När jag kom hem till mamma häromdagen ser jag ett par bekanta magasinomslag på vardagsrumsbordet. Tro på fan om det inte var "kaka" (ja med gement k), min gamla skoltidning. Jag var en stark del av redaktionen när vi med endast ett färdigt nummer vann "Sveriges bästa skoltidning" i kategori gymnasiet. Jag bläddrade igenom tidningarna och skrattade först glatt åt artikelämnena, höjde på ögonbrynen när jag insåg den höga ambitionsnivån, tänkte på var alla dessa skribenter befinner sig idag, men sedan slog våndan till. Jag kom till mina egna artiklar och krönikor. Herregud vilka pretentiösa, om än välskrivna, texter jag kläckte ur mig i tron om att jag förstod såväl politik och samhälle som popmusik.Jag slog snabbt ihop tidningarna. Försöker trösta mig med tanken över att det är så tonåringar är. Kungar och drottningar av världen, de som fattat allt och måste förklara det för sin omgivning innan det är för sent. Vi har läxat upp föräldrar och släktingar, skrivit texter och fotograferat. Som de måste lett och suckat åt oss. Precis som jag suckar åt mig själv idag, nu när jag vet hur lite jag visste. Men samtidigt är det ju som en vän sa, när hon berättade om flickan som skulle berätta för sin rå-sosse-farfar att hon gått med i MUF. Han sa "huvudsaken är att du engagerar dig".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar