Jag har inte sett det avsnitt om "barnfattigdom" av Uppdrag Granskning som just nu river upp himmel och jord i alla mediekanaler. Men det är inte heller det jag vill diskutera, utan reaktionerna på programmet. Många börjar snabbt referera till klasskillnader. Och jag motsätter mig inte uppfattningen om att människor lever under olika ekonomiska förutsättningar i Sverige, men att man väljer att använda ordet klass och bygga på det med "klasshat". Det är den smått på obligatoriska missunnsamheten i att ingen ska få ha mer än någon annan. Varför är det okej att hata klass men inte t.ex. ras eller kön? Det är ju samma mekanismer, att bunta ihop människor p.g.a. egenskaper eller beteende. I klasshatet ser ingen till individen.
Jodå, nu känner jag hur du börjar elda upp dig så låt mig stoppa dig med:
Självklart vill jag att svensk politik avser ge alla, barn som vuxna, ett socialt skyddsnät som garanterar en dräglig ekonomisk tillvaro.
Men vi måste få tjäna pengar, vissa mycket mer än andra. De som tjänar mycket pengar jobbar väldigt hårt. Sedan finns det de som jobbar väldigt hårt men ändå inte tjänar mycket pengar, och det är en helt egen diskussion om hur olika arbeten värderas. Men de som väljer att tjäna mycket pengar drivs ofta av att kunna ge sina närstående ett så gott liv som möjligt. Och det finns de som inte anstränger sig alls. Och kom inte och säg att "alla vill ha ett jobb" för det är inte sant, och jag ser dem varje dag! De som "inte klarar av att jobba med sånt" eller "njuter av att vara arbetsbefriad". Och de ska inte ha lika mycket pengar, och väljer de att skaffa barn som i sin tur får lida för förälderns oansvarighet så hoppas jag att de skäms ända ner i graven. Men att gå och gnälla om det är naturligtvis the easy way out, och som ofta och gärna uppmuntras av media och pöbel.
Och så finns det de som tror att det hela skulle lösas om vi bara fick ett äkta socialistiskt samhälle. Don't even get me started on that one.