Det klagas på de som verkar upprätthålla bilden av det perfekta livet på Facebook. Det är ett evigt gnäll om prestationsångesten som framkallas av andras joggingrundor, räkmackor och shabby chic-byråer och Thailands-resor. I ärlighetens namn kunde jag inte bry mig mindre, kul för dem om de är lyckliga. Jag stör mig på något helt annat, nämligen det politiska idealet som sprider sig som en löpeld i sociala medier.
Varje vecka (snart är det nog varje dag) finns en ny bild, artikel eller video som är de "rätta" att dela. Svältande barn, rätten att få visa det kvinnliga könsorganet i närbild, blodiga "rebeller", och såklart, frustrerade ungdomar i valfri förort som hävdar sin rätt att kasta sten och bränna bilar som reaktion på sin egen oförmåga att ta del av det svenska samhället.
Jag ser till min glädje att det är inte 100% av mitt flöde som tycker synd om ynglingarna, att det faktiskt finns kritiska röster som frågar varför det verkar finnas förmildrande omständigheter kring att låta rättsväsendet tappa kontrollen över landet. De sätter stadsdelarna i skräck och det är inte ett dugg synd om dem. Media ömsom viftar med blodtörstiga kameror för att få intervjuer med de maskerade (!) terroristerna, ömsom skriver krönikor med e min som skulle få Dagens Lokaltidningsbesvikelse att blekna. Vad gööööör politikerna? De gör varken till eller från, de som verkligen gör något är polisen, eftersom det är deras jobb, och för det får de en stenskur i huvudet och rasist-anklagelser. Hey, vi kan kalla dem idiotjävlar istället, är de mindre kränkta då?
Det finns inga ursäkter för att ta till våld för att göra sin röst hörd, men det är minst lika illa att försvara de som ändå gör det. Alla har alltid ett val, även om vissa har sämre förutsättningar än andra. Jag har bott i Bergsjön och Hjällbo, det skiljer sig antagligen inte mycket från Husby. och tänk, jag har ändå inga sympatier med de som nu tar kontroll över både stad och löpsedlar. Och avrundar med en gammal klassiker:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar