Vill du ha mindre hat är du välkommen till Superettan

Jag skrev ett inlägg i efterdyningarna av djurgårdssupportern som mötte sittöde i Helsingborg. Det förblev ett utkast, men det innehöll bland annat tankar kring Helsingborg, en av de städer jag upplevt som tillrest supporter och inte alls har så trevliga minnen av. Det handlade också om rätten att få hysa mindre vänliga känslor för sin motståndare, så länge man inte ger fysiskt uttryck för det. Men framför allt ville jag trycka på det faktum att människor är eller blir dumma i grupp och om vi var och en vågar vara lite smarta och säga ifrån innan det går överstyr, ja då kan vi slippa den mesta av den här skiten. Så detta om detta.


På söndag har GAIS hemmapremiär i Superettan. Det fina (och ibland tråkiga) är att det går inte att hata lag i Superettan. Det finns liksom inga starka känslor att uppbåda för giffarna, Värnamo eller Sirius. Med lite ansträngning kan jag möjligtvis muttra åt den gamla antagonisten Ljungskile. Men på söndag är det GIF Sundsvall och det vore ju fantastiskt fint om alla bara kunde hålla sig lite i skinnet, göra ett fint och rökfritt tifo och sen sjunga tills rösten tar slut. Det är då vi är som bäst. Avslutnignsvis en känga till alla de som en gång fick mig att bli gaisare men som nu inte gör mig sällskap. Jag får gå i min ensamhet, dock värmd av grönsvart halsduk.

Idag har tröjan inga färger

Timing eller dålig sådan kan vi ju tvista om, men i förmiddags gick jag in i en diskussion på Twitter där jag försvarade supportrars rätt att hata sin motståndare. Det handlade om en banderoll med texten "hata Helsingborg" och jag var väldigt tydlig med att det handlar om hat som psykologiskt spel men att jag självklart tycker allt fysiskt våld är förkastligt.

Så händer det oerhört tragiska, en DIF-supporter misshandlas till döds. Min första tanke går till min före detta sambo, jag har trots allt levt ihop med en engagerad djurgårdare och själv hängt med på några matcher. Till och med (inkognito) umgåtts med hans vänner i järnkaminerna. Det här är deras familjemedlem som gått bort.

Att någon blir misshandlad till döds har inget med fotboll att göra. Det handlar om människor som inte kan hantera sina aggressioner, kanske även alkohol. Det händer på samma sätt på kroggatorna, ändå är det ingen som stänger krogarna.

Att hantera situationen handlar om att markera att våld inte är okej i samhället över huvud taget. För en supporter kommer aldrig att bara älska sitt lag utan också hata sin antagonist. Be ett Roma-fan sluta hata Lazio, eller en Inter-supporter sluta hata Milan? Vi kan som vanligt inte förbjuda människors känslor, men vi kan visa att vi inte accepterar vissa sätt att få utlopp för den.

Alla som älskar fotboll har lagt ner sina klubbfärger kväll, tillsammans för sporten.

Känslan är skön, att va svart och grön

Jag och Micke fryser på hemmamatch mot MFF 2009

Idag fyller Göteborgs Atlet och Idrottssällskap, GAIS, 120 år! GAISare blev jag i nådens år 2005, det sista året i förra Superettan-svängen. Kanske var det idealt upplägg att gå och bli supporter det år laget går upp Allsvenskan. Det värmer i hjärtat att ha minnen från gamla Gamla Ullevi med sina träbänkar och plåttak där varje pyro-tifo var en potentiell dödsfälla eller åtminstone ett gigantiskt rökrum. Där har det sjungits och hurrats men också suckats, sparkats i väggar och faktiskt någon gång gick jag hem trots att matchminuter kvarstod.

Där har jag sett trotjänaren Roland Nilsson, stjärnskott som Wilton Figueredo och James Keene, och de där som man alltid kan lita på; kapten Lundgren, Kenneth Gustafsson och Dime såklart, (med undantag för de där jävla handbollsräddningarna). Jag drar oss alltså mot 10 år grönsvarta år, även om engagemanget inte getts samma utrymme på senare år som i början.

Men jag kommer alltid med storglädje minnas bussresorna, framför allt med Micke som sällskap, till Malmö, Helsingborg, Stockholm, Örbro och förstås även Borås. Och hur fint mottagande jag fick av de flesta, jag hävdar att som tjej är du banne mig alltid välkommen i en klack. Och en replik från någon ölstinn kamrat på bussen
"Hur är det egentligen att åka på en sån här bussresa, med bara fulla killar?"
Tja, antagligen lika illa som du förställer dig.... Men jag säger det med ett leende.

I år har vi chans på kvartsfinal i Svenska Cupen och sen drar Superettan igång. På 120-åringens dag lovar jag på heder och samvete att vara mer närvarande i år. Utan fans, inget lag. Och jag börjar banne mig sakna derby-feber och att få hata lite på bananerna i pyjamas.

Fokusera på att vara den som aldrig säger hora

Det verkar finnas ett enormt behov av att hänga ut de feltänkande och uppfostra dem. Att identifiera en problematik och tydliggöra att det finns människor som driver på den är en sak, men att rikta kritik mot individer för att de inte har åsikter som går hand i hand med rådande diskurs saknar konstruktivitet. I dagarna har det kommit två väldigt tydliga exempel.

Vi har den sammanfogade bilden av unga män som uttrycker sin syn på de kvinnor som spelar fotboll på elitnivå, kallar dem "flator", "kossor", "nollor" och "horor". Och det är självklart vidrigt att uttrycka sig nedsättande mot vilken människa som helst men det är hur vi som håller med om det hanterar situationen som gör skillnad. Jag reagerar på att många uppmuntrar sina läsare/följare att hata tillbaka mot dessa killar. Som om de skulle ändra åsikt om någon säger åt dem att "nä hörrödu, det där var inte snällt, Lotta Schelin är inte alls en hora"? Passa istället på att berätta hur mycket ni uppskattar damlandslaget i fotboll, men att ge sig på de som hatar det känns så meningslöst. Och vad hände med yttrandefriheten?

Komikern Mårten Andersson twittrade: SOM vi killar ÄLSKAR detta säckiga, mönstrade mode där ni tjejer ser ut som designade sopsäckar. instagram.com/p/bl9Reby32A/
Och håll i hatten vilken hatattack han fick tillbaka. Kommer Mårten nu förstå att han hade fel, att tjejer inte alls ser ut som designade sopsäckar, eller att han ska tänka sig för innan han skriver något om kvinnors utseende? I would think not.

Det måste vara okej att inte tycka lika. Det betyder inte att jag tycker om att tjejer kallas horor på Twitter men det får inte bli mediadrev varje gång någon inte passar in i mallen. Så länge ingen går över lagens gräns så kommer jag alltid driva tesen att föregå med gott exempel är det bästa sättet att om möjligt vinna över någon på sin sida. Så hylla fotbollstjejerna, för deras spel eller utseende, vad du nu värdesätter. Och klä dig själv sådär förbaskat snyggt som du tycker andra också borde, för mer kan du inte göra. Du kommer ändå aldrig få medhåll av alla, och det går inte heller att kräva.

Sälj sport med hjärnan, inte bara hjärtat

Jag är fotbollssupporter, men jag är också affärskvinna. Till att börja med, ja jag kommer utgå ifrån GAIS i det här inlägget, men jag vet att problemet jag vill gå in på är generellt i fotbollsklubbar och kanske i svensk idrott överlag. Det handlar om ekonomi, ledarskap, och synen på hur verksamhet ska drivas.

Fotbollsklubbar är företag, så mycket kan vi fastslå. Man har anställda (spelare, tränare, administratörer och ledare m.fl.), det finns utgifter (spelarköp, löner, arenor, resor, utrustning m.m.) och det finns intäkter (biljettförsäljning, merchandise, reklam). Så ser i princip alla företag ut. Ändå verkar idrotten ha en syn på sin verksamhet som lite speciell.
Kan ni se framför er att ett medelstort svenskt företag går till sina kunder och frågar om de inte kan sticka till dem en extra slant eftersom bokslutet inte går ihop? Nä, trodde väl inte det. Ändå går det och skramlas med hinken på matcher, och sätts upp konton dit vi lojala supportrar kan skänka våra surt förvärvade slantar i hopp om att det ska räcka till att betala en tränare som kan få upp laget i Allsvenskan igen. Galet.

Och så var det det här med reklam och sponsring. Efter att i 3 år arbetat med att sälja sponsorskap har jag dels mötts av frågan "hur gör du, jag tycker det är så svårt att tigga pengar" varpå jag svarat "jag tigger inte, jag säljer ett något med ett värde". Dels har jag sett hur många som försöker sälja skit och inget för dyra pengar. "Du får din logotyp på matchprogrammet", fuck that! Det här är 2013, alla håller hårt i sin budget och den som vill ha samarbeten måste leverera innovativa sätt att uppmärksamma de som vill alliera sig med klubben. What's in it for me är den allra viktigaste frågan för en säljare att besvara idag och det räcker inte med att säga en siffra på upplagan, nu mäter vi engagemang.

Sen det här tjatet om låga publiksiffror. Det finns unikum, som smålag i division 2 med oproportionerligt stor supporterskara och storklubbar som av tradition och ohejdad vana får storpublik till varje match. Alla andra måste kämpa. Återigen, what's in it for me? Vi går dit för att vi i själ och hjärta tror och hoppas att just idag kommer det gå bra, vi är med tills domaren blåser efter alldeles för många skakiga tilläggsminuter. Men ju mindre vi får tillbaka i form av starkt spel, kämparglöd och då och då ett fint mål, desto svårare blir det att motivera det där besöket som ändå kostar två öl. Så kära medsupportrar, peppa varandra att dyka upp, men skäll inte. Både ni och klubben ska bara påminna oss om varför vi målar våra hjärtan i emblemets färger.