Tänk om Sverige hade gillat företagsamhet

Där sitter vi, två stycken utan anställning på grund av ett hastigt påkommet ägarbyte hos vår arbetsgivare. Och vårt problem är inte vad vi ska göra, utan vad vi ska välja bort, vilka vi tror att vi kommer längst tillsammans med, och vad som är en långsiktigt smart investering. Man blir som man umgås, och jag kan inte låta bli att tänka, att tänk om alla arbetslösa aktiverade sig på det här sättet. Tänk om Arbetsförmedlingen tog vara på kunniga människor och fick dem att slå sina kloka huvuden ihop? Tänk om svenska lagar och regler underlättade för människor att starta företag när de är arbetslösa, istället för att motarbeta det? Undrar hur vårt land hade sett ut då?

Min väg mot Draknästet

Okej, jag kanske egentligen inte tror att jag kommer bli en riskkapitalist (mest på grund av bristen på kapital) men jag älskar att lyssna på pitchar, nagelfara affärsidéer och ge konstruktiv kritik som hjälper bolag framåt.
Efter några år i startup-världen, häng med investerare och allmänt intresse för affärsmannaskap och företagande har jag nu tagit mig ytterligare en steg framåt. Jag deltar med jämna mellanrum i Connect Västs Språngbrädor.



Språngbrädeprocessen vänder sig till tillväxtföretag i tidiga skeden. Under processen får du som entreprenör hjälp att utveckla bolagets affärsstrategi, förbättra affärsplanen och förbereda dig inför kontakterna med investerare, partners och kunder. 
I CONNECTs beprövade rådgivningsprocess ingår bl a riskkapitalaktörer, affärs- och patentjurister, marknads- och managementkonsulter och ledare från framgångsrika entreprenörsföretag. Syftet är i första hand att få relevanta kontakter samt en värdefull, objektiv och konstruktiv granskning av den pågående eller planerade verksamheten utanför hemmamiljön.

Och det jag gör är att vara en del av den kompetenspanel som under ett par timmar ger feedback på ett företags affärsplan och pitch utifrån våra respektive kompetensområden. Efter varje tillfälle har jag känt mig fylld av energi, glad för att jag kunnat hjälpa, självsäker då jag fått medhåll av andra kunniga panelmedlemmar, inspirerad eftersom jag lärt mig nya saker, och stolt för att de ansvariga fortsätter att välja ut just mig till att delta.

Jag ska hålla fast vid den här magkänslan, för den pekar rätt tydligt på att det är något jag borde satsa ännu mer på. Blåsa luft under andras vingar och se dem lyfta, ibland är det coolare än att flyga själv.

Bild: jesadaphorn / FreeDigitalPhotos.net

Sälj sport med hjärnan, inte bara hjärtat

Jag är fotbollssupporter, men jag är också affärskvinna. Till att börja med, ja jag kommer utgå ifrån GAIS i det här inlägget, men jag vet att problemet jag vill gå in på är generellt i fotbollsklubbar och kanske i svensk idrott överlag. Det handlar om ekonomi, ledarskap, och synen på hur verksamhet ska drivas.

Fotbollsklubbar är företag, så mycket kan vi fastslå. Man har anställda (spelare, tränare, administratörer och ledare m.fl.), det finns utgifter (spelarköp, löner, arenor, resor, utrustning m.m.) och det finns intäkter (biljettförsäljning, merchandise, reklam). Så ser i princip alla företag ut. Ändå verkar idrotten ha en syn på sin verksamhet som lite speciell.
Kan ni se framför er att ett medelstort svenskt företag går till sina kunder och frågar om de inte kan sticka till dem en extra slant eftersom bokslutet inte går ihop? Nä, trodde väl inte det. Ändå går det och skramlas med hinken på matcher, och sätts upp konton dit vi lojala supportrar kan skänka våra surt förvärvade slantar i hopp om att det ska räcka till att betala en tränare som kan få upp laget i Allsvenskan igen. Galet.

Och så var det det här med reklam och sponsring. Efter att i 3 år arbetat med att sälja sponsorskap har jag dels mötts av frågan "hur gör du, jag tycker det är så svårt att tigga pengar" varpå jag svarat "jag tigger inte, jag säljer ett något med ett värde". Dels har jag sett hur många som försöker sälja skit och inget för dyra pengar. "Du får din logotyp på matchprogrammet", fuck that! Det här är 2013, alla håller hårt i sin budget och den som vill ha samarbeten måste leverera innovativa sätt att uppmärksamma de som vill alliera sig med klubben. What's in it for me är den allra viktigaste frågan för en säljare att besvara idag och det räcker inte med att säga en siffra på upplagan, nu mäter vi engagemang.

Sen det här tjatet om låga publiksiffror. Det finns unikum, som smålag i division 2 med oproportionerligt stor supporterskara och storklubbar som av tradition och ohejdad vana får storpublik till varje match. Alla andra måste kämpa. Återigen, what's in it for me? Vi går dit för att vi i själ och hjärta tror och hoppas att just idag kommer det gå bra, vi är med tills domaren blåser efter alldeles för många skakiga tilläggsminuter. Men ju mindre vi får tillbaka i form av starkt spel, kämparglöd och då och då ett fint mål, desto svårare blir det att motivera det där besöket som ändå kostar två öl. Så kära medsupportrar, peppa varandra att dyka upp, men skäll inte. Både ni och klubben ska bara påminna oss om varför vi målar våra hjärtan i emblemets färger.

Anställd, egen och mittimellan

Att gräset skulle vara grönare på andra sidan är knappast något nytt, alltid vill en ha det en inte har. Jag var länge anställd, tills jag fick nog och exploderade i två år av fritt egenföretagande. Då började jag känna att det var lite väl lösa boliner att konstant jaga konsultuppdrag och helt lämpligt kom då erbjudandet att gå in i en start-up. Det perfekta mellantinget! Jag var anställd men slet med alla entreprenörens utmaningar. Och nu är jag anställd på ett "vanligt" företag. vad tror ni jag börjar fundera på? Jo så klart att sakna friheten att skapa mina arbetstider, drömma om nästa kontorsplats, jaga drömkunder och milstolpar. Men blir jag någonsin företagare igen så blir det tillsammans med någon. Det passade inte mig att vara helt utlämnad till mina egna idéer, jag är som mest kreativ när jag sjunger duett.

Och egentligen trivs jag med att vara anställd, men jag är rätt sugen på att vara mer ute bland folk. Nätverka, prata med kunder, få feeling. Jag är inte bara bra på att skriva, jag är en hejare på att prata också. Min vän Sofia sa en enkel men fin sak idag, "var inte rädd för att följa din dröm, även om den ändras". Det är så det är, jag förändras, och mina drömmar med mig.