Anna Claar Johansson har hittat rätt i gymmet

Anna Claar Johansson lever och andas träning. Du som läst fler inlägg i bloggen vet att jag älskar de som brinner för något, och jag har nog sällan sett någon kämpa så mycket som den här tjejen. Hon är min vän, men hon har också sett till att jag börjat träna bättre och hårdare, sedan hon själv började utbilda sig till personlig tränare. Parallellt har hon jobbat och dessutom skött sin egen träning som tar upp mer tid per vecka än de flesta lägger på en månad i gymmet.

Tänk hur häftigt det är att hitta rätt. Att gå genom livet och dess skiftningar med jobb, relationer och allt runtomkring, men en dag känna att nu, nu är det rätt. Att få hitta den väg som man vet att man är menad att ta. Det är något avundsvärt och Annas insikt kommer att komma fler till godo, den som anlitar henne får en tuff tränare som dessutom ser människor, och tycker om dem!

Frida tvingade ut mig ur komfortzonen

Frida A Werander, jag, och hennes hund Molly

Frida A Werander kom in i mitt liv en tidig onsdagmorgon då hon besökte Business in heart. Jag minns att hon talade om den ökande mängden magsäcksoperationer i Sverige, och hur hon ville kämpa för att samhället inte skulle bekosta något som många kan lösa med bra kost och träning. Jag var förstås tvungen att prata med den tuffa lilla blondinen. Sedan dess har vi varit PT och klient, PR-coach och kund, men framför allt vänner.

Frida driver det egna företaget In Mood, jobbar som personlig tränare (numera i Stockholm, till min stora sorg) och föreläser om kost och hälsa. Vi liknar varandra i det att hon har en makalös förmåga att sätta en fot i dörren för att skapa nya möjligheter. Smarta samarbeten och att synas i rätt sammanhang är hennes specialitet.

Men mest beundrar jag hennes mod. Allt ifrån att säga ja till ett frieri på andra dejten, till att idogt jobba för att bli en riktigt bra stå-upp-komiker. Och ni som känner mig vet att jag inte är den som knäcks i första taget. Men Frida är den som gång efter annan får mig att säga "det gååååår inteeeee" men sedan ändå genomföra det, om det så är 50 squats eller grodhopp och sedan stå där som ett fån och inse att det var ju bara mina inbillade begränsningar. Att kunna knuffa en människa över kanten så, det är coolt.

Nyårsmål för 2014

Mål, inte löften. That's how I roll. Kanske finns ett och annat mål som jag inte offentliggör här men det är min ensak. Så, mina mål under 2014 är till viss del återanvända från förra året men andra är nya:

• Skicka mitt bokmanus till förlag senast i maj.
• Skapa konkreta förutsättningar för en utlandsflytt.
• Ta till mig av komplimanger istället för att avfärda dem.
• Besöka 2 länder jag inte tidigare varit i. 
• Springa ett 10 km-lopp på max 60 minuter.

Och som en mindre konkret punkt ska jag fortsätta utvecklas till en person som verkligen lever i nuet. Att  låta "den dagen, den sorgen" vara mitt motto och inte låta mig skrämmas av vad andra kan tycka och tro.

Och ju mer jag befinner mig kring Medelhavet desto mer övertygad blir jag om hur mitt liv ska se ut. Min första utgivna bok ger mig genomgrottet, min andra utguvna bok blir en succé som jag lyckas sälja utomlands och sedan även filmrättigheterna till. Nu börjar inkomsterna ticka in, jag kan ta med de människor jag tycker om, parkera på lämplig veranda i solen och skriva i  resten av mitt liv. Och dricka champange. Så, därför är bokjävlen en av de få saker jag verkligen lägger tid och kraft på.  

Jag rekommenderar Wiggle

Det här är ingen jobb-blogg, och inte heller är det här ett sponsrat inlägg (I wish). Utan det är bara jag som vill uttrycka hur nöjd jag kan bli som kund. Eftersom Sverige är helt galna i sin prissättning av löparskor eller alla typer av trainers och sneakers i allmänhet, så tycker jag inte det känns motiverat att handla sådana i svensk butik eller webbutik om det inte är fet rea. Jag sökte på Google efter "bra webbutik löparskor" och på ett forum tipsade någon om brittiska Wiggle. Wiggle är fantastiskt. Bra utbud, bra priser, smidigt beställningsflöde, automatiskt översatta priser till SEK, betalning med kort eller PayPal och paketet kom efter 4 arbetsdagar! Skrev lite praise på deras Facebook-sida och såg andra kunders glada utrop, paket som nått Australien på drygt en vecka, snabb kundservice där något saknats i en försändelse. Och ett snabbt svar på mitt inlägg, ett glatt "Thank you Szofia!". Alltså, ska du köpa produkter för löpning, cykling eller simning, testa http://www.wiggle.co.uk/

Min kropp är fin och fungerande

När jag yogar tycker jag om min kropp. Och missta mig inte för någon proffs-yogi, jag är en glad amatör som en gång i veckan går på supercoola Pias klasser på Ullevi och gång efter annan förundras över hur skönt det är att andas medvetet samtidigt som jag utövar ganska tuff styrke- och balansträning. Men jag står där framför spegeln, försöker sträcka kroppen åt alla håll och kanter, vrider och vänder, höjer och sänker. Jag är inte smalast eller tjockast, inte starkast eller svagast, men jag är funktionell. Jag blir medveten om kroppens alla muskler, och trots att jag i spegeln ser mig som en tjej med för breda höfter och rumpa så ser jag en lång tjej, med fina kurvor, som kan hålla balansen på ett ben medan det andra fälls utåt och armarna hålls uppåt. Jag fäller benen över huvudet i plogen och ser mitt överflödiga fett på magen blottas när linnet åker ner men kan på riktigt fokusera på att fan vad coolt att jag kan stå på skulderbladen och sedan rulla ihop mig till en boll.

Jag får kommentarer då och då, när vi hamnar i samtal om träning och kost, att du behöver ju inte gå ner i vikt. Nej, jag vet, jag behöver inte. Men jag identifierar mig med ett mer atletiskt ideal än jag kan visa i min egen kropp. Samtidigt måste jag erkänna för mig själv att jag är inte beredd att offra all god mat och dryck bara för att vara fit. Inte annat än i perioder i alla fall. Så jag tränar. Och yogar. Och försöker förstå att när någon säger att min kropp är fin, så är det inte bara för att vara snäll.

Sist på bollen, going LCHF

Egentligen är det konstigt att jag inte gett mig in på den här banan tidigare. Jag testar ofta och gärna dieter för att se hur min kropp reagerar. Att inte äta kolhydrater har jag provat många gånger förr, men att bara äta protein och grönsaker har ofta gjort att jag blir hungrig mellan målen vilket gör att jag äter en hel del frukt, något min mage sällan gillar. Faktum är att jag har lärt känna min mage rätt väl och den protesterar mer eller mindre mot mjöl, laktos och en hel del frukt (äpple framför allt).

Hur som helst, jag har inte vägt mig sedan i början av november och jag är väl medveten om att jag överkonsumerat mat och sötsaker i december. Ett par dagar innan nyårsafton var jag tillbaka hemma i stan, där och då upphörde jag med sockret. I ett par dagar trappade jag ner kolhydraterna för att sedan vid nyår gå över till LCHF. Jag, min fettskrämda varelse lagade nu gratänger med grädde och ost, köpte hem nötter och laktosfri turkisk yoghurt. Efter snart två veckor med denna kost så kan jag bara beklaga att jag inte började tidigare. Inga protester från magen, och dessutom håller jag mig mätt så länge!

Okej, det kvarstår ju att se om jag går tillbaka till min normalvikt men med tanke på att jag börjat träna igen efter förkylningen så ska det vara en baggis. ska inte väga mig förrän till månadsskiftet. Tänk att min favorit Katrin Z skulle ha rätt även i detta. Men det ska sägas att jag vill kunna äta kolhydrater i måttlig mängd, vill kunna äta en semla, vill kunna äta godis ibland. Men den här månaden är en förbaskat skön detox. Och snart kommer värmen, d.v.s. av med alla tjocka kläder och sanningen blir uppenbar. Min sanning är hälsosam och fit!

#hälsohets och det tydliga kroppsspråket

Hashtaggen #hälsohets går varm på Twitter, frontad av bloggaren Lady Dahmer. Diskussionen rör huruvida vi hetsar varandra till att fokusera så mycket på vikt och sunda ideal till det att det helt går överstyr. Att kvinnor inte kan mötas utan att dels ursäkta sig för sina egna faktiska eller inbillade överflödiga kilon, samt påpeka varandras behov av att ta itu med dito och på detta några success stories om vägen till smalhet och lycka. Ok, I see your point. I really do. Samtidigt är jag kluven, för det är så många som verkligen mår dåligt av sin övervikt, och så många som behöver se andra lyckas för att själva ta steget. Jag blir själaglad då människor säger till mig att jag inspirerar dem till ett hälsosammare liv! Hell, vem hade trott det för 10 år sedan? 

Det som stör mig är att mycket ändå mynnar ut i att det inte skulle fungera med nyttig mat och motion. Och att överviktiga kan vara hälsosamma. För där ställer jag mig helt på tvären. Inse så att en tjock inte kan ha bättre kondis eller styrka än en smal, det vet jag nog. Men går personen inte ner i vikt (och inte lider av ngn sjukdom) så ligger energiintaget ändå på plus, och hälsosamt bör väl vara plusminusnoll?

kroppen är dundertydlig med hur den vill ha sitt bränsle, men du måste ge dig själv förutsättningarna att höra vad kroppen säger. Ungefär så här kommenterade jag för ett tag sedan på sarasworkout.se som för övrigt är en av mina inspirationskällor till träning: 

Mitt gamla ohälsosamma liv gör sig titt som tätt påmint genom psykiskt sug efter socker. Men min kropp är så galet tydlig med vad den vill ha och ej. Äter jag mer än typ tio godisar så får jag nästan sår i gommen och på tungan av sockret. Äter jag vitt mjöl så blir magen en ballong, tar jag pannkaka med sylt efter lunchärtsoppan så vill jag sova en timme senare. Kan man be om en bättre coach eller instruktionsbok?

När kroppen vill springa

Igår såg jag solen för första gången sedan jag kom upp till norrlandet i lördags. Snön har yrt, små stickande isbitar har flugit genom luften och himlen har varit kompakt grå. Inte nu. Blå himmel, tio minusgrader. glittrande snö på marken och en sol som under ett par timmar kämpade för att hålla sig synlig ovanför bergens skogiga horisontlinje. Jag bestämde mig för att passa på att fånga lite d-vitamin och förbränna några av de oändliga mängder kalorier som tillförts min kropp via mat och godis den senaste veckan. Ett och annat fotografi blev det också när jag passerade de till vardags mest ordinära miljöer som i snöskrud blir vykortslika motiv.

Efter ungefär fem kilometer i rask takt kom känslan, den där känslan jag är så lycklig över att numera ha som en del av mig. Jag ville springa. Så jag började jogga. Rätt skor och byxor hade jag för ändamålet, men täckjackan, och den pälsfodrade mössan med öronlappar utgjorde mer oortodoxa träningskläder. Spela roll, när jag åker igen i övermorgon tänkte jag och joggade på i sisådär 3 kilometer. Där rök väl åtminstone en par vörtmackor med skinka.

Vi ska inte prata om det här med ätandet. Jag kommer komma hem med kanske 1-2 extra kilon (plus 2 ytterligare i vätska) och lagom till februari är jag smärt och fin igen. Kanske better than ever. Varje år blir jag bättre och bättre på att inte vara så elak mot mig själv.

Tjock-snack och att hylla Katrin Z

För ett tag sedan blev det full orkan i mitt Facebook-flöde eftersom jag uttryckte mig positivt kring Katrin Zytomierkas utspel om tjejen i SATS reklam-kampanj. I kommentarerna som följde fick jag höra att jag hade en fascistisk människosyn, ett hjärta av sten och var en allmän intelligensbefriad person Nu vet jag ju inte säkert, men jag tror att de åsikterna är lättare att uttrycka om personerna ifråga inte känner till min bakgrund på området.

Jag har varit en tjockis. För 6-7 år sedan vägde jag 25 kg mer än vad jag gör nu. Jag motionerade inte, jag hade noll koll på vad jag borde äta och levde på bröd, pasta och godis. Idag har jag enorma kunskaper om just kost och motion, och är verkligen innerligen intresserad av att hjälpa andra att göra den resa som jag gjort. Att få lära känna sitt kropp och sitt sinne, få må bra, glädjas när ens kropp fungerar och reagerar och verkligen få känna sig snygg. Snygg som bara en 38:a som en gång varit en 46:a kan känna sig.

Det ger mig självklart ingen rätt att håna andra som ännu inte tagit det steget. Men jag vet exakt hur mycket slit, ångest och kamp det krävs för att ta itu med sin övervikt. Och jag vet att det är fullständigt genomförbart. På 1, 5 eller 10 år. Det går. Och jag tycker Katrin hade helt rätt i att en person som gått regelbundet på gym i 13 år inte borde vara så stor som den tjejen var. Och att jag tycker det gör mig inte till en ond människa. Kanske bara lite mer kritiskt inställd till mångas nonchalans av hälsans inverkan på så väl det allmänna välmåendet som samhällets välstånd.