Blommor är inte bara för den som slutar

Nu ska jag bjussa på ett fantastiskt tips till dig som har anställt en ny person på jobbet. Idag hade jag min första arbetsdag på nytt jobb. Man blir fullständigt överöst av ny information, många ansikten, namn, lokaler att hitta i och planer att förstå. På måndagsmötet var det ingen överraskning att personen jag ska vikariera för fick en härlig blomma, men desto mer otippat att jag också fick en redig kvast! Kan man känna sig mer välkommen? Så himla fint av Chalmers Innovation, nu är jag än mer peppad för dag två!

Jag har jobb igen

Idag skrev jag på ett nytt anställningsavtal. En arbetsplats som passar mina intressen och en tjänst som lämnar utrymme för egna projekt. Ergo paniken avblåst.

Tänk om Sverige hade gillat företagsamhet

Där sitter vi, två stycken utan anställning på grund av ett hastigt påkommet ägarbyte hos vår arbetsgivare. Och vårt problem är inte vad vi ska göra, utan vad vi ska välja bort, vilka vi tror att vi kommer längst tillsammans med, och vad som är en långsiktigt smart investering. Man blir som man umgås, och jag kan inte låta bli att tänka, att tänk om alla arbetslösa aktiverade sig på det här sättet. Tänk om Arbetsförmedlingen tog vara på kunniga människor och fick dem att slå sina kloka huvuden ihop? Tänk om svenska lagar och regler underlättade för människor att starta företag när de är arbetslösa, istället för att motarbeta det? Undrar hur vårt land hade sett ut då?

Dagar av ingenting

Gårdags blogginlägg resulterade i så många fina kommentarer på Facebook, det värmer. Och det behöver jag idag när jag faktiskt bara lämnat hemmet för en vända till Lidl och en till gymmet. Nu är det ju inte så hemskt, de flesta dagar har jag bokat möten och luncher med vänner, kontakter och potentiella arbetsgivare men jag är van vid fullspäckat schema. Livet som arbetslös är minst sagt frustrerande, och ovant. Men jag håller modet uppe med flera parallella spår av möjligheter och att jag har sökt minst en tjänst om dagen som jag verkligen kan tänka mig att ta om erbjudandet gavs. Jobb som marknadsförare, kommunikationsstrateg, copywriter, produktionsledare, marknadskoordinator och saker däremellan.

Och så passar jag på att catcha upp på det alla andra redan sett, nämligen Game of Thrones. Jag lovade en vän att ge det en chans, att se fyra avsnitt. Nu har jag sett 5 på två dagar. Eventuellt kanske jag måste se ett par till redan ikväll...

Jag söker jobb nu

Sannolikt läggs företaget där jag jobbar ned. Och i god nätverkar-anda tänker jag be er alla om hjälp att hitta en ny plats att förära med min närvaro. Jag behöver alltså ett nytt jobb.

Hör av dig om du har några jobbtips, hel- som deltid, frilans eller anställd. Jag är intresserad av jobb i Göteborg eller utomlands.

Jag är copywriter, kommunikatör, marknadsförare med förkärlek till det digitala. Webben är mitt andra hem. Jag kan koordinera och vara en fantastisk spindel i nätet (trots att just spindlar är det värsta jag vet). Isolation är inget för mig, möten med människor är vad som hela tiden inspirerar mig att fortsätta.  

Särskilda intresseområden är entreprenörskap, kultur, hälsa, sport och mode.

Har erfarenhet från telekom, detaljhandel, B2B, B2C.

Behärskar grundläggande Photoshop, InDesign, HTML

Och här är mitt CV: http://se.linkedin.com/in/szofiajacobsson/ 

Jag nås på szofiaj @ gmail.com 

Anställd, egen och mittimellan

Att gräset skulle vara grönare på andra sidan är knappast något nytt, alltid vill en ha det en inte har. Jag var länge anställd, tills jag fick nog och exploderade i två år av fritt egenföretagande. Då började jag känna att det var lite väl lösa boliner att konstant jaga konsultuppdrag och helt lämpligt kom då erbjudandet att gå in i en start-up. Det perfekta mellantinget! Jag var anställd men slet med alla entreprenörens utmaningar. Och nu är jag anställd på ett "vanligt" företag. vad tror ni jag börjar fundera på? Jo så klart att sakna friheten att skapa mina arbetstider, drömma om nästa kontorsplats, jaga drömkunder och milstolpar. Men blir jag någonsin företagare igen så blir det tillsammans med någon. Det passade inte mig att vara helt utlämnad till mina egna idéer, jag är som mest kreativ när jag sjunger duett.

Och egentligen trivs jag med att vara anställd, men jag är rätt sugen på att vara mer ute bland folk. Nätverka, prata med kunder, få feeling. Jag är inte bara bra på att skriva, jag är en hejare på att prata också. Min vän Sofia sa en enkel men fin sak idag, "var inte rädd för att följa din dröm, även om den ändras". Det är så det är, jag förändras, och mina drömmar med mig.

Multi-fail med multikompetens

Ska verkligen alla kunna allt? Nog för att jag förespråkar att odla sin nyfikenhet och aldrig sluta lära sig, men det oroar mig att det på så många arbetsplatser rör sig mot ett format där alla ska kunna göra allt. Istället för att låta människor göra det de är riktigt bra på, och/eller är utbildade till, så skapas mittimellantjänster där ingen är riktigt bra på något. Ja, nu blir det väl lite av ett jobbinlägg, men eftersom det förekommer i min omgivning så har det väl rätt att ta plats i min blogg.

Människor lägger ner tid och pengar på att bli bra på på bokföring, formgivning, försäljning eller något annat skrå som faktiskt kräver sin specialist. Men med ekonomin som främsta argument bryts det ner till "hur svårt kan det va?" och plötsligt sitter VD:n och photoshoppar medan AD:n gör månadens momsrapport. Kortsiktigt bra för ekonomin, långsiktigt förödande för affärerna.

Det finns en gigantisk skillnad mellan att klara av och kunna. Bara för att du gått svensk grundskola och fått godkänt i svenska betyder det inte att du bör skriva i professionella sammanhang, bara för att du kan hantera en kassa-apparat betyder det inte att du kan sälja. Med attityden att alla ska göra allt kommer kvaliteten att sjunka drastiskt. Jag har sett, och ser det fortfarande hända. Ge chansen till den som gärna vill testa på nya uppgifter, uppmuntra nyfikenhet, men lägg aldrig resultatmässiga förväntningar på någon som inte kommit till dig för att göra just det du nu ber om.

Slöseri med liv

Jag kan hamna i en sinnesstämning som liknar en svårt deprimerad, lever jag verkligen mitt liv som jag borde, gör jag det jag vill göra, har jag de människor i mitt liv som ger mig energi istället för att ta? Egentligen helt okej frågor att ställa sig själv, men ibland hamnar jag också lite i den här "ät upp din mat, tänk på barnen som svälter i Afrika". Egentligen har jag det ju ganska bra. jag har en fin liten lägenhet i ett trevligt område som jag har råd att betala för varje månad. Mina familjemedlemmar bryr sig om mig, vill mitt bästa och står mig nära trots det geografiska avståndet. Jag har en vän som jag kan ringa i alla lägen och som ringer mig minst en gång om dagen och frågar hur jag mår. Så hur mår jag?

Bra, om jag inte ifrågasätter allt så jäkla mycket. Jag är så gott som frisk, hyggligt intelligent, skrattar rätt ofta, har ett jobb där jag blir uppskattad och känner att jag gör nytta, fördriver min tid med fritidsintressen och tror på att jag kommer få uppleva många saker i livet. Men ändå hakar jag upp mig på saker som skulle kunna hända, som jag önskar var på ett annat sätt, eller spöken från förr. Och så är det nattsvart.

Jag är tacksam innerst inne, jag lever faktiskt i nuet och försöker påverka min omgivning att göra likadant. För om det är bra nu, varför ska jag oroa mig för vad som kan inträffa i morgon? Det måste väl vara slöseri med energi. Slöseri med liv. Och vem är jag att slösa bort liv, jag menar, tänk på barnen i Afrika.

Konsten att få livet att gå vidare

Jag känner mig så fruktansvärt redo att ta ett nytt steg i mitt liv. Ett stort och nödvändigt. Jag måste flytta på mig. Och många i min närhet vet redan att det är min absoluta målsättning att hitta sysselsättning i ett annat land till årsskiftet. Men just nu känns året oändligt långt och förändringen så avlägsen och osäker. Det är ett hårt jobb att fokusera på allt fantastiskt som ska hända innan dess; min resa till Wien, mina förhoppningsvis fler resor till ännu icke bestämda destinationer, ett Webcoast, en sommar, fler roliga erfarenheter på jobbet och så vidare.



Det finns så mycket jag gillar med min tillvaro här. Göteborg, lägenheten, ett fåtal vänner jag verkligen uppskattar, mitt numer starka professionella nätverk, tryggheten i att känna sin omgivning och veta hur den fungerar. Just därför är det dags. För tar jag inget steg nu så är jag kvar här minst tio år till, men utan att utvecklas på det sätt jag gjort genom att komma hit som helt aningslös 20-åring. De finaste människorna kommer finnas kvar i mitt liv, på ett eller annat sätt. Men jag behöver möta nya ansikten, namn och liv. Även om jag naturligtvis är fullständigt skräckslagen över att försätta mig i en sådan situation, komma till en plats där jag har noll koll och noll bekantskaper. Det är risker man får ta, nej, risker jag väljer att ta. För när jag står för stilla kommer mörkret smygande bakom mig, jagar. Det ska aldrig bli min verklighet.

Du som har ett tips om var jag kan vara behövd, tveka inte att höra av dig.

Att hålla kontakten på riktigt

Varje gång jag slutat på ett jobb eller avslutat ett projekt så har det inneburit en typ av avsked från de människor jag tillbringat minst 8 timmar med varje vardag. Vi har lärt känna varandra, pratat även om annat än jobb och ibland kanske umgåtts också utanför arbetstid. I avskedet brukar ingå ett snudd på obligatoriskt "Vi måste ju hålla kontakten", "Vi får ta en öl/fika/whatever", "Jag kommer tillbaka och hälsar på". Hur kommer det sig att dessa möten i de flesta fall blir väldigt sällsynta, och relationen istället övergår till en gilla-varandras-statusar-på-Facebook-vänskap?

Är det latmasken som spökar eller är våra relationer kanske mer beroende av den fysiska närvarons frekvens än vad vi vill erkänna? Kanske är inte saknaden svårare än att det räcker med den digitala insynen i den tidigare vänskapen. Jag tror det är lite både och. Att det är lite för enkelt att hålla sig uppdaterad på händelser i människors liv, på gott och ont. Vi missar inte om någon flyttar, byter jobb, ser världens bästa spelning någonsin eller träffar sin stora kärlek. Men å andra sidan får vi bara skrapa på ytan. Jag hatar när jag får frågan Hur mår du? För hur ska jag kunna svara på det? Det tar mig minst en timme eller mer i samtal med en vän innan jag känner mig avslappnad nog att prata om saker som verkligen kommer från insidan. Nåväl.
Hur svårt kan det vara? Ansträng dig och våga vara den som styr upp att ses även om det känns som att någon annan kan väl fixa det. Jag ångrar väldigt sällan de tillfällen då jag ser till att träffa någon jag inte sett på länge. Och efter att ha avhandlat Jag såg på Facebook att du... så finns det så mycket mer att tala om. För både jag och du är så mycket mer än ett face.

Follow the yellow brick road

Ibland får jag fullständig panik över min ålder. Det är inte ofta men när jag nu är fyllda 30 så ställs livet i annan dager. Mellan 20 och 30 är omvärlden mer öppen för att människor söker sin plats, men sedan är det dags att börja leva i sin valda situation. Och jag har så förbaskat svårt att se mig själv i den situationen. Jag är ju fortfarande på väg. Jag letar ju fortfarande efter nya platser, nya sammanhang och idéer. Får jag fortsätta mitt äventyr mellan 30 och 40?

Jag planerar en ny fas av mitt liv efter årsskiftet, en plan som jag bara delat med ett fåtal personer men som är i allra högsta grad realistisk även om den kräver en hel del av mig. När jag tänker efter så känns det som den typen av äventyr det är mer normalt att göra i tjugoårsåldern. Men då och då blir jag påmind om att jag inte är ensam. Inget är så befriande som att höra om andra som gått sin egen väg. Som sett livet som en gigantisk möjlighet att göra precis det man vill. Ibland finns förutsättningarna, ibland inte, men i de flesta fall begränsas vi inte av vår ekonomi utan av vår fantasi. Den och förmågan att se saker som möjliga snarare än omöjliga.

Ibland kan det göra mig ledsen att jag aldrig riktigt landar i "här vill jag vara i resten av mitt liv". Men vad är det att vara ledsen över egentligen? Det handlar nog om att acceptera att vi är olika. Och att jag aldrig ska låta mig luras av tillfälliga tankar om den traditionella tryggheten som en livsstil som passar alla. För jag är mer rastlös än de flesta. Och just nu ser jag fram emot ett liv där jag kommer hålla fast vid ett fåtal människor men också träffa väldigt många nya. Jag ska byta vyer och vardag. Tänk att det finns en hel värld därute, bortom spårvagnslinjens ändhållplats.

På låtsas och på riktigt

När som helst nu kommer jag att bli avslöjad. Plötsligt kommer alla att upptäcka att jag är en bluff, att jag inte alls är duktig på det här som jag blivit utsedd till att genomföra.

Jag vet att jag inte är ensam om att med jämna mellanrum konfrontera mig själv med ovanstående, lätt paniska, insikt. Det går igen hos många entreprenörer jag mött, det tas upp av föreläsare, framgångsrika företagsledare och världskända artister. Alla har de gång som annan tvivlat på sin förmåga och upplevt sig själva som en skådespelare i en pjäs, där han eller hon fått sin omgivning att på allvar tro att rollen är dennes verkliga person.

Jag tänker på det ibland då någon i offentlighetens skoningslösa ljus ifrågasätts för sina handlingar i sitt yrke. Ministrar, VD:ar, chefredaktörer, ja tämligen alla som sitter på en post där makten att påverka andras liv, direkt eller indirekt, löper alltid risken att få kritik. Att en dag på en löpsedel läsa om någon som önskar dennes omedelbara frånträde från posten. Trots att ens överordnade med jämna mellanrum bekräftar att det han eller hon gör är rätt och i linje med vad företaget vill.

Och jag undrar hur ofta den som kritiserar har rätt. För som med allt annat går det ju att plocka ner scenariot till sin egen nivå, att titta på t.ex. sin egen arbetsplats. Någon har blivit tillsatt på en post, någon undrar hur fan hon fick det jobbet, efter ett tag undrar en annan varför hon agerar si när hon borde agera så, en tredje tycker att han själv skulle gjort ett bättre jobb och en fjärde beklagar sig över vilka konsekvenser det får för den själv. Men ingen utöver den som utför handlingarna, och dess överordnade har ju insyn i varför de agerar på just detta vis.

Det är så enkelt att kritisera. Så enkelt att bara se det sista steget i en lång tankekedja och hävda att du har fel och jag har rätt. Är det för mycket begärt att ta reda på vad som ligger bakom innan man startar drevet. Eller ska vi bara leva efter "Avgå alla!"?

Kontakter är inte medfödda

Bild av Chris Aliaga

"Det där har han ju fått genom kontakter". Kontakter, dessa mytomspunna existenser som utpekas som nycklar till jobb, lägenheter och allt möjligt som är lite besvärligt att komma över. Dessutom verkar de bara vara förunnat ett fåtal bortskämda människor, troligtvis har kontakterna också ärvts från föräldrarna. Så jävla orättvist.

Feeeel, fel, fel, fel fel, fel. Eller okej, det finns väl några som haft det väl förspänt från starten. Men de flesta människor som har "kontakter" har faktiskt arbetat upp dem själva. Mitt tips till dig som sitter och muttrar över din brist på dito, är att avlägga nyhetslöfte om att börja inventera, och bygga ditt kontaktnät. Det handlar om att tala med de du finner intressanta, presentera dig, bjuda till och våga stiga ur bekvämlighetszonen.

Jag började nätverka aktivt för ca 4 år sedan. Då hade jag inga kontakter, jag var alltid den som behövde kontakter av andra. Nu börjar arbetet betala sig. Nu är det jag som kan hjälpa andra kontakter jag har relationer till personer i olika branscher, i olika länder med olika bakgrunder och vi tycker om att hjälpa varandra.

Var inte rädd att be om en kontakt när du behöver det. Men kom ihåg att ge tillbaka, för då säkrar du relationen. Ok? Go!

Jag vet vad jag gör bäst

Faksimil från Tidningen Ångermanland

När jag började på mitt senaste jobb så gjorde jag det för att jag såg en karriärsmöjlighet. Hur mycket jag än jobbar, levererar och inspirerar så är det en svaghet att inte ha en akademisk examen på schemat. Nu skulle jag få möjligheten att ta rollen jag ville ha i ett företag där jag såg potential på global greatness-nivå. Ett år senare har jag lärt mig mycket om både jobb, mig själv, och min inställning till det förstnämnda.

Det förvånade många att jag valde att säga upp mig från det här jobbet. Men hur skulle de kunna förstå den resa jag gjort? Det går inte ens att räkna till alla de uppgifter jag gjort för första gången. Alla stora steg jag tagit ur bekvämlighetszonen, bara för att make it work. Det har varit jättekul, svinjobbigt men framför allt väldigt lärorikt. Och jag landade i att jag är en doer. Kanske kommer jag i framtiden känna glöd inför att lägga multinationella marknadsstrategier men där jag står nu så känner jag störst glädje i konkreta uppgifter, koordinera och leverera. Kommunicera.

Orden är mitt kall. De skrivna, men även de uttalade. De kraftfulla, påverkande, men också de små icke-obligatoriska som ger mervärde. Jag är trygg i att jag kan det här. Sedan påminner jag mig själv ibland om att jag kan faktiskt en massa annat också. Men då är det aldrig några ord som biter, där kan bara handlingen övertyga mig. 30 år gammal nu. Och jag har börjat veta mitt värde, hävda min rätt, och bara ge min kraft till de som verkligen förtjänar det.