Den perfekta ytan är inget unikt för våra nätpersona

"På Facebook får ju ingen missfall", den senaste artikeln som delas av de som tycker att sociala medier triggar människor till att bara visa upp de fina sidorna av sitt liv. Att nätet har blivit en press att alltid vara fixad, lycklig, kreativ och positiv. Men här kommer en newsflash, det har inte med internet att göra. Vi är precis lika dåliga på att vara ärliga IRL.

Tänk nu igenom den senaste veckan. Tänk på vilka du talat med, på jobbet, hemma, i en bar kanske. Brukar inte konversationen vara typ;
- Hur är läget?
- Bra!

- Vad gör du nu för tiden?
- Jo jag jobbar ju med/har flyttat till/träffade en...

Hur ofta har du sagt "Nja det är rätt kasst faktiskt, mamma har fått cancer och hunden blev påkörd igår", eller kanske "fan jag fick sparken och nu är jag sjukskriven för depression för jag pallar inte jobbcoachen och Arbetsförmedlingen"?

Så kom inte och gnäll på Facebook. Det är upp till dig, oss, er, vi att föregå med gott exempel. Vill vi ha öppnare och ärligare relationer med varandra så ska vi
sopa framför egen dörr. Skriv din statusuppdatering efter vad du själv vill läsa. Ring en vän och tala om det du skulle vilja att din vän talade om med dig. Varsågod, det är bara att börja.

Du och jag döden

Det är inte bara snack när jag talar om att leva varje dag istället för att uthärda den, eftersom livet kan vara slut imorgon. Jag går nämligen med dagliga funderingar kring när jag kommer dö, och mesta delen av tiden är jag övertygad om att det kommer ske i förtid. Mest tror jag att jag kommer drabbas av cancer med snabbt förlopp. Det är ju inte helt osannolikt. Ännu mer sannolikt är att jag invaggad in en podcast traskar ut framför en spårvagn. Någonstans däremellan tror jag att jag att bilen jag färdas i ska hamna i en krock. Märkligt nog har jag hittills inte reflekterat över risken att bli påkörd när jag cyklar, däremot att jag själv skulle kunna cykla in i en fotgängare. Hmm. På den helt verklighetsfrånvända änden av tankelinan finns mina väl planerade flyktvägar i händelse av brand eller inbrott i min lägenhet.

Eller är det i ren självupptagenhet jag hamnar i de här tankegångarna? För att få fundera på vem so skulle sakna mig, om jag har sparat mina lösenord på ett ställe där rätt person kan hitta och ta hand om dem och vad som skulle bli mitt eftermäle. Hon kom, hon såg, hon twittrade. Jag ska fan ha en katt på min gravsten. En svart silhuett av en katt, så nu har ni fått det skriftligt så behöver ni inte fundera på en duva eller något platt citat.

Kanske kommer det med ensamheten, att lära sig vandra med döden vid sin sida. Gud så pretentiöst det låter, men det är en del av mig, pretentionerna. Och i grunden är det väl något positivt att vara förberedd? Så typiskt mig, att försöka planera hela vägen ner i graven. Men lustigt nog skänker det mig en trygghet, lite som att om jag förväntar mig att jag inte får 100 år på jorden så blir jag desto mer tacksam för varje dag jag får hänga här med er.

Jag vill veta vem jag är

Jag tänker öppna lite provocerande och säga att det här ska handla om något jag tror män generellt gör i större utsträckning än kvinnor. För att de tar sig tiden, rätten och identifierar det som något män gör.

Jag vill lära känna mig själv.

Flickor blir tjejer som blir kvinnor och oavsett ålder hittar de oftast någon att ta hand om, gå upp i och åsidosätta jaget för. Kvinnor ombesörjer pojkvänner och äkta män, barn, hushåll, fikarast på arbetsplatsen, semesterresor för hela familjen och ligger konstant ett steg före. Män unnar sig tiden att kontemplera och reflektera. Jag ämnar göra som de.

Och jag började för länge sedan, ett plus som kommer med det feta minuset att vara (eller känna sig) ensam är att jag hinner resonera väldigt mycket med mig själv. Faktiskt dissekera upplevelser och mina egna reaktioner på dem, fundera på var jag står i frågor där det enligt samhället finns ett solklart svar på var jag borde stå.

Det handlar även om att känna kroppen. Att vara medveten om muskler, kemiska processer, vad som hänger ihop. EN livslång resa förstås men jag kan inte nog understryka hur mycket häftigare allt blir ju mer jag vet om hur jag fungerar. Och allt jag kan förebygga, förbättra, förutse.

Ger du dig själv tid att vara ditt eget sällskap?

Hoppla hemvändar-style

Igår på juldagens kväll gick jag och syster på en av stadens två "diskon". Det var 18-årsgräns och anledningen att vi inte valde stället med 23-årsgräns var att vi ville ha mer dansgolv och att vi skulle möta upp vår bror. Jag vet inte om det var ett mindre klokt beslut men det var om inte annat spännande att studera karaktärstyper. Inte småstadens figurer, som du kanske tror. Jag vill inte på något sätt förhäva mig gentemot de andra besökarna, vi kommer alla från samma stad. Men det är ungdomarnas roller som är så tydliga, när jag kan se dem "utifrån" som trettioåring.

Där finns flickorna med urringat och rumpkort i samma plagg, en look som attraherar killar som med nästan zombielik beslutsamhet rör sig närmare och närmare deras kroppar. Och flickorna ler av lycka över den ultimata bekräftelsen. Men de flesta flickorna är bara sådär allmänt söta, har ansträngt sig med hår, kläder och samlat vännerna för att dansa. De ser glada och hoppfulla ut, så där som de ska få göra i 18-20-årsåldern.  Varken för fulla eller för avklädda

Det finns de coola, snygga killarna, vars blotta närvaro får flickor att flockas. Det finns mellanskiktet killar som mest umgås med varandra, bryter lite arm, hoppar runt på dansgolvet och spiller öl på sig själva och andra. Det finns en och annan kille med egen stil, någon drar mot hipster, någotn mot synth. de samlas i grupper av särlingar som finner gemenskap i att sticka ut. och så finns de ofta lite överviktiga killarna som lite planlöst går ensamma över dansgolvet, och ibland får kontakt med ett dansande gäng och står lite vid deras sida och vaggar. Därtill ett äldre flatpar och några malplacerade äldre män vars syfte med sin närvaro är höjd i dunkel. DJ:n spelar Swedish House Mafia och Stiftelsen. Händerna är tid som annan i luften. Mest knuffas alla med varandra i sin iver att göra sin egen danskoreografi till Gangnam style. Men vi klagar inte. En Breezer kostar 50 spänn.