Planering och impulser

Jag är effektiviseringens stora förespråkare. Mammas "ta något med dig när du går" ringer i öronen, jag kunde ju inte bara förflytta mig från ett rum till ett annat när det fanns en tröja, ett par serietidningar eller lite disk som samtidigt kunde transporteras samma väg. Plocka, plocka, plocka. Och det lade väl grunden till att jag tar solariet på vägen hem efter gymmet, går från butik ett till butik två och kompletteringshandlar, kommer hem, lagar matlådor, duschar medan det svalnar, fryser in och står sedan redo att ta mig an dagen vid ungefär samma tid på lördagen som många andra gnuggar sömnen ur ögonen och motvilligt masar sig upp till frukostgröten.

Och mitt i det superplanerade livet bor min brutala otålighet. Jag vill att det ska hända nu! What, you say? Vad som helst. Det kan vara något jag vill köpa, en plats jag vill åka till, en händelse som ska inträffa. Fast kanske oftast något jag vill köpa, och märkligt nog inträffar det ofta en par tre dagar före lön. M.å.s.t.e. h.a. n.u. Jag försöker bejaka impulserna, följa dem om de inte är helt orimliga. Men just nu vill jag bort. Och förvisso timar det bra mot att jag reser till Wien över påsk men jag vill bort på riktigt, sådär på obestämd tid. Fast i det här fallet får jag nog sjå mig. Hålla ut och tänka att det blir bättre, bara det blir lite varmare, och jag hela tiden sysselsätter mig. Lär mig leva med nya sanningar.

Och så kan man ju alltid planera. Yoga i morgon, 9.30.

Jul hos farmor

Jag bor hos farmor i jul. Fina lilla farmor vars hem alltid varit en fristad för mig och min syster när vi inte ville gå hem till bråk och skrik. Hos farmor fick vi te och mackor och hjälpte till att lösa korsord i Hemmets journal. På somrarna var vi i hennes stuga, gick i skogen letandes blåbär, blev nedbäddade i svala lakan med myggnät för fönstren, eldade i kaminen, spelade badminton och farmor skrek "blinnstyre!" och skrattade varje gång vi missade bollen. Nog för att hon inte är är ofelbar, det har under årens lopp kommit vinkar om min övervikt och så, men jag vet att det är i all välmening. Och nu är jag enligt henne "smal som en sylfid". Look it up, det fick jag göra.

Och i jul, när mammas trea ska hysa henne, min syster, hennes man och två barn, ja då flyttar jag över till farmor. Och jag ser hur det gläder henne att jag är där, att vi kan diskutera, skratta, minnas, och lösa korsord (hon har fostrat en korsordsnörd). Dessutom proppar hon mig full med mat och hembakt fikabröd som jag med glädje proppar i mig med tysta löften om strikt diet efter nyår.

Jag är så glad att jag kan ta mig tid att ge tillbaka den omtanke hon alltid gett mig. För en dag kommer hon att vara borta. Relationen till farfar, morfar eller mormor var inte på långa vägar lika stark som mina band till farmor. Lilla Maj-Lis, jag vill alltid ha dig kvar.