Ja-sägarnas delade glädje

Få saker stör mig så mycket som ja-sägare. Okritska röster som jublar ut sin glädje över det ena och det andra som postas i sociala medier utan att skänka minsta tanke till vad det faktiskt är de beskådar. Eller läser. Vissa uppmanar till och med till att "känna och dela". Vad sägs om tänk, reflektera och eventuellt dela? Jag har argumenterat mot de som säger att vi lägger fram en filtrerad fin yta i sociala medier, jag har hävdat att den delade glädjen är dubbel glädje. Men det oroar mig hur vuxna människor verkar sakna förmågan att stanna upp och tänka "det där verkar bra, men vad är det egentligen"?

Den senaste diskussionen är inte utredd än. En bild med över 100 likes och jag är den enda som har ifrågasatt. Det finns fortfarande en liten möjlighet att jag blir motbevisad i min skepsis, men även om jag har rätt kommer ingen att bry sig. 100 facebookare har redan gått vidare i jakten på nya härligheter att höja till skyarna.

Är du inte med oss så är du emot oss

Om en folkvald politiker använder Instagram för att förmedla vad hon gör om dagarna, å yrkets vägnar, bör då inte det kontot ses som offentligt på samma sätt som dennes e-post?
Vi lever i en spännande tid där regelverken ständigt utmanas av snabba kast, nya tekniker och trendiga fenomen. Sociala medier börjar bli etablerat och integrerat i de flestas kommunikationsstrategi men det finns alltid gråzoner. Som Filippa Reinfeldts Instagram, som till viss del består av bokklubbsträff och fredagsmys med tacos men till merparten möten och andra uppdrag hon har i tjänsten som sjukvårdslandstingsråd. Inte heller har hon valt att göra kontot privat. I mina ögon använder hon det som ett arbetsverktyg.

Ändå har hon blockerat en användare, som enligt egen utsago "tycker om att käfta emot lite". Men låt oss för sakens skull säga att det är ett riktigt troll. Om trollet inte sträcker sig till hot eller annat som faktiskt bryter mot lagen så tycker jag att det är tveksamt om hon kan blockera honom.

Moderaternas landstingskansli ansåg att de inte ansvarade för ledamöternas privata sociala medier. Instagram-användaren som blivit blockerad anmälde då landstinget till JO, som inte heller tar upp ärendet.

Å andra sidan har vi Tobias Billström som via sitt privata Facebook-konto (alltså inte en öppen "Gilla-sida") godkänt en 18-årig kille han inte känner som sin vän. När Billström berättade om en interpellation i rikstagen angående asylpolitiken valde killen att skriva en kommentar som kritiserade Billström. Hans kommentar blev snabbt raderad och han ströks från vänlistan. Vad känns rätt här egentligen? Det må vara Billströms privata sida men han har själv lagt till okända personer på sin vänlista och kommunicerar i egenskap av migrationsminister. I mina ögon är censuren aldrig rätt väg att gå, och definitivt inte ett sätt att vinna väljares förtroende.

Jag tror det här bara är de första fallen av många där regelverket kommer behövas synas i sömmarna, när gränsen mellan privat och offentlig blir alltmer suddig. Att den som driver en privat blogg ska kunna moderera kommentarer är en självklarhet, men transparensen bör råda hos de folkvalda. För om inte de tar debatten, vad gör de då på sin post?
Vad tycker du?

Den perfekta ytan är inget unikt för våra nätpersona

"På Facebook får ju ingen missfall", den senaste artikeln som delas av de som tycker att sociala medier triggar människor till att bara visa upp de fina sidorna av sitt liv. Att nätet har blivit en press att alltid vara fixad, lycklig, kreativ och positiv. Men här kommer en newsflash, det har inte med internet att göra. Vi är precis lika dåliga på att vara ärliga IRL.

Tänk nu igenom den senaste veckan. Tänk på vilka du talat med, på jobbet, hemma, i en bar kanske. Brukar inte konversationen vara typ;
- Hur är läget?
- Bra!

- Vad gör du nu för tiden?
- Jo jag jobbar ju med/har flyttat till/träffade en...

Hur ofta har du sagt "Nja det är rätt kasst faktiskt, mamma har fått cancer och hunden blev påkörd igår", eller kanske "fan jag fick sparken och nu är jag sjukskriven för depression för jag pallar inte jobbcoachen och Arbetsförmedlingen"?

Så kom inte och gnäll på Facebook. Det är upp till dig, oss, er, vi att föregå med gott exempel. Vill vi ha öppnare och ärligare relationer med varandra så ska vi
sopa framför egen dörr. Skriv din statusuppdatering efter vad du själv vill läsa. Ring en vän och tala om det du skulle vilja att din vän talade om med dig. Varsågod, det är bara att börja.

Det politiska idealet i sociala medier

Det klagas på de som verkar upprätthålla bilden av det perfekta livet på Facebook. Det är ett evigt gnäll om prestationsångesten som framkallas av andras joggingrundor, räkmackor och shabby chic-byråer och Thailands-resor. I ärlighetens namn kunde jag inte bry mig mindre, kul för dem om de är lyckliga. Jag stör mig på något helt annat, nämligen det politiska idealet som sprider sig som en löpeld i sociala medier.
Varje vecka (snart är det nog varje dag) finns en ny bild, artikel eller video som är de "rätta" att dela. Svältande barn, rätten att få visa det kvinnliga könsorganet i närbild, blodiga "rebeller", och såklart, frustrerade ungdomar i valfri förort som hävdar sin rätt att kasta sten och bränna bilar som reaktion på sin egen oförmåga att ta del av det svenska samhället.

Jag ser till min glädje att det är inte 100% av mitt flöde som tycker synd om ynglingarna, att det faktiskt finns kritiska röster som frågar varför det verkar finnas förmildrande omständigheter kring att låta rättsväsendet tappa kontrollen över landet. De sätter stadsdelarna i skräck och det är inte ett dugg synd om dem. Media ömsom viftar med blodtörstiga kameror för att få intervjuer med de maskerade (!) terroristerna, ömsom skriver krönikor med e min som skulle få Dagens Lokaltidningsbesvikelse att blekna. Vad gööööör politikerna? De gör varken till eller från, de som verkligen gör något är polisen, eftersom det är deras jobb, och för det får de en stenskur i huvudet och rasist-anklagelser. Hey, vi kan kalla dem idiotjävlar istället, är de mindre kränkta då?

Det finns inga ursäkter för att ta till våld för att göra sin röst hörd, men det är minst lika illa att försvara de som ändå gör det. Alla har alltid ett val, även om vissa har sämre förutsättningar än andra. Jag har bott i Bergsjön och Hjällbo, det skiljer sig antagligen inte mycket från Husby. och tänk, jag har ändå inga sympatier med de som nu tar kontroll över både stad och löpsedlar. Och avrundar med en gammal klassiker:

Var så god och SPRID!

Det kommer mer och mer långa utläggningar i mitt Facebook-flöde som avslutas med SPRID!

Hundar utsätts för plågsamma djurförsök! SPRID!
Gubbe spanar på barn utanför dagis i Frillesås! SPRID!
Poliser leggar personer med utländskt utseende! SPRID!

I helvete heller. Sluta säga åt mig vad jag ska göra. Om du har ett budskap eller åsikt, berätta den gärna. Men lämna det till mig att avgöra vad jag vill göra med informationen. Tror du att alla du känner tycker likadant som du i alla frågor? Jag läser, tar in, reflekterar, och om det är något jag i min tur vill föra vidare i min bekantskapskrets så lovar jag att jag kommer sprida det.

Att skapa medvetenhet kring frågor är jättebra, men att förutsätta vad andra ska tycka i frågorna är väldigt osympatiskt. Och framför allt, ge fan i att göra Facebook till ditt alibi för slacktivism. Jajamän, min gamla käpphäst. Den försumbara mängd energi du lägger i ett hysteriskt SPRID! skulle vara mycket bättre använd om du istället gick ut och agerade. Använd sociala medier för att samla andra som vill göra skillnad men låt det inte stanna vid en statusuppdatering.

Om du gillar det här blogginlägget får du så klart gärna sprida det, men jag har full respekt för om du vill låta bli.