det är makalöst hur ofta människor behöver påminnas om att de är vuxna och bestämmer själv. Du får vara precis hur du vill oavsett hur gammal din kropp är. Så när fyrtioåringen säger "jag känner mig som 20" så kanske du borde säga släppa sargen och inse att du är du, 40 år och med ett sinne som bara du känner. Din insida har ingen ålder, men du låser dig själv genom att finna dig i bilden andra målat upp. När du accepterar bilden tvngas du till en extra ansträngning genom att bryta den, eller be om ursäkt för att du inte passar in i den. Låt bli.

Och om du ändå måste göra testet, ge fan i att dela med dig av resultatet. Du bidrar nämligen bara till att upprätthålla bilden.

Brödet, skådespelet och dog Hitler i bunkern?

Jag är född 1982, d.v.s. jag minns när det inte fanns internet. Men jag minns också att ungefär så länge som jag använt internet har det varnats för olika sorters bedrägerier. Lösenordsfisket via länkar i e-posten, bedrägliga virus instoppade i bifogade filer, trojaner i sajter som gjorde att webbläsaren exploderade i icke-kontorsvänliga pop-up-fönster. På ett sätt är jag fascinerad av att svensken fortfarande behöver varnas för att inte lämna ifrån sig sitt lösenord hur som helst, inte föra över pengar till en ny chattkompis eller förskottsbetala allt från bil till mobil annonserad på köp-och-sälj-sajterna.

Men parallellt är jag så oroad över allt vi sväljer som sanningar. Förutsatt att det är ett etablerat och av pk-tyckeriet erkänt media som rapporterar så är det verklighet. Och då räcker det inte att Feber blinkar med varningslamporna för videos med avklädda damer och mordiska djur, utan vi måste använda hela Hollywood-fantasin och se vad som passar alldeles för bra in i samhällets och politikens storyline och plot.

Tänk på tio av dina favoritfilmer som involverar någon form av politik. Ja, vi räknar krig, presidentval, miljökatastrofer, teknik som går överstyr och så vidare. Jämför med din nyhetsförmedlare of choice, och se så många likheter som finns. "Jamen de som gör filmerna inspireras väl av det som händer i världen." tänker du kanske nu och hytter med näven åt skärmen. Men tänk om det är någon som iscensätter hälften av det du ser, för att distrahera dig från den andra halvan. När du ser något, så missar du alltid något annat, och det kommer vara någons vinst och en annans förlust.

Det kan tyckas banalt men jag tror att Wag the dog är det närmaste vi kommit att se sanningen i vitögat. Men å andra sidan, medan vi låter oss underhållas pågår något mycket mindre storbildsvänligt långt under den putsade ytan. Så vem är det egentligen som förser vem med vapen och vem vill de ska vinna? Har kärnkraftsreaktorn muterat någon bläckfisk och dog Hitler verkligen i en bunker?

Du och jag döden

Det är inte bara snack när jag talar om att leva varje dag istället för att uthärda den, eftersom livet kan vara slut imorgon. Jag går nämligen med dagliga funderingar kring när jag kommer dö, och mesta delen av tiden är jag övertygad om att det kommer ske i förtid. Mest tror jag att jag kommer drabbas av cancer med snabbt förlopp. Det är ju inte helt osannolikt. Ännu mer sannolikt är att jag invaggad in en podcast traskar ut framför en spårvagn. Någonstans däremellan tror jag att jag att bilen jag färdas i ska hamna i en krock. Märkligt nog har jag hittills inte reflekterat över risken att bli påkörd när jag cyklar, däremot att jag själv skulle kunna cykla in i en fotgängare. Hmm. På den helt verklighetsfrånvända änden av tankelinan finns mina väl planerade flyktvägar i händelse av brand eller inbrott i min lägenhet.

Eller är det i ren självupptagenhet jag hamnar i de här tankegångarna? För att få fundera på vem so skulle sakna mig, om jag har sparat mina lösenord på ett ställe där rätt person kan hitta och ta hand om dem och vad som skulle bli mitt eftermäle. Hon kom, hon såg, hon twittrade. Jag ska fan ha en katt på min gravsten. En svart silhuett av en katt, så nu har ni fått det skriftligt så behöver ni inte fundera på en duva eller något platt citat.

Kanske kommer det med ensamheten, att lära sig vandra med döden vid sin sida. Gud så pretentiöst det låter, men det är en del av mig, pretentionerna. Och i grunden är det väl något positivt att vara förberedd? Så typiskt mig, att försöka planera hela vägen ner i graven. Men lustigt nog skänker det mig en trygghet, lite som att om jag förväntar mig att jag inte får 100 år på jorden så blir jag desto mer tacksam för varje dag jag får hänga här med er.

Multi-fail med multikompetens

Ska verkligen alla kunna allt? Nog för att jag förespråkar att odla sin nyfikenhet och aldrig sluta lära sig, men det oroar mig att det på så många arbetsplatser rör sig mot ett format där alla ska kunna göra allt. Istället för att låta människor göra det de är riktigt bra på, och/eller är utbildade till, så skapas mittimellantjänster där ingen är riktigt bra på något. Ja, nu blir det väl lite av ett jobbinlägg, men eftersom det förekommer i min omgivning så har det väl rätt att ta plats i min blogg.

Människor lägger ner tid och pengar på att bli bra på på bokföring, formgivning, försäljning eller något annat skrå som faktiskt kräver sin specialist. Men med ekonomin som främsta argument bryts det ner till "hur svårt kan det va?" och plötsligt sitter VD:n och photoshoppar medan AD:n gör månadens momsrapport. Kortsiktigt bra för ekonomin, långsiktigt förödande för affärerna.

Det finns en gigantisk skillnad mellan att klara av och kunna. Bara för att du gått svensk grundskola och fått godkänt i svenska betyder det inte att du bör skriva i professionella sammanhang, bara för att du kan hantera en kassa-apparat betyder det inte att du kan sälja. Med attityden att alla ska göra allt kommer kvaliteten att sjunka drastiskt. Jag har sett, och ser det fortfarande hända. Ge chansen till den som gärna vill testa på nya uppgifter, uppmuntra nyfikenhet, men lägg aldrig resultatmässiga förväntningar på någon som inte kommit till dig för att göra just det du nu ber om.

Lyssna på magen, den vet

Det här är inte bara en uppmaning, det är en order, riktad lika mycket till mig själv som till dig som läser det här inlägget. Lyssna alltid på magkänslan. Lyssna och lita på den, för även om den inte ger dig ett fullständigt facit så leder den rätt. Jag kan inte säga hur många gånger jag har låtit just magkänslan styra mig rätt men jag vet precis de gånger då jag gått emot den, och vilka konsekvenser det fått. De har aldrig varit positiva. Så jag kanske trodde att jag redan lärt mig.

Men i det som kanske varit mitt livs viktigaste känsla, så lät jag istället rädslan styra. Trodde att mitt huvud visste bättre än magen, och hjärtat. Nu tar jag konsekvenserna.

Och jag märker att det är lätt att trilla dit. Rädslor behöver inte vara påtagliga som skräckslagna skrik eller av en liten spindel framkallade svettningar för att påverka mig. Eller dig. Det räcker med att titta över kanten på den trygga platån. Utanför kanten väntar det okända, kanske paradiset men det skulle ju även kunna vara helvetesgapet. Men min magkänsla säger att jag borde hoppa igen. Man får faktiskt ta på dig lite fallskärmar och grejer men hoppet måste göras. 

För varje dag som går blir jag mer och mer övertygad om att det är min förbannade plikt att leva varje dag, inte bara uthärda. Livet kan inte vara en väntan på sommar, semester, julafton eller Thailand. Det måste hända hela tiden. Särskilt eftersom det kan ta slut när som helst. Jag kan få ett cancerbesked eller titta för länge på mobilen när jag korsar en gata. Då vore det ju rätt surt om de senaste månaderna bara varit en väntan, istället för ett liv.

Så jag ska hoppa, och och jag ska låta glädjen vara viktigare än sorgen. För även om det känns som att jag för närvarande är lite motarbetat av livet, så är det faktiskt jag som bestämmer över min del i det. Det är mitt ansvar att göra det bästa av vad som finns att tillgå, och det är så vansinnigt mycket mer än vad de flesta vågar ta in. Men min mage vet.

Planering och impulser

Jag är effektiviseringens stora förespråkare. Mammas "ta något med dig när du går" ringer i öronen, jag kunde ju inte bara förflytta mig från ett rum till ett annat när det fanns en tröja, ett par serietidningar eller lite disk som samtidigt kunde transporteras samma väg. Plocka, plocka, plocka. Och det lade väl grunden till att jag tar solariet på vägen hem efter gymmet, går från butik ett till butik två och kompletteringshandlar, kommer hem, lagar matlådor, duschar medan det svalnar, fryser in och står sedan redo att ta mig an dagen vid ungefär samma tid på lördagen som många andra gnuggar sömnen ur ögonen och motvilligt masar sig upp till frukostgröten.

Och mitt i det superplanerade livet bor min brutala otålighet. Jag vill att det ska hända nu! What, you say? Vad som helst. Det kan vara något jag vill köpa, en plats jag vill åka till, en händelse som ska inträffa. Fast kanske oftast något jag vill köpa, och märkligt nog inträffar det ofta en par tre dagar före lön. M.å.s.t.e. h.a. n.u. Jag försöker bejaka impulserna, följa dem om de inte är helt orimliga. Men just nu vill jag bort. Och förvisso timar det bra mot att jag reser till Wien över påsk men jag vill bort på riktigt, sådär på obestämd tid. Fast i det här fallet får jag nog sjå mig. Hålla ut och tänka att det blir bättre, bara det blir lite varmare, och jag hela tiden sysselsätter mig. Lär mig leva med nya sanningar.

Och så kan man ju alltid planera. Yoga i morgon, 9.30.

Slöseri med liv

Jag kan hamna i en sinnesstämning som liknar en svårt deprimerad, lever jag verkligen mitt liv som jag borde, gör jag det jag vill göra, har jag de människor i mitt liv som ger mig energi istället för att ta? Egentligen helt okej frågor att ställa sig själv, men ibland hamnar jag också lite i den här "ät upp din mat, tänk på barnen som svälter i Afrika". Egentligen har jag det ju ganska bra. jag har en fin liten lägenhet i ett trevligt område som jag har råd att betala för varje månad. Mina familjemedlemmar bryr sig om mig, vill mitt bästa och står mig nära trots det geografiska avståndet. Jag har en vän som jag kan ringa i alla lägen och som ringer mig minst en gång om dagen och frågar hur jag mår. Så hur mår jag?

Bra, om jag inte ifrågasätter allt så jäkla mycket. Jag är så gott som frisk, hyggligt intelligent, skrattar rätt ofta, har ett jobb där jag blir uppskattad och känner att jag gör nytta, fördriver min tid med fritidsintressen och tror på att jag kommer få uppleva många saker i livet. Men ändå hakar jag upp mig på saker som skulle kunna hända, som jag önskar var på ett annat sätt, eller spöken från förr. Och så är det nattsvart.

Jag är tacksam innerst inne, jag lever faktiskt i nuet och försöker påverka min omgivning att göra likadant. För om det är bra nu, varför ska jag oroa mig för vad som kan inträffa i morgon? Det måste väl vara slöseri med energi. Slöseri med liv. Och vem är jag att slösa bort liv, jag menar, tänk på barnen i Afrika.

Min historia med Bad Cash-mannen

Innan jag flyttade till Göteborg bodde jag ett år i Lund, 2001-2002. Det året var Bad Cash Quartet ett av de svenska band som var mest frekvent på topplistor och popscenen. Jag tror jag såg dem live fyra gånger bara det året, inte för att jag var så pepp på just Bad Cash men med festivaler och annat så blev det några gånger. Därför var det lite lustigt att när jag flyttade till Göteborg var sångaren i bandet en av de första "kändisar" jag såg sådär på stan. Och märkligt nog kom han i min väg flera gånger under kort tid. Vi skojade om att jag förföljdes av "Bad cash"-killen, långt efter att bandet försvunnit från musikkartan. För ett tag sedan såg jag honom igen, nu på mitt lokala Ica. Märkligt, just han igen. Och häromdagen stod han i receptionen på mitt gym och tecknade medlemskap. Så jag tänker, antingen förföljer han mig verkligen, eller så ser man alla andra människor så här ofta också. Då med skillnaden att jag inte lägger dessa ansikten på minnet. Så när man säger att "världen är liten" så kanske den dessutom är ännu mindre än vad våra hjärnor uppfattar.

Var så god och SPRID!

Det kommer mer och mer långa utläggningar i mitt Facebook-flöde som avslutas med SPRID!

Hundar utsätts för plågsamma djurförsök! SPRID!
Gubbe spanar på barn utanför dagis i Frillesås! SPRID!
Poliser leggar personer med utländskt utseende! SPRID!

I helvete heller. Sluta säga åt mig vad jag ska göra. Om du har ett budskap eller åsikt, berätta den gärna. Men lämna det till mig att avgöra vad jag vill göra med informationen. Tror du att alla du känner tycker likadant som du i alla frågor? Jag läser, tar in, reflekterar, och om det är något jag i min tur vill föra vidare i min bekantskapskrets så lovar jag att jag kommer sprida det.

Att skapa medvetenhet kring frågor är jättebra, men att förutsätta vad andra ska tycka i frågorna är väldigt osympatiskt. Och framför allt, ge fan i att göra Facebook till ditt alibi för slacktivism. Jajamän, min gamla käpphäst. Den försumbara mängd energi du lägger i ett hysteriskt SPRID! skulle vara mycket bättre använd om du istället gick ut och agerade. Använd sociala medier för att samla andra som vill göra skillnad men låt det inte stanna vid en statusuppdatering.

Om du gillar det här blogginlägget får du så klart gärna sprida det, men jag har full respekt för om du vill låta bli.

"Det värsta är trots allt inte att vara ful, utan att vara ointressant."

Bild: FreeDigitalPhotos.net

Ett citat från Alexander Bard, en man jag ofta finner just intressant. Och jag blir mer och mer klar över att en av meningarna med livet är att tillskansa sig kunskap. Till viss del praktisk sådan, att prova olika arbetsuppgifter, hänga taklampor utan hjälp och hitta i en ny stad, men framför allt den information du kan läsa och lyssna dig till.

Människor besitter så mycket kunskap och teorier, och en mix av dessa skapar mina egna tankar. Men det är lätt att bli bekväm, känna att jag kan det jag behöver kunna och förtjänar att koppla av och kolla på Maria Montazami nu. Men hur intressant är du egentligen om dina samtalsämnen är begränsade till hollywoodfruar, Mello, familjen och jobbet?

Självklart är det perfekta trefika-topics men jag vill ju ha djupare samtal än så. Och då måste jag läsa böcker, se dokumentärer och lyssna på obskyra podcasts om så bara för att bli övertygad om att det där håller jag åtminstone inte med om. Jag känner mig dum när jag inte fyllt på ordentligt bakom pannbenet. Därför gör jag det till en del av min vardag, att bli mer allmänbildad, mer medveten, mer genomtänkt. Och fan vad mycket tryggare jag känner mig.

Surdegar

I fyra år har jag handlat i min ICA-butik, häromsdagen skaffade jag ICA-kort. Det gör mig lite ont att veta hur mycket bonus jag missat, enbart på grund av ren lathet. Idag ska jag till tandläkaren, det var ju inte igår. Jag lovar, vilken dag som helst nu kommer jag styra upp det där pensionssparandet också.
Surdegar, you gotta love 'em.