Jag har så höga krav på mig själv hela tiden, och om jag inte är nöjd med min insats så får ingen annan heller vara nöjd med den. Jag vet inte hur många gånger jag mottagit en komplimang med en invändning. Nja det blev en nödlösning, det där är inte färdigt, nej jag är för odisciplinerad, äh det var ju fem kilo jag skulle gå ner inte två och så vidare och så vidare.
Jag fick en väldigt bra slap in the face när en vän sa "om du tyckte din vän är duktig och sa det till henne och hon bara ignorerade det och tyckte att det inte spelade någon roll, hur skulle det kännas för dig?" Hoppsan. Kanske borde beakta att det inte bara är jag, jag, jag utan ett utbyte av känslor. Så säg till mig när jag är sådär dum, jag lär mig sakta men säkert att säga tack. Nästa steg är att inte ändå göra invändningen tyst för mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar