I jakten på rätt kunder överges staden, och människorna

Om jag inte visst hur min farmor ofta skyr kameran, och därtill aldrig surfar på nätet, så hade jag lagt in en bild på henne. Det hade gett en ännu mer personlig beröring i det jag nu ska skriva. Men jag visar respekt och låter bli, och hoppas att ni som ser det här hända i Sverige sprider inlägget vidare.

Vi är många som kommer från små orter. Orter som baseras på ett fåtal gator där mat hittar det som går att handla, mat, kläder, prylar. Ni har säkert också sett den utveckling som sker, att butikerna i allt större utsträckning flyttar från stadskärnan till ett köpcentrum, ofta beläget en bit utanför staden. Dit vill man att de köpstarka familjerna tar sina bilar, parkerar, tillbringar en längre stund och handlar allt de vill ha och behöver. Vad händer då med de andra?

I min hemstad Sollefteå finns inte längre någon matbutik, inte ens ett litet närlivs, i stadskärnan längre. Min farmor som tidigare kunde gå med rollatorn de tvåhundra meter hon hade till ICA måste nu be yngre släktingar med bil att handla åt henne. Hon känner sig besvärlig som ska ringa varje gång, och vad händer med alla de som inte har någon att ringa? Till Konsum är det hyggligt nära, men för den som går med rollator är allt över hundratalet meter rätt lugnt. Dessutom snackar vi en stad som har snötäckta gator rätt många månader om året. Då tar farmor fram den gamla sparken.



Att butiker inte kan driva förlustverksamheter i rent välgörenhetssyfte förstår jag mycket väl. Men har inte kommunen ett ansvar i att se till alla sina invånares bästa? Ett ansvar att inte bevilja ett bygglov som innebär att det ökande skaran av äldre inte kan köpa mjölk, och ett ansvar att visa respekt mot de som inte står högst upp bland butikernas önskade målgrupper? Och det talas om shuttlebussar och andra halvdana lösningar men än så länge händer inget. farmor frågade videobutiken som numer även är postkontor (är inte alla utom Posten postkontor nu för tiden?) om inte de skulle kunna ha livsmedel också? Men svaret blev blankt nej, det krävs sådana volymer i inköp att det kostar mer än det smakar.

Tanken har slagit mig att flytta hem och styra upp. Livsmedelbutik med telefonbeställning, hemkörning, centrallager. Problemet är att det här är inte bara Sollefteås verklighet, det är hela Sveriges. Förutom möjligtvis Stockholm, Göteborg och Malmö. Och var sitter de som styr? Just det.

Nu är det snart slut mellan mig och Sollefteå

Det jag alltid kallat "hem", även om själva bostaden förändrats ganska frekvent kommer nu vara mindre "hem" än någonsin. Jag har alltid sagt "hem till Sollefteå". Jag är förvisso inte född där, men definitivt uppväxt i den mellannorrländska stad vars 8 500 invånare, stoltheter som Hundskolan, Ångermanälven och Skogsmulle tillhörde min vardag och värld under en lång tid. Jag kan som många andra med småstadspåbrå svänga mig med humoristiska iakttagelser och dialektala uttryck, varvat med den totala hopplöshet som utflyttningsorterna innebär.

Först flyttade min far, sedan min syster, min bror har gått in i det militära med obestämd bostadsort som följd och nu flyttar även min mor. Nu finns den sista utposten, min farmor, kvar där uppe. Men med mammas flytt blir det svårare än någonsin att motivera den elva timmar långa resan med nattåget som dessutom ändå kräver att jag blir upphämtad på en station 1 mil bort. Jag får nog acceptera att mina promenader över Ångermanälvens broar inte kommer bli så många fler till antalet. Kvar ska bara finnas minnesbilder av niporna, gågatan, stadsparken, Hallstabacken, ridskolan, de tre hus jag vuxit upp i och de två skolorna jag gick på.

Jag kommer alltid känna en samhörighet med Sollefteå, vi har inte helt gjort slut. Men i sanningens namn så håller vi nog på att glida ifrån varandra.

Hoppla hemvändar-style

Igår på juldagens kväll gick jag och syster på en av stadens två "diskon". Det var 18-årsgräns och anledningen att vi inte valde stället med 23-årsgräns var att vi ville ha mer dansgolv och att vi skulle möta upp vår bror. Jag vet inte om det var ett mindre klokt beslut men det var om inte annat spännande att studera karaktärstyper. Inte småstadens figurer, som du kanske tror. Jag vill inte på något sätt förhäva mig gentemot de andra besökarna, vi kommer alla från samma stad. Men det är ungdomarnas roller som är så tydliga, när jag kan se dem "utifrån" som trettioåring.

Där finns flickorna med urringat och rumpkort i samma plagg, en look som attraherar killar som med nästan zombielik beslutsamhet rör sig närmare och närmare deras kroppar. Och flickorna ler av lycka över den ultimata bekräftelsen. Men de flesta flickorna är bara sådär allmänt söta, har ansträngt sig med hår, kläder och samlat vännerna för att dansa. De ser glada och hoppfulla ut, så där som de ska få göra i 18-20-årsåldern.  Varken för fulla eller för avklädda

Det finns de coola, snygga killarna, vars blotta närvaro får flickor att flockas. Det finns mellanskiktet killar som mest umgås med varandra, bryter lite arm, hoppar runt på dansgolvet och spiller öl på sig själva och andra. Det finns en och annan kille med egen stil, någon drar mot hipster, någotn mot synth. de samlas i grupper av särlingar som finner gemenskap i att sticka ut. och så finns de ofta lite överviktiga killarna som lite planlöst går ensamma över dansgolvet, och ibland får kontakt med ett dansande gäng och står lite vid deras sida och vaggar. Därtill ett äldre flatpar och några malplacerade äldre män vars syfte med sin närvaro är höjd i dunkel. DJ:n spelar Swedish House Mafia och Stiftelsen. Händerna är tid som annan i luften. Mest knuffas alla med varandra i sin iver att göra sin egen danskoreografi till Gangnam style. Men vi klagar inte. En Breezer kostar 50 spänn.