Du och jag döden

Det är inte bara snack när jag talar om att leva varje dag istället för att uthärda den, eftersom livet kan vara slut imorgon. Jag går nämligen med dagliga funderingar kring när jag kommer dö, och mesta delen av tiden är jag övertygad om att det kommer ske i förtid. Mest tror jag att jag kommer drabbas av cancer med snabbt förlopp. Det är ju inte helt osannolikt. Ännu mer sannolikt är att jag invaggad in en podcast traskar ut framför en spårvagn. Någonstans däremellan tror jag att jag att bilen jag färdas i ska hamna i en krock. Märkligt nog har jag hittills inte reflekterat över risken att bli påkörd när jag cyklar, däremot att jag själv skulle kunna cykla in i en fotgängare. Hmm. På den helt verklighetsfrånvända änden av tankelinan finns mina väl planerade flyktvägar i händelse av brand eller inbrott i min lägenhet.

Eller är det i ren självupptagenhet jag hamnar i de här tankegångarna? För att få fundera på vem so skulle sakna mig, om jag har sparat mina lösenord på ett ställe där rätt person kan hitta och ta hand om dem och vad som skulle bli mitt eftermäle. Hon kom, hon såg, hon twittrade. Jag ska fan ha en katt på min gravsten. En svart silhuett av en katt, så nu har ni fått det skriftligt så behöver ni inte fundera på en duva eller något platt citat.

Kanske kommer det med ensamheten, att lära sig vandra med döden vid sin sida. Gud så pretentiöst det låter, men det är en del av mig, pretentionerna. Och i grunden är det väl något positivt att vara förberedd? Så typiskt mig, att försöka planera hela vägen ner i graven. Men lustigt nog skänker det mig en trygghet, lite som att om jag förväntar mig att jag inte får 100 år på jorden så blir jag desto mer tacksam för varje dag jag får hänga här med er.