Vad är närvaron värd i jämförelse med en all inclusive?

Det här inlägget har jag nog skrivit förr, inte i exakt samma ord men  på samma tema. Det handlar om jobb, ledighet, offermentalitet och vad som utmålas som "normalt". Nu är det nämligen semestertider och frågan om "vad ska du göra på semestern".

Allehanda.se drar på med ordet "barnfattigdom" när de meddelar att "en genomsnittlig barnfamilj lägger 19 800 kronor på sin semesterbudget" men att många inte har råd med resor, camping och glass (hej vi blandar äpplen och päron).

Att inte semestra för 19 000 är nog verklighet för många fler än de som faller under barnfattigdomens gräns. Och därför vill jag (återigen) föra fram att det är fan inte Disneyland och glass som gör barn lyckliga, det är föräldrars närvaro. Jag förstår att det finns en press i att "alla andra får" men till syvende och sist ligger värdet i att som barn få några veckor utan att föräldern/föräldrarna åker till jobbet utan har tid att prata, leka, gå en promenad eller cykla.

Jag har aldrig fått dyra semestrar under min uppväxt och tror alla som växt upp i småföretagarfamilj känner igen sig att årstider inte gör någon skillnad. Föräldrar jobbar och barn hjälper till, sommar som vinter, helg som vardag. Och så försöker man hitta sin semester någon dag här och var, eller jobinera jobb med att umgås. Och inte blir man gladare av en glass när ingen har tid för ett leende?

Sen, enligt "en undersökning som LO har gjort" (way to be specifik med källan där TT) så har var tredje "arbetarkvinna" (don't even get me started med den benämningen) inte råd att "åka iväg" på semster. Den här TT-grejen som LO ligger bakom tycker alltså att det är normalt att åka iväg, jag gissar att de menar utomlands, eller har undersköterskan inte råd med bussbiljett till Skara? Det är synnerligen otydligt, viktigt är i alla fall att det är synd om dem. Men återigen läggs en värdering i vad som är rätt och fel, bra och dåligt. En vecka på bulgarisk strand ska per definition smälla högre än att varje dag i en månad kunna ta spårvagnen ut till Saltholmen och ligga på en klicka. Men det kanske bara är jag som tycker det inte är så jävla självklart?

Om vi alla lite till mans slutar upprätthålla bilden av ovanstående värden, så kanske alla kunde chilla lite men skuldbeläggningen och hitta det njutbara i sin egen vardag?

Barnen i Bukarests tunnelbana

Det här är banne mig ingen pepp inför fredagen. Men det är en oerhört naken dokumentär som skildrar de barn som lever i Bukarests tunnelbana. Ceaușescu ville öka den arbetsföra befolkningen och förbjöd preventivmedel och aborter, resultatet blev tusentals oönskade barn på barnhem, eller på gatan. Se den.

Brödet, skådespelet och dog Hitler i bunkern?

Jag är född 1982, d.v.s. jag minns när det inte fanns internet. Men jag minns också att ungefär så länge som jag använt internet har det varnats för olika sorters bedrägerier. Lösenordsfisket via länkar i e-posten, bedrägliga virus instoppade i bifogade filer, trojaner i sajter som gjorde att webbläsaren exploderade i icke-kontorsvänliga pop-up-fönster. På ett sätt är jag fascinerad av att svensken fortfarande behöver varnas för att inte lämna ifrån sig sitt lösenord hur som helst, inte föra över pengar till en ny chattkompis eller förskottsbetala allt från bil till mobil annonserad på köp-och-sälj-sajterna.

Men parallellt är jag så oroad över allt vi sväljer som sanningar. Förutsatt att det är ett etablerat och av pk-tyckeriet erkänt media som rapporterar så är det verklighet. Och då räcker det inte att Feber blinkar med varningslamporna för videos med avklädda damer och mordiska djur, utan vi måste använda hela Hollywood-fantasin och se vad som passar alldeles för bra in i samhällets och politikens storyline och plot.

Tänk på tio av dina favoritfilmer som involverar någon form av politik. Ja, vi räknar krig, presidentval, miljökatastrofer, teknik som går överstyr och så vidare. Jämför med din nyhetsförmedlare of choice, och se så många likheter som finns. "Jamen de som gör filmerna inspireras väl av det som händer i världen." tänker du kanske nu och hytter med näven åt skärmen. Men tänk om det är någon som iscensätter hälften av det du ser, för att distrahera dig från den andra halvan. När du ser något, så missar du alltid något annat, och det kommer vara någons vinst och en annans förlust.

Det kan tyckas banalt men jag tror att Wag the dog är det närmaste vi kommit att se sanningen i vitögat. Men å andra sidan, medan vi låter oss underhållas pågår något mycket mindre storbildsvänligt långt under den putsade ytan. Så vem är det egentligen som förser vem med vapen och vem vill de ska vinna? Har kärnkraftsreaktorn muterat någon bläckfisk och dog Hitler verkligen i en bunker?

I jakten på rätt kunder överges staden, och människorna

Om jag inte visst hur min farmor ofta skyr kameran, och därtill aldrig surfar på nätet, så hade jag lagt in en bild på henne. Det hade gett en ännu mer personlig beröring i det jag nu ska skriva. Men jag visar respekt och låter bli, och hoppas att ni som ser det här hända i Sverige sprider inlägget vidare.

Vi är många som kommer från små orter. Orter som baseras på ett fåtal gator där mat hittar det som går att handla, mat, kläder, prylar. Ni har säkert också sett den utveckling som sker, att butikerna i allt större utsträckning flyttar från stadskärnan till ett köpcentrum, ofta beläget en bit utanför staden. Dit vill man att de köpstarka familjerna tar sina bilar, parkerar, tillbringar en längre stund och handlar allt de vill ha och behöver. Vad händer då med de andra?

I min hemstad Sollefteå finns inte längre någon matbutik, inte ens ett litet närlivs, i stadskärnan längre. Min farmor som tidigare kunde gå med rollatorn de tvåhundra meter hon hade till ICA måste nu be yngre släktingar med bil att handla åt henne. Hon känner sig besvärlig som ska ringa varje gång, och vad händer med alla de som inte har någon att ringa? Till Konsum är det hyggligt nära, men för den som går med rollator är allt över hundratalet meter rätt lugnt. Dessutom snackar vi en stad som har snötäckta gator rätt många månader om året. Då tar farmor fram den gamla sparken.



Att butiker inte kan driva förlustverksamheter i rent välgörenhetssyfte förstår jag mycket väl. Men har inte kommunen ett ansvar i att se till alla sina invånares bästa? Ett ansvar att inte bevilja ett bygglov som innebär att det ökande skaran av äldre inte kan köpa mjölk, och ett ansvar att visa respekt mot de som inte står högst upp bland butikernas önskade målgrupper? Och det talas om shuttlebussar och andra halvdana lösningar men än så länge händer inget. farmor frågade videobutiken som numer även är postkontor (är inte alla utom Posten postkontor nu för tiden?) om inte de skulle kunna ha livsmedel också? Men svaret blev blankt nej, det krävs sådana volymer i inköp att det kostar mer än det smakar.

Tanken har slagit mig att flytta hem och styra upp. Livsmedelbutik med telefonbeställning, hemkörning, centrallager. Problemet är att det här är inte bara Sollefteås verklighet, det är hela Sveriges. Förutom möjligtvis Stockholm, Göteborg och Malmö. Och var sitter de som styr? Just det.

Var så god och SPRID!

Det kommer mer och mer långa utläggningar i mitt Facebook-flöde som avslutas med SPRID!

Hundar utsätts för plågsamma djurförsök! SPRID!
Gubbe spanar på barn utanför dagis i Frillesås! SPRID!
Poliser leggar personer med utländskt utseende! SPRID!

I helvete heller. Sluta säga åt mig vad jag ska göra. Om du har ett budskap eller åsikt, berätta den gärna. Men lämna det till mig att avgöra vad jag vill göra med informationen. Tror du att alla du känner tycker likadant som du i alla frågor? Jag läser, tar in, reflekterar, och om det är något jag i min tur vill föra vidare i min bekantskapskrets så lovar jag att jag kommer sprida det.

Att skapa medvetenhet kring frågor är jättebra, men att förutsätta vad andra ska tycka i frågorna är väldigt osympatiskt. Och framför allt, ge fan i att göra Facebook till ditt alibi för slacktivism. Jajamän, min gamla käpphäst. Den försumbara mängd energi du lägger i ett hysteriskt SPRID! skulle vara mycket bättre använd om du istället gick ut och agerade. Använd sociala medier för att samla andra som vill göra skillnad men låt det inte stanna vid en statusuppdatering.

Om du gillar det här blogginlägget får du så klart gärna sprida det, men jag har full respekt för om du vill låta bli.

Follow the yellow brick road

Ibland får jag fullständig panik över min ålder. Det är inte ofta men när jag nu är fyllda 30 så ställs livet i annan dager. Mellan 20 och 30 är omvärlden mer öppen för att människor söker sin plats, men sedan är det dags att börja leva i sin valda situation. Och jag har så förbaskat svårt att se mig själv i den situationen. Jag är ju fortfarande på väg. Jag letar ju fortfarande efter nya platser, nya sammanhang och idéer. Får jag fortsätta mitt äventyr mellan 30 och 40?

Jag planerar en ny fas av mitt liv efter årsskiftet, en plan som jag bara delat med ett fåtal personer men som är i allra högsta grad realistisk även om den kräver en hel del av mig. När jag tänker efter så känns det som den typen av äventyr det är mer normalt att göra i tjugoårsåldern. Men då och då blir jag påmind om att jag inte är ensam. Inget är så befriande som att höra om andra som gått sin egen väg. Som sett livet som en gigantisk möjlighet att göra precis det man vill. Ibland finns förutsättningarna, ibland inte, men i de flesta fall begränsas vi inte av vår ekonomi utan av vår fantasi. Den och förmågan att se saker som möjliga snarare än omöjliga.

Ibland kan det göra mig ledsen att jag aldrig riktigt landar i "här vill jag vara i resten av mitt liv". Men vad är det att vara ledsen över egentligen? Det handlar nog om att acceptera att vi är olika. Och att jag aldrig ska låta mig luras av tillfälliga tankar om den traditionella tryggheten som en livsstil som passar alla. För jag är mer rastlös än de flesta. Och just nu ser jag fram emot ett liv där jag kommer hålla fast vid ett fåtal människor men också träffa väldigt många nya. Jag ska byta vyer och vardag. Tänk att det finns en hel värld därute, bortom spårvagnslinjens ändhållplats.

På låtsas och på riktigt

När som helst nu kommer jag att bli avslöjad. Plötsligt kommer alla att upptäcka att jag är en bluff, att jag inte alls är duktig på det här som jag blivit utsedd till att genomföra.

Jag vet att jag inte är ensam om att med jämna mellanrum konfrontera mig själv med ovanstående, lätt paniska, insikt. Det går igen hos många entreprenörer jag mött, det tas upp av föreläsare, framgångsrika företagsledare och världskända artister. Alla har de gång som annan tvivlat på sin förmåga och upplevt sig själva som en skådespelare i en pjäs, där han eller hon fått sin omgivning att på allvar tro att rollen är dennes verkliga person.

Jag tänker på det ibland då någon i offentlighetens skoningslösa ljus ifrågasätts för sina handlingar i sitt yrke. Ministrar, VD:ar, chefredaktörer, ja tämligen alla som sitter på en post där makten att påverka andras liv, direkt eller indirekt, löper alltid risken att få kritik. Att en dag på en löpsedel läsa om någon som önskar dennes omedelbara frånträde från posten. Trots att ens överordnade med jämna mellanrum bekräftar att det han eller hon gör är rätt och i linje med vad företaget vill.

Och jag undrar hur ofta den som kritiserar har rätt. För som med allt annat går det ju att plocka ner scenariot till sin egen nivå, att titta på t.ex. sin egen arbetsplats. Någon har blivit tillsatt på en post, någon undrar hur fan hon fick det jobbet, efter ett tag undrar en annan varför hon agerar si när hon borde agera så, en tredje tycker att han själv skulle gjort ett bättre jobb och en fjärde beklagar sig över vilka konsekvenser det får för den själv. Men ingen utöver den som utför handlingarna, och dess överordnade har ju insyn i varför de agerar på just detta vis.

Det är så enkelt att kritisera. Så enkelt att bara se det sista steget i en lång tankekedja och hävda att du har fel och jag har rätt. Är det för mycket begärt att ta reda på vad som ligger bakom innan man startar drevet. Eller ska vi bara leva efter "Avgå alla!"?