Bristningar i den perfekta ytan

Jag är en sådan som jämför mig med andra. Jag ska inte hävda att vi alla gör det men jag erkänner i alla fall. Och det gäller både prestation och utseende. För som föredetta tjockis och numer konstant kroppsreflekterande är det för mig nästan oundvikligt att i livet i allmänhet och på gymmet i synnerhet ställa mig frågan Är hon smalare än jag?

Trots att jag är medveten om snedvridna ideal, baserade på välsminkade modeller poserandes på retuscherade bilder, så tror jag mig ha en idé om hur min kropp borde se ut. Då är det bra med en reality check som den jag fick häromdagen.

Jag står i omklädningrummet på ett gym och ett par skåp bort står en annan tjej och byter om. I ögonvrån noterar jag att hon har en snygg kropp och speciellt tydliga magmuskler. Jag som nyss sett mig i spegeln och tyckt att min kropp ändå såg rätt okej ut slängs genast ner i det svarta hålet av tjockångest. Sen vänder tjejen på sig och jag kan inte undgå att se att hon har celluliter! Denna fantastiskt snygga kropp har gropar i låren, precis som jag.

Reality check. Ett fåtal kvinnor har lika felfria kroppar som bilderna visar, alla andra har skavanker som vi är bättre eller sämre på att dölja i hur vi klär oss. Sen är jag fullt medveten om att min kropp fortfarande har en lång väg att vandra om den ska vara på riktigt "i form". Men ändå, det känns skönt att veta att jag är ungefär lika operfekt som de flesta