Anställd, egen och mittimellan

Att gräset skulle vara grönare på andra sidan är knappast något nytt, alltid vill en ha det en inte har. Jag var länge anställd, tills jag fick nog och exploderade i två år av fritt egenföretagande. Då började jag känna att det var lite väl lösa boliner att konstant jaga konsultuppdrag och helt lämpligt kom då erbjudandet att gå in i en start-up. Det perfekta mellantinget! Jag var anställd men slet med alla entreprenörens utmaningar. Och nu är jag anställd på ett "vanligt" företag. vad tror ni jag börjar fundera på? Jo så klart att sakna friheten att skapa mina arbetstider, drömma om nästa kontorsplats, jaga drömkunder och milstolpar. Men blir jag någonsin företagare igen så blir det tillsammans med någon. Det passade inte mig att vara helt utlämnad till mina egna idéer, jag är som mest kreativ när jag sjunger duett.

Och egentligen trivs jag med att vara anställd, men jag är rätt sugen på att vara mer ute bland folk. Nätverka, prata med kunder, få feeling. Jag är inte bara bra på att skriva, jag är en hejare på att prata också. Min vän Sofia sa en enkel men fin sak idag, "var inte rädd för att följa din dröm, även om den ändras". Det är så det är, jag förändras, och mina drömmar med mig.

Konsten att få livet att gå vidare

Jag känner mig så fruktansvärt redo att ta ett nytt steg i mitt liv. Ett stort och nödvändigt. Jag måste flytta på mig. Och många i min närhet vet redan att det är min absoluta målsättning att hitta sysselsättning i ett annat land till årsskiftet. Men just nu känns året oändligt långt och förändringen så avlägsen och osäker. Det är ett hårt jobb att fokusera på allt fantastiskt som ska hända innan dess; min resa till Wien, mina förhoppningsvis fler resor till ännu icke bestämda destinationer, ett Webcoast, en sommar, fler roliga erfarenheter på jobbet och så vidare.



Det finns så mycket jag gillar med min tillvaro här. Göteborg, lägenheten, ett fåtal vänner jag verkligen uppskattar, mitt numer starka professionella nätverk, tryggheten i att känna sin omgivning och veta hur den fungerar. Just därför är det dags. För tar jag inget steg nu så är jag kvar här minst tio år till, men utan att utvecklas på det sätt jag gjort genom att komma hit som helt aningslös 20-åring. De finaste människorna kommer finnas kvar i mitt liv, på ett eller annat sätt. Men jag behöver möta nya ansikten, namn och liv. Även om jag naturligtvis är fullständigt skräckslagen över att försätta mig i en sådan situation, komma till en plats där jag har noll koll och noll bekantskaper. Det är risker man får ta, nej, risker jag väljer att ta. För när jag står för stilla kommer mörkret smygande bakom mig, jagar. Det ska aldrig bli min verklighet.

Du som har ett tips om var jag kan vara behövd, tveka inte att höra av dig.

Lär dig ta en komplimang

Jag har så höga krav på mig själv hela tiden, och om jag inte är nöjd med min insats så får ingen annan heller vara nöjd med den. Jag vet inte hur många gånger jag mottagit en komplimang med en invändning. Nja det blev en nödlösning, det där är inte färdigt, nej jag är för odisciplinerad, äh det var ju fem kilo jag skulle gå ner inte två och så vidare och så vidare.

Jag fick en väldigt bra slap in the face när en vän sa "om du tyckte din vän är duktig och sa det till henne och hon bara ignorerade det och tyckte att det inte spelade någon roll, hur skulle det kännas för dig?" Hoppsan. Kanske borde beakta att det inte bara är jag, jag, jag utan ett utbyte av känslor. Så säg till mig när jag är sådär dum, jag lär mig sakta men säkert att säga tack. Nästa steg är att inte ändå göra invändningen tyst för mig själv.