I jakten på rätt kunder överges staden, och människorna

Om jag inte visst hur min farmor ofta skyr kameran, och därtill aldrig surfar på nätet, så hade jag lagt in en bild på henne. Det hade gett en ännu mer personlig beröring i det jag nu ska skriva. Men jag visar respekt och låter bli, och hoppas att ni som ser det här hända i Sverige sprider inlägget vidare.

Vi är många som kommer från små orter. Orter som baseras på ett fåtal gator där mat hittar det som går att handla, mat, kläder, prylar. Ni har säkert också sett den utveckling som sker, att butikerna i allt större utsträckning flyttar från stadskärnan till ett köpcentrum, ofta beläget en bit utanför staden. Dit vill man att de köpstarka familjerna tar sina bilar, parkerar, tillbringar en längre stund och handlar allt de vill ha och behöver. Vad händer då med de andra?

I min hemstad Sollefteå finns inte längre någon matbutik, inte ens ett litet närlivs, i stadskärnan längre. Min farmor som tidigare kunde gå med rollatorn de tvåhundra meter hon hade till ICA måste nu be yngre släktingar med bil att handla åt henne. Hon känner sig besvärlig som ska ringa varje gång, och vad händer med alla de som inte har någon att ringa? Till Konsum är det hyggligt nära, men för den som går med rollator är allt över hundratalet meter rätt lugnt. Dessutom snackar vi en stad som har snötäckta gator rätt många månader om året. Då tar farmor fram den gamla sparken.



Att butiker inte kan driva förlustverksamheter i rent välgörenhetssyfte förstår jag mycket väl. Men har inte kommunen ett ansvar i att se till alla sina invånares bästa? Ett ansvar att inte bevilja ett bygglov som innebär att det ökande skaran av äldre inte kan köpa mjölk, och ett ansvar att visa respekt mot de som inte står högst upp bland butikernas önskade målgrupper? Och det talas om shuttlebussar och andra halvdana lösningar men än så länge händer inget. farmor frågade videobutiken som numer även är postkontor (är inte alla utom Posten postkontor nu för tiden?) om inte de skulle kunna ha livsmedel också? Men svaret blev blankt nej, det krävs sådana volymer i inköp att det kostar mer än det smakar.

Tanken har slagit mig att flytta hem och styra upp. Livsmedelbutik med telefonbeställning, hemkörning, centrallager. Problemet är att det här är inte bara Sollefteås verklighet, det är hela Sveriges. Förutom möjligtvis Stockholm, Göteborg och Malmö. Och var sitter de som styr? Just det.