Jag älskar kontroll. Att veta vad som ska genomföras under dagen, och veta det några dagar i förväg. Då kan jag mentalt schemalägga från uppstigandet till sänggåendet hur mycket tid olika saker kommer få ta, när jag måste förflytta mig från den ena platsen till den andra, vad jag ska ha med mig och vilken som är den mest effektiva ordningen att genomföra de olika sakerna. När andra människor är involverade så är det ett stressmoment, de kommer nämligen med största sannolikhet spärcka tidplanen, vilja göra saker i en annan ordning och på ett annat sätt. Dessutom blir jag nervös när det är oordning, framför allt i kök. Smutsig disk som står framme triggar ett extremt behov av att få röja undan, diska och torka. Kontrollen är tillbaka.
Och jag är fullt medveten om att det här ibland är till min fördel, och att jag antagligen besparar mig själv en massa problem genom att ha örnkoll, MEN också att det är ett galet stressmoment. Jag kan inte arrangera mina medmänniskor utefter mitt schema. Jag kan möjligtvis begära att de ska passa avtalade tider men that's about it. Så varje dag kämpar jag med att slappna av, tänka det ordnar sig, påminna mig om att om jag inte hinner den här gången så gör jag det nästa gång. Tar nästa buss, köper mjölk imorgon, svarar på mailet om en timme.
Jag är också övertygad om att det här kan ingå i en diagnos. Men det känns tryggare att inte få veta, utan bara försöka leva vidare och acceptera att jag är ett kontrollfreak, på gott och ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar