Vad är närvaron värd i jämförelse med en all inclusive?

Det här inlägget har jag nog skrivit förr, inte i exakt samma ord men  på samma tema. Det handlar om jobb, ledighet, offermentalitet och vad som utmålas som "normalt". Nu är det nämligen semestertider och frågan om "vad ska du göra på semestern".

Allehanda.se drar på med ordet "barnfattigdom" när de meddelar att "en genomsnittlig barnfamilj lägger 19 800 kronor på sin semesterbudget" men att många inte har råd med resor, camping och glass (hej vi blandar äpplen och päron).

Att inte semestra för 19 000 är nog verklighet för många fler än de som faller under barnfattigdomens gräns. Och därför vill jag (återigen) föra fram att det är fan inte Disneyland och glass som gör barn lyckliga, det är föräldrars närvaro. Jag förstår att det finns en press i att "alla andra får" men till syvende och sist ligger värdet i att som barn få några veckor utan att föräldern/föräldrarna åker till jobbet utan har tid att prata, leka, gå en promenad eller cykla.

Jag har aldrig fått dyra semestrar under min uppväxt och tror alla som växt upp i småföretagarfamilj känner igen sig att årstider inte gör någon skillnad. Föräldrar jobbar och barn hjälper till, sommar som vinter, helg som vardag. Och så försöker man hitta sin semester någon dag här och var, eller jobinera jobb med att umgås. Och inte blir man gladare av en glass när ingen har tid för ett leende?

Sen, enligt "en undersökning som LO har gjort" (way to be specifik med källan där TT) så har var tredje "arbetarkvinna" (don't even get me started med den benämningen) inte råd att "åka iväg" på semster. Den här TT-grejen som LO ligger bakom tycker alltså att det är normalt att åka iväg, jag gissar att de menar utomlands, eller har undersköterskan inte råd med bussbiljett till Skara? Det är synnerligen otydligt, viktigt är i alla fall att det är synd om dem. Men återigen läggs en värdering i vad som är rätt och fel, bra och dåligt. En vecka på bulgarisk strand ska per definition smälla högre än att varje dag i en månad kunna ta spårvagnen ut till Saltholmen och ligga på en klicka. Men det kanske bara är jag som tycker det inte är så jävla självklart?

Om vi alla lite till mans slutar upprätthålla bilden av ovanstående värden, så kanske alla kunde chilla lite men skuldbeläggningen och hitta det njutbara i sin egen vardag?

Fröken Szofias känsla för sommar

Jag är så vansinnigt väderkänslig. Frusen är jag om det inte är minst 20 grader (ute som inne). 10 månader om året går jag med axlarna uppdragna till öronen och får spendera multum på massörer som knådar ut mina spända nack- och ryggmuskler. Regnar det blir jag butter, blåser det vill jag bara stanna inne. Med några få undantag, typ "en härligt stormig höstdag" eller "mitt i ett ljumt sommarregn" så är jag bara lycklig när det är tillräckligt varmt. Ergo har jag förstått att jag omöjligt kan leva resten av mitt liv i Sverige. Jag ska bara hitta en lämpligt sätt att bege mig, alltså hitta någon typ av jobb och sammanhang att flytta till. och exakt var vet jag inte heller. Bara det inte är ett land där man måste intala sig själv att "det är fint med årstider" och "vad vore julen utan snö".

Så går mina tankar idag, när jag äntligen fick gå över till ljusblå-jeans-och-vit-tisha-outfiten.

Bildbomb från Paris

Paris dag 5

Jag vill säga att vi åkte hem supernöjda, men det blev smolk i bägaren. Men inledningsvis förgyllde en visit i Eiffeltornet vår dag, och trots en surfi**a till receptionist som tog tillbaka löftet o. Senare utveckling så var vi på gott humör. Tills en klåfingrig jävel norpade mammas iPhone på bussen på väg till Gare du Nord, där vi skulle ta tåget ut till flygplatsen. Ett paniksamtal senare ar luren spärrad och utöver den var det bara ett körkort som gick förlorat, men ändå. Så surt. Tjuvar alltså, jag har verkligen inget till övers för de som inte kan skilja på mitt och ditt. Nu ska jag tåga mig hem till Göteborg, lägga mig i min säng och reflektera över det bisarra i att jag i morse befann mig på Eiffeltornets topp.

Paris dag 4

Modern är som sagt gravt förkyld (känner att min egen dos av eländet är på ingång) och det fick avgöra när vi beslutade att inte åka till Versailles idag. Istället blev det loppmarknaden vid Porte de Vanves och äntligen var vädret på vår sida. Solen tittade fram med jämna mellanrum och genast blev livet så mycket lättare.

Vi passade på att stifta bekantskap med Napoleon Bonapartes hustru Josephine som förärats en utställning på Palais du Luxembourg, och låt mig säga att det var inte bara Nappe som var modell kortare. De klämningarna såg ut att passa en tioåring.

En crêpe senare tog vi oss an Notre Dame (utifrån, kön var lite för respektingivande) och ungefär där var mammas krafter slut. Vi ska nog få i oss lite middag också, men imorgon åker vi. Vilket dock inte innebär att vi är klara, utan att vi sparat Eiffeltornet till sist. Mina mardrömmars kö väntar...

http://youtu.be/YIQAmSjeHnM

Paris dag 2

Jag känner mig som barnen i Pippi Långstrump-filmen som trycker sina ansikten mot godisbutikens fönster. Jag hade lätt kunnat lämna flåsande avtryck hos Salvatore Ferragamo, Guccci, YSL och Prada. Men även om jag (ännu) inte kan shoppa 20 000-kronors skor så är all färg och form otroligt inspirerande. Paris har bjudit på ganska svalt väder men med bitvis solsken som tinat upp oss emellanåt. Idén om Eiffeltornet sprack när vi såg köerna, och insåg att vi gör ett nytt försök på måndag men då mycket tidigare. Istället har vi gått, gått och gått, Champs-Élysées från Triumfbågen till Place de Vendome och lyxiga Rue St Honoré till Jardin de Tuileries. Ikväll ser vi Bolsjojbaletten dansa Svansjön i ett gästspel på Palais de Congrés.

Paris dag 1

Halv sex vaknade jag i min säng, nu somnar jag snart i en hotelldito i Montmartre. Jag har sagt bonjour, au revor och merci beaucoup och imorgon ska jag gå de 1665 trappstegen upp i Eiffeltornet. Då får man nämligen äta croissanter till frukost.

Ge mig ditt Paris!

Om mindre än 2 veckor åker jag och min mor på långweekend till Paris. Det enda vi vet är att vi ska bo på ett hotell i Montmartre och att vi ska se Svansjön med Bolsjoj-baletten som råkar gästspela just då.

Men nu behöver jag din hjälp. Bomba kommentarsfältet med platser att se, saker att göra, mat att äta och inte minst var vi ska dricka champagne. Ok, go!

Nyårsmål för 2014

Mål, inte löften. That's how I roll. Kanske finns ett och annat mål som jag inte offentliggör här men det är min ensak. Så, mina mål under 2014 är till viss del återanvända från förra året men andra är nya:

• Skicka mitt bokmanus till förlag senast i maj.
• Skapa konkreta förutsättningar för en utlandsflytt.
• Ta till mig av komplimanger istället för att avfärda dem.
• Besöka 2 länder jag inte tidigare varit i. 
• Springa ett 10 km-lopp på max 60 minuter.

Och som en mindre konkret punkt ska jag fortsätta utvecklas till en person som verkligen lever i nuet. Att  låta "den dagen, den sorgen" vara mitt motto och inte låta mig skrämmas av vad andra kan tycka och tro.

Och ju mer jag befinner mig kring Medelhavet desto mer övertygad blir jag om hur mitt liv ska se ut. Min första utgivna bok ger mig genomgrottet, min andra utguvna bok blir en succé som jag lyckas sälja utomlands och sedan även filmrättigheterna till. Nu börjar inkomsterna ticka in, jag kan ta med de människor jag tycker om, parkera på lämplig veranda i solen och skriva i  resten av mitt liv. Och dricka champange. Så, därför är bokjävlen en av de få saker jag verkligen lägger tid och kraft på.  

Planering och impulser

Jag är effektiviseringens stora förespråkare. Mammas "ta något med dig när du går" ringer i öronen, jag kunde ju inte bara förflytta mig från ett rum till ett annat när det fanns en tröja, ett par serietidningar eller lite disk som samtidigt kunde transporteras samma väg. Plocka, plocka, plocka. Och det lade väl grunden till att jag tar solariet på vägen hem efter gymmet, går från butik ett till butik två och kompletteringshandlar, kommer hem, lagar matlådor, duschar medan det svalnar, fryser in och står sedan redo att ta mig an dagen vid ungefär samma tid på lördagen som många andra gnuggar sömnen ur ögonen och motvilligt masar sig upp till frukostgröten.

Och mitt i det superplanerade livet bor min brutala otålighet. Jag vill att det ska hända nu! What, you say? Vad som helst. Det kan vara något jag vill köpa, en plats jag vill åka till, en händelse som ska inträffa. Fast kanske oftast något jag vill köpa, och märkligt nog inträffar det ofta en par tre dagar före lön. M.å.s.t.e. h.a. n.u. Jag försöker bejaka impulserna, följa dem om de inte är helt orimliga. Men just nu vill jag bort. Och förvisso timar det bra mot att jag reser till Wien över påsk men jag vill bort på riktigt, sådär på obestämd tid. Fast i det här fallet får jag nog sjå mig. Hålla ut och tänka att det blir bättre, bara det blir lite varmare, och jag hela tiden sysselsätter mig. Lär mig leva med nya sanningar.

Och så kan man ju alltid planera. Yoga i morgon, 9.30.

Konsten att få livet att gå vidare

Jag känner mig så fruktansvärt redo att ta ett nytt steg i mitt liv. Ett stort och nödvändigt. Jag måste flytta på mig. Och många i min närhet vet redan att det är min absoluta målsättning att hitta sysselsättning i ett annat land till årsskiftet. Men just nu känns året oändligt långt och förändringen så avlägsen och osäker. Det är ett hårt jobb att fokusera på allt fantastiskt som ska hända innan dess; min resa till Wien, mina förhoppningsvis fler resor till ännu icke bestämda destinationer, ett Webcoast, en sommar, fler roliga erfarenheter på jobbet och så vidare.



Det finns så mycket jag gillar med min tillvaro här. Göteborg, lägenheten, ett fåtal vänner jag verkligen uppskattar, mitt numer starka professionella nätverk, tryggheten i att känna sin omgivning och veta hur den fungerar. Just därför är det dags. För tar jag inget steg nu så är jag kvar här minst tio år till, men utan att utvecklas på det sätt jag gjort genom att komma hit som helt aningslös 20-åring. De finaste människorna kommer finnas kvar i mitt liv, på ett eller annat sätt. Men jag behöver möta nya ansikten, namn och liv. Även om jag naturligtvis är fullständigt skräckslagen över att försätta mig i en sådan situation, komma till en plats där jag har noll koll och noll bekantskaper. Det är risker man får ta, nej, risker jag väljer att ta. För när jag står för stilla kommer mörkret smygande bakom mig, jagar. Det ska aldrig bli min verklighet.

Du som har ett tips om var jag kan vara behövd, tveka inte att höra av dig.

Follow the yellow brick road

Ibland får jag fullständig panik över min ålder. Det är inte ofta men när jag nu är fyllda 30 så ställs livet i annan dager. Mellan 20 och 30 är omvärlden mer öppen för att människor söker sin plats, men sedan är det dags att börja leva i sin valda situation. Och jag har så förbaskat svårt att se mig själv i den situationen. Jag är ju fortfarande på väg. Jag letar ju fortfarande efter nya platser, nya sammanhang och idéer. Får jag fortsätta mitt äventyr mellan 30 och 40?

Jag planerar en ny fas av mitt liv efter årsskiftet, en plan som jag bara delat med ett fåtal personer men som är i allra högsta grad realistisk även om den kräver en hel del av mig. När jag tänker efter så känns det som den typen av äventyr det är mer normalt att göra i tjugoårsåldern. Men då och då blir jag påmind om att jag inte är ensam. Inget är så befriande som att höra om andra som gått sin egen väg. Som sett livet som en gigantisk möjlighet att göra precis det man vill. Ibland finns förutsättningarna, ibland inte, men i de flesta fall begränsas vi inte av vår ekonomi utan av vår fantasi. Den och förmågan att se saker som möjliga snarare än omöjliga.

Ibland kan det göra mig ledsen att jag aldrig riktigt landar i "här vill jag vara i resten av mitt liv". Men vad är det att vara ledsen över egentligen? Det handlar nog om att acceptera att vi är olika. Och att jag aldrig ska låta mig luras av tillfälliga tankar om den traditionella tryggheten som en livsstil som passar alla. För jag är mer rastlös än de flesta. Och just nu ser jag fram emot ett liv där jag kommer hålla fast vid ett fåtal människor men också träffa väldigt många nya. Jag ska byta vyer och vardag. Tänk att det finns en hel värld därute, bortom spårvagnslinjens ändhållplats.

Mina nyårsmål 2013

Mål, inte löften. That's how I roll. Kanske finns ett och annat mål som jag inte offentliggör här men det är min ensak. Så, mina mål under 2013 är att:

• Ta till mig av komplimanger istället för att avfärda dem.
• Tacka ja till fler tillfällen som ökar mitt sociala umgänge.
• Äta bättre mat. Bättre som i högre kvalitet alltså.
• Besöka 2 länder jag inte tidigare varit i. 
• Läsa minst 1 bok per månad.  
• Springa minst 2 lopp á 10 km.

Min årskrönika, ett fantastiskt 2012

2013 var ett galet år. Mitt år med Appland, som satte sin prägel på väldigt mycket av min vardag. Jag fick kliva ut bekvämlighetszonen minst en gång om dagen när jag tog nya kontakter, lärde mig nya saker, åkte runt, mötte människor, spred budskapet om en tjänst som ingen kände till men som jag och mitt lilla gäng trodde på. Vi sprang Midnattsloppet tillsammans också, i regnet. Och när jag nu lämnar appländarna så är det med vetskapen om att de alltid är min extended family och att vi inte sett det sista av varandra. Jag var på Apps World i London, efter stenhårda förhandlingar med den kanadensiske utställaransvarige som ville bonda över lite hockey. Pratade engelska, nätverkade, made it work.

Vi arrangerade WebCoast för andra året i rad. Mötte återigen fina gamla vänner och spännande nya bekantskape. Lärde mig och lärde ut. Planerade och följde upp. Det borgar för ett om möjligt än mer lyckat WebCoast 2013.








Jag reste med min fina mamma. Först till London i april, där busvädret nästan knäckte oss men där vi ändå fick uppleva grymma musikalen Sweeney Todd och underbara Phantom of the Opera med Peter Jöback. Även en afternoon tea, Kensington Palace och lite shopping hanns med. Vi fick mersmak och drog till Berlin i juli. Bodde på fint hotell, åkte sightseeing-buss, upplevde det märkliga i en genomskinlig cylinderformad hiss i vattenrör med fiskar, såg Batman på bio med paus i mitten, och framför allt fick vi sommarens enda värme.

 Jag var på Gotland, både med familj och bästa vännen. Red i westernsadel genom skogar och längs strand, fick hjärtat i halsgropen när jag inte vågade ta för mig av Fårös smala vägar (trots att jag körde Jeep) och hamnade nästan i diket. Körde moped, promenerade över åkrarna och mådde sådär jävla bra som jag bara gör med rätt sällskap i en miljö där inte omvärlden kan nå mig.











Jag fyllde 30 , med lite mindre pompa och ståt än jag ursprungligen tänkt mig. Men vilka fina vänner som kom och sällskapade, gav presenter och blev fotograferade till en samling bilder jag kommer ha nära mitt hjärta i resten av mitt liv.

På StageVoice tog jag mina första sånglektioner och insåg hur mycket sången betyder för mig. Och vilken bekräftelse att få strålande läraren Saras beröm för min kapacitet och talang. Hit kommer jag tillbaka nästa termin.


I december började mitt nya jobb, ett årslångt vikariat som marknadskoordinator i en helt ny bransch. Spännande, läskigt, men roligt och rätt. En logisk lösning på moodswings som bara de närmaste varit medvetna om.

Det är synnerligen få som står mig så nära att de får se mig i de stunder jag inte är den positiva, drivna, ambitiösa, glada Szofia. Tack för att ni står ut med mig då, och hjälper mig upp igen. Ni är mina livlinor och ni vet vilka ni är.

Vad jag ska göra 2013? Det ska jag berätta imorgon!