Du och jag döden

Det är inte bara snack när jag talar om att leva varje dag istället för att uthärda den, eftersom livet kan vara slut imorgon. Jag går nämligen med dagliga funderingar kring när jag kommer dö, och mesta delen av tiden är jag övertygad om att det kommer ske i förtid. Mest tror jag att jag kommer drabbas av cancer med snabbt förlopp. Det är ju inte helt osannolikt. Ännu mer sannolikt är att jag invaggad in en podcast traskar ut framför en spårvagn. Någonstans däremellan tror jag att jag att bilen jag färdas i ska hamna i en krock. Märkligt nog har jag hittills inte reflekterat över risken att bli påkörd när jag cyklar, däremot att jag själv skulle kunna cykla in i en fotgängare. Hmm. På den helt verklighetsfrånvända änden av tankelinan finns mina väl planerade flyktvägar i händelse av brand eller inbrott i min lägenhet.

Eller är det i ren självupptagenhet jag hamnar i de här tankegångarna? För att få fundera på vem so skulle sakna mig, om jag har sparat mina lösenord på ett ställe där rätt person kan hitta och ta hand om dem och vad som skulle bli mitt eftermäle. Hon kom, hon såg, hon twittrade. Jag ska fan ha en katt på min gravsten. En svart silhuett av en katt, så nu har ni fått det skriftligt så behöver ni inte fundera på en duva eller något platt citat.

Kanske kommer det med ensamheten, att lära sig vandra med döden vid sin sida. Gud så pretentiöst det låter, men det är en del av mig, pretentionerna. Och i grunden är det väl något positivt att vara förberedd? Så typiskt mig, att försöka planera hela vägen ner i graven. Men lustigt nog skänker det mig en trygghet, lite som att om jag förväntar mig att jag inte får 100 år på jorden så blir jag desto mer tacksam för varje dag jag får hänga här med er.

Lyssna på magen, den vet

Det här är inte bara en uppmaning, det är en order, riktad lika mycket till mig själv som till dig som läser det här inlägget. Lyssna alltid på magkänslan. Lyssna och lita på den, för även om den inte ger dig ett fullständigt facit så leder den rätt. Jag kan inte säga hur många gånger jag har låtit just magkänslan styra mig rätt men jag vet precis de gånger då jag gått emot den, och vilka konsekvenser det fått. De har aldrig varit positiva. Så jag kanske trodde att jag redan lärt mig.

Men i det som kanske varit mitt livs viktigaste känsla, så lät jag istället rädslan styra. Trodde att mitt huvud visste bättre än magen, och hjärtat. Nu tar jag konsekvenserna.

Och jag märker att det är lätt att trilla dit. Rädslor behöver inte vara påtagliga som skräckslagna skrik eller av en liten spindel framkallade svettningar för att påverka mig. Eller dig. Det räcker med att titta över kanten på den trygga platån. Utanför kanten väntar det okända, kanske paradiset men det skulle ju även kunna vara helvetesgapet. Men min magkänsla säger att jag borde hoppa igen. Man får faktiskt ta på dig lite fallskärmar och grejer men hoppet måste göras. 

För varje dag som går blir jag mer och mer övertygad om att det är min förbannade plikt att leva varje dag, inte bara uthärda. Livet kan inte vara en väntan på sommar, semester, julafton eller Thailand. Det måste hända hela tiden. Särskilt eftersom det kan ta slut när som helst. Jag kan få ett cancerbesked eller titta för länge på mobilen när jag korsar en gata. Då vore det ju rätt surt om de senaste månaderna bara varit en väntan, istället för ett liv.

Så jag ska hoppa, och och jag ska låta glädjen vara viktigare än sorgen. För även om det känns som att jag för närvarande är lite motarbetat av livet, så är det faktiskt jag som bestämmer över min del i det. Det är mitt ansvar att göra det bästa av vad som finns att tillgå, och det är så vansinnigt mycket mer än vad de flesta vågar ta in. Men min mage vet.

Planering och impulser

Jag är effektiviseringens stora förespråkare. Mammas "ta något med dig när du går" ringer i öronen, jag kunde ju inte bara förflytta mig från ett rum till ett annat när det fanns en tröja, ett par serietidningar eller lite disk som samtidigt kunde transporteras samma väg. Plocka, plocka, plocka. Och det lade väl grunden till att jag tar solariet på vägen hem efter gymmet, går från butik ett till butik två och kompletteringshandlar, kommer hem, lagar matlådor, duschar medan det svalnar, fryser in och står sedan redo att ta mig an dagen vid ungefär samma tid på lördagen som många andra gnuggar sömnen ur ögonen och motvilligt masar sig upp till frukostgröten.

Och mitt i det superplanerade livet bor min brutala otålighet. Jag vill att det ska hända nu! What, you say? Vad som helst. Det kan vara något jag vill köpa, en plats jag vill åka till, en händelse som ska inträffa. Fast kanske oftast något jag vill köpa, och märkligt nog inträffar det ofta en par tre dagar före lön. M.å.s.t.e. h.a. n.u. Jag försöker bejaka impulserna, följa dem om de inte är helt orimliga. Men just nu vill jag bort. Och förvisso timar det bra mot att jag reser till Wien över påsk men jag vill bort på riktigt, sådär på obestämd tid. Fast i det här fallet får jag nog sjå mig. Hålla ut och tänka att det blir bättre, bara det blir lite varmare, och jag hela tiden sysselsätter mig. Lär mig leva med nya sanningar.

Och så kan man ju alltid planera. Yoga i morgon, 9.30.