Nyårsmål för 2014

Mål, inte löften. That's how I roll. Kanske finns ett och annat mål som jag inte offentliggör här men det är min ensak. Så, mina mål under 2014 är till viss del återanvända från förra året men andra är nya:

• Skicka mitt bokmanus till förlag senast i maj.
• Skapa konkreta förutsättningar för en utlandsflytt.
• Ta till mig av komplimanger istället för att avfärda dem.
• Besöka 2 länder jag inte tidigare varit i. 
• Springa ett 10 km-lopp på max 60 minuter.

Och som en mindre konkret punkt ska jag fortsätta utvecklas till en person som verkligen lever i nuet. Att  låta "den dagen, den sorgen" vara mitt motto och inte låta mig skrämmas av vad andra kan tycka och tro.

Och ju mer jag befinner mig kring Medelhavet desto mer övertygad blir jag om hur mitt liv ska se ut. Min första utgivna bok ger mig genomgrottet, min andra utguvna bok blir en succé som jag lyckas sälja utomlands och sedan även filmrättigheterna till. Nu börjar inkomsterna ticka in, jag kan ta med de människor jag tycker om, parkera på lämplig veranda i solen och skriva i  resten av mitt liv. Och dricka champange. Så, därför är bokjävlen en av de få saker jag verkligen lägger tid och kraft på.  

Från ord till handling

Det är så vansinnigt viktigt att ta itu med saker medan inspirationen är varm. Efter bara några timmar kan den ha svalnat och då är det plötsligt uppförsbacke igen, även om jag alldeles nyss var övertygad om alla saker som jag SKA göra NU. Så det här med "från ord till handling" ska vara mer än ett motto, det ska vara en regel. Om jag vill att något ska hända förstås.

I helgen var jag i Wien, besökte vänner och fick inspiration. Jag får alltid inspiration av nya miljöer och människor, men att umgås med människor som själva är i konstant aktiv utveckling ger det lilla extra. Så igår kväll tog jag itu med en viktig sak som ska innebära förändring, och idag ytterligare en (samt researchade för en tredje). Men det är lika bra att jag säger det här högt, s¨å får jag pressen på mig att genomföra det under överskådlig tid.

Jag ska skriva färdigt mitt bokmanus. Skönlitteratur, och hittills bara typ 10 sidor och en massa tankar samt dålig disciplin. Min action var att skaffa mig en författarcoach. En bekant från förr som jag tog upp kontakten med, och som imponerande nog ger ut sin första roman i år! Det finns också en tanke om att kanske hyra ett ställe några veckor i sommar för att skriva, istället för "vanlig" semester.

Vet du förresten någon som vill hyra ut eller bytlåna lägenhet så kan du ju hojta. Typ vilket varmt land som helst är bra, men jag är rätt sugen på Frankrike. Jag kommer ta med min fina mugg från Tidningen Skriva.

Tonåringen som visste allt om världen

När jag kom hem till mamma häromdagen ser jag ett par bekanta magasinomslag på vardagsrumsbordet. Tro på fan om det inte var "kaka" (ja med gement k), min gamla skoltidning. Jag var en stark del av redaktionen när vi med endast ett färdigt nummer vann "Sveriges bästa skoltidning" i kategori gymnasiet. Jag bläddrade igenom tidningarna och skrattade först glatt åt artikelämnena, höjde på ögonbrynen när jag insåg den höga ambitionsnivån, tänkte på var alla dessa skribenter befinner sig idag, men sedan slog våndan till. Jag kom till mina egna artiklar och krönikor. Herregud vilka pretentiösa, om än välskrivna, texter jag kläckte ur mig i tron om att jag förstod såväl politik och samhälle som popmusik.

Jag slog snabbt ihop tidningarna. Försöker trösta mig med tanken över att det är så tonåringar är. Kungar och drottningar av världen, de som fattat allt och måste förklara det för sin omgivning innan det är för sent. Vi har läxat upp föräldrar och släktingar, skrivit texter och fotograferat. Som de måste lett och suckat åt oss. Precis som jag suckar åt mig själv idag, nu när jag vet hur lite jag visste. Men samtidigt är det ju som en vän sa, när hon berättade om flickan som skulle berätta för sin rå-sosse-farfar att hon gått med i MUF. Han sa "huvudsaken är att du engagerar dig".

Jag vet vad jag gör bäst

Faksimil från Tidningen Ångermanland

När jag började på mitt senaste jobb så gjorde jag det för att jag såg en karriärsmöjlighet. Hur mycket jag än jobbar, levererar och inspirerar så är det en svaghet att inte ha en akademisk examen på schemat. Nu skulle jag få möjligheten att ta rollen jag ville ha i ett företag där jag såg potential på global greatness-nivå. Ett år senare har jag lärt mig mycket om både jobb, mig själv, och min inställning till det förstnämnda.

Det förvånade många att jag valde att säga upp mig från det här jobbet. Men hur skulle de kunna förstå den resa jag gjort? Det går inte ens att räkna till alla de uppgifter jag gjort för första gången. Alla stora steg jag tagit ur bekvämlighetszonen, bara för att make it work. Det har varit jättekul, svinjobbigt men framför allt väldigt lärorikt. Och jag landade i att jag är en doer. Kanske kommer jag i framtiden känna glöd inför att lägga multinationella marknadsstrategier men där jag står nu så känner jag störst glädje i konkreta uppgifter, koordinera och leverera. Kommunicera.

Orden är mitt kall. De skrivna, men även de uttalade. De kraftfulla, påverkande, men också de små icke-obligatoriska som ger mervärde. Jag är trygg i att jag kan det här. Sedan påminner jag mig själv ibland om att jag kan faktiskt en massa annat också. Men då är det aldrig några ord som biter, där kan bara handlingen övertyga mig. 30 år gammal nu. Och jag har börjat veta mitt värde, hävda min rätt, och bara ge min kraft till de som verkligen förtjänar det.