Ja-sägarnas delade glädje

Få saker stör mig så mycket som ja-sägare. Okritska röster som jublar ut sin glädje över det ena och det andra som postas i sociala medier utan att skänka minsta tanke till vad det faktiskt är de beskådar. Eller läser. Vissa uppmanar till och med till att "känna och dela". Vad sägs om tänk, reflektera och eventuellt dela? Jag har argumenterat mot de som säger att vi lägger fram en filtrerad fin yta i sociala medier, jag har hävdat att den delade glädjen är dubbel glädje. Men det oroar mig hur vuxna människor verkar sakna förmågan att stanna upp och tänka "det där verkar bra, men vad är det egentligen"?

Den senaste diskussionen är inte utredd än. En bild med över 100 likes och jag är den enda som har ifrågasatt. Det finns fortfarande en liten möjlighet att jag blir motbevisad i min skepsis, men även om jag har rätt kommer ingen att bry sig. 100 facebookare har redan gått vidare i jakten på nya härligheter att höja till skyarna.

Jag applåderar Hemköps halvpudel

Jag tycker Hemköp på Stigbergstorget är en av de trevligaste butiker jag stött på. Där har man anpassat sortimentet till den typ av kunder som bor i området (t.ex. Mycket vegetarian/vegan-produkter). Där jobbar också den mest blandade personalstyrka jag vet, unga som gamla, män ch kvinnor, tatuerade, afrohår, ja där finns det mesta representerat och alla är fantastiskt trevliga. De verkar trivas på jobbet. Men allt det där blev som ogjort när en tiggare får vatten på sig och (sociala) mediedrevet går.

För det första, ingen som försöker bedriva affärsverksamhet och sliter för att ha en attraktiv butik där folk ska vilja handla, uppskattar att det sitter en trashög i dörren med en pappmugg. Men de äger inte trottoaren och därför får de sitta kvar. Men att de inte ens ska få tvätta sina rutor, det är för mig inget annat än absurt. Därför gläder det mig oerhört att butiken bara halvpudlar och säger att de tvättat fönstret oförsiktigt, och inte lägger sig raklång på rygg för de hysteriska människorna som manifesterade (!!!) utanför butiken dagen efter incidenten. Heja Hemköp, ni som gör så mycket rätt, låt inte PK-maffian sänka er.

Fuck mental ålder

Din mentala ålder är: 21

Kommentar: Ah, då stämmer det med hur jag känner mig!


Just nu snurrar det ett test på Facebook. Du ska svara på frågor om dig själv och sen ska testet räkna ut din mentala ålder. Och självklart är den stora lyckan om testet visar en siffra lägre än den fysiska åldern. För det verkar som att alla "känner sig yngre än vad de är". De verkar ha missat att alla är precis så gamla som de är, kroppen har en ålder, tiden från att du föddes fram till idag. Det du opponerar dig mot är bilden av hur en person ska bete sig vid en viss ålder. Så den som säger "jag känner mig inte som 30", eller 40, eller 50, eller 60 eller whatever, känner sig helt enkelt inte som de själva tror att de borde vara vid den åldern.

Det är makalöst hur ofta människor behöver påminnas om att de är vuxna och bestämmer själv. Du får vara precis hur du vill oavsett hur gammal din kropp är. Så när fyrtioåringen säger "jag känner mig som 20" så kanske du borde säga släppa sargen och inse att du är du, 40 år och med ett sinne som bara du känner. Din insida har ingen ålder, men du låser dig själv genom att finna dig i bilden andra målat upp. När du accepterar bilden tvngas du till en extra ansträngning genom att bryta den, eller be om ursäkt för att du inte passar in i den. Låt bli.

Och om du ändå måste göra testet, ge fan i att dela med dig av resultatet. Du bidrar nämligen bara till att upprätthålla bilden.

Brödet, skådespelet och dog Hitler i bunkern?

Jag är född 1982, d.v.s. jag minns när det inte fanns internet. Men jag minns också att ungefär så länge som jag använt internet har det varnats för olika sorters bedrägerier. Lösenordsfisket via länkar i e-posten, bedrägliga virus instoppade i bifogade filer, trojaner i sajter som gjorde att webbläsaren exploderade i icke-kontorsvänliga pop-up-fönster. På ett sätt är jag fascinerad av att svensken fortfarande behöver varnas för att inte lämna ifrån sig sitt lösenord hur som helst, inte föra över pengar till en ny chattkompis eller förskottsbetala allt från bil till mobil annonserad på köp-och-sälj-sajterna.

Men parallellt är jag så oroad över allt vi sväljer som sanningar. Förutsatt att det är ett etablerat och av pk-tyckeriet erkänt media som rapporterar så är det verklighet. Och då räcker det inte att Feber blinkar med varningslamporna för videos med avklädda damer och mordiska djur, utan vi måste använda hela Hollywood-fantasin och se vad som passar alldeles för bra in i samhällets och politikens storyline och plot.

Tänk på tio av dina favoritfilmer som involverar någon form av politik. Ja, vi räknar krig, presidentval, miljökatastrofer, teknik som går överstyr och så vidare. Jämför med din nyhetsförmedlare of choice, och se så många likheter som finns. "Jamen de som gör filmerna inspireras väl av det som händer i världen." tänker du kanske nu och hytter med näven åt skärmen. Men tänk om det är någon som iscensätter hälften av det du ser, för att distrahera dig från den andra halvan. När du ser något, så missar du alltid något annat, och det kommer vara någons vinst och en annans förlust.

Det kan tyckas banalt men jag tror att Wag the dog är det närmaste vi kommit att se sanningen i vitögat. Men å andra sidan, medan vi låter oss underhållas pågår något mycket mindre storbildsvänligt långt under den putsade ytan. Så vem är det egentligen som förser vem med vapen och vem vill de ska vinna? Har kärnkraftsreaktorn muterat någon bläckfisk och dog Hitler verkligen i en bunker?

Är du inte med oss så är du emot oss

Om en folkvald politiker använder Instagram för att förmedla vad hon gör om dagarna, å yrkets vägnar, bör då inte det kontot ses som offentligt på samma sätt som dennes e-post?
Vi lever i en spännande tid där regelverken ständigt utmanas av snabba kast, nya tekniker och trendiga fenomen. Sociala medier börjar bli etablerat och integrerat i de flestas kommunikationsstrategi men det finns alltid gråzoner. Som Filippa Reinfeldts Instagram, som till viss del består av bokklubbsträff och fredagsmys med tacos men till merparten möten och andra uppdrag hon har i tjänsten som sjukvårdslandstingsråd. Inte heller har hon valt att göra kontot privat. I mina ögon använder hon det som ett arbetsverktyg.

Ändå har hon blockerat en användare, som enligt egen utsago "tycker om att käfta emot lite". Men låt oss för sakens skull säga att det är ett riktigt troll. Om trollet inte sträcker sig till hot eller annat som faktiskt bryter mot lagen så tycker jag att det är tveksamt om hon kan blockera honom.

Moderaternas landstingskansli ansåg att de inte ansvarade för ledamöternas privata sociala medier. Instagram-användaren som blivit blockerad anmälde då landstinget till JO, som inte heller tar upp ärendet.

Å andra sidan har vi Tobias Billström som via sitt privata Facebook-konto (alltså inte en öppen "Gilla-sida") godkänt en 18-årig kille han inte känner som sin vän. När Billström berättade om en interpellation i rikstagen angående asylpolitiken valde killen att skriva en kommentar som kritiserade Billström. Hans kommentar blev snabbt raderad och han ströks från vänlistan. Vad känns rätt här egentligen? Det må vara Billströms privata sida men han har själv lagt till okända personer på sin vänlista och kommunicerar i egenskap av migrationsminister. I mina ögon är censuren aldrig rätt väg att gå, och definitivt inte ett sätt att vinna väljares förtroende.

Jag tror det här bara är de första fallen av många där regelverket kommer behövas synas i sömmarna, när gränsen mellan privat och offentlig blir alltmer suddig. Att den som driver en privat blogg ska kunna moderera kommentarer är en självklarhet, men transparensen bör råda hos de folkvalda. För om inte de tar debatten, vad gör de då på sin post?
Vad tycker du?

Boisen, operadebattören, Lilla Hjärtat, Gardell och bristen på både humor och nivå i skrivande

Det är många artiklar som glider runt i flödena nu, delade av människor som uppenbarligen gått igång ordentligt på respektive text och nästan hänfaller till det vidriga "SPRID!!!"-beteendet. Nåväl, jag vet inte om det handlar om nyhetstorka, sommartemperaturens inverkan på det kritiska tänkandet eller bara gammal hederlig olika tycke och smak, men jag måste ändå påpeka följande;

Frida Boisen, populist av rang går ut i krönika och hävdar att "Pia Sundhage har återerövrat fotbollsarenan från testosteronstinn herrklubb till en folkfest" och min panna går rakt ner i bordet. Dunkar det några gånger för att verkligen understryka min uppgivenhet. Pia Sundhage har varit mediababe i en månad, det är vad hon gjort. Hon har gett svenska fotbollsintresserade tjejer ett alibi för att vara just fotbollsintresserade, i en månad. Nu kommer allt återgå till det normala, när tjejer får spela på elitnivå parallellt med arbete, de unga får träna på sämre plantider och vi kvinnliga supportrar får hävda oss för att få delta i diskussionen om vem som vinner allsvenskan för egentligen så kollar vi ju bara på killarnas vadmuskler. Frida Boisen, jag betvivlar ditt intresse för fotboll, ditt dito för att bli ett namn i mediesverige finns det däremot inget tvivel om.

Sen har vi Rickard Söderberg, operasångare och debattör (en ny och spännande kombination) som går all in på de ryska homohatarna som torterar barn. Och missförstå mig inte, självklart är det fruktansvärt det som sker, men hur texten kan ses som ett epos att sprida är för mig främmande. Jag fick pressa mig igenom texten, som är så illa formulerad att det förvånar mig om den genomgått någon form av stilistisk granskning. Ryssland har "ballat ur", Putin "pissar på kärleken", och till Carl Bildt säger han: Du som är så extremt inflytelserik på Twitter kan sätta samman ett välriktat tweet på en minut som skulle kunna vara med och förändra världen. Annars är du inte värdig platsen som utrikesminister.
Jaha, är det så man förtjänar sitt arbete nu för tiden? Och sist men inte minst baserar han hela texten på en gammal devis vi i sportsvängen gärna använder oss av i raljerande termer, men som tydligt är helt brukbart i det här fallet. "Avgå alla!"

Sist men inte minst den jättemärkliga texten i Vi om Stina Wirsén och rasistdebaclet kring sagofiguren Lilla Hjärtat. En text som dels inte vet vilket ben den ska stå på, om den sympatiserar med Stina eller ej, och som dessutom är skriven som vore det en dikt, eller i alla fall icke journalistisk artikel. I princip oläsbar med korta meningar och blankrader i ett.

Kanske borde jag även nämna Gardell och hans Ramadan-tweets. Kortfattat; jag skrattade åt tweetsen och suckade åt att det behövdes en krönika för att förklara för de kissnödiga att man får skämta.

Fokusera på att vara den som aldrig säger hora

Det verkar finnas ett enormt behov av att hänga ut de feltänkande och uppfostra dem. Att identifiera en problematik och tydliggöra att det finns människor som driver på den är en sak, men att rikta kritik mot individer för att de inte har åsikter som går hand i hand med rådande diskurs saknar konstruktivitet. I dagarna har det kommit två väldigt tydliga exempel.

Vi har den sammanfogade bilden av unga män som uttrycker sin syn på de kvinnor som spelar fotboll på elitnivå, kallar dem "flator", "kossor", "nollor" och "horor". Och det är självklart vidrigt att uttrycka sig nedsättande mot vilken människa som helst men det är hur vi som håller med om det hanterar situationen som gör skillnad. Jag reagerar på att många uppmuntrar sina läsare/följare att hata tillbaka mot dessa killar. Som om de skulle ändra åsikt om någon säger åt dem att "nä hörrödu, det där var inte snällt, Lotta Schelin är inte alls en hora"? Passa istället på att berätta hur mycket ni uppskattar damlandslaget i fotboll, men att ge sig på de som hatar det känns så meningslöst. Och vad hände med yttrandefriheten?

Komikern Mårten Andersson twittrade: SOM vi killar ÄLSKAR detta säckiga, mönstrade mode där ni tjejer ser ut som designade sopsäckar. instagram.com/p/bl9Reby32A/
Och håll i hatten vilken hatattack han fick tillbaka. Kommer Mårten nu förstå att han hade fel, att tjejer inte alls ser ut som designade sopsäckar, eller att han ska tänka sig för innan han skriver något om kvinnors utseende? I would think not.

Det måste vara okej att inte tycka lika. Det betyder inte att jag tycker om att tjejer kallas horor på Twitter men det får inte bli mediadrev varje gång någon inte passar in i mallen. Så länge ingen går över lagens gräns så kommer jag alltid driva tesen att föregå med gott exempel är det bästa sättet att om möjligt vinna över någon på sin sida. Så hylla fotbollstjejerna, för deras spel eller utseende, vad du nu värdesätter. Och klä dig själv sådär förbaskat snyggt som du tycker andra också borde, för mer kan du inte göra. Du kommer ändå aldrig få medhåll av alla, och det går inte heller att kräva.

Den perfekta ytan är inget unikt för våra nätpersona

"På Facebook får ju ingen missfall", den senaste artikeln som delas av de som tycker att sociala medier triggar människor till att bara visa upp de fina sidorna av sitt liv. Att nätet har blivit en press att alltid vara fixad, lycklig, kreativ och positiv. Men här kommer en newsflash, det har inte med internet att göra. Vi är precis lika dåliga på att vara ärliga IRL.

Tänk nu igenom den senaste veckan. Tänk på vilka du talat med, på jobbet, hemma, i en bar kanske. Brukar inte konversationen vara typ;
- Hur är läget?
- Bra!

- Vad gör du nu för tiden?
- Jo jag jobbar ju med/har flyttat till/träffade en...

Hur ofta har du sagt "Nja det är rätt kasst faktiskt, mamma har fått cancer och hunden blev påkörd igår", eller kanske "fan jag fick sparken och nu är jag sjukskriven för depression för jag pallar inte jobbcoachen och Arbetsförmedlingen"?

Så kom inte och gnäll på Facebook. Det är upp till dig, oss, er, vi att föregå med gott exempel. Vill vi ha öppnare och ärligare relationer med varandra så ska vi
sopa framför egen dörr. Skriv din statusuppdatering efter vad du själv vill läsa. Ring en vän och tala om det du skulle vilja att din vän talade om med dig. Varsågod, det är bara att börja.

Det politiska idealet i sociala medier

Det klagas på de som verkar upprätthålla bilden av det perfekta livet på Facebook. Det är ett evigt gnäll om prestationsångesten som framkallas av andras joggingrundor, räkmackor och shabby chic-byråer och Thailands-resor. I ärlighetens namn kunde jag inte bry mig mindre, kul för dem om de är lyckliga. Jag stör mig på något helt annat, nämligen det politiska idealet som sprider sig som en löpeld i sociala medier.
Varje vecka (snart är det nog varje dag) finns en ny bild, artikel eller video som är de "rätta" att dela. Svältande barn, rätten att få visa det kvinnliga könsorganet i närbild, blodiga "rebeller", och såklart, frustrerade ungdomar i valfri förort som hävdar sin rätt att kasta sten och bränna bilar som reaktion på sin egen oförmåga att ta del av det svenska samhället.

Jag ser till min glädje att det är inte 100% av mitt flöde som tycker synd om ynglingarna, att det faktiskt finns kritiska röster som frågar varför det verkar finnas förmildrande omständigheter kring att låta rättsväsendet tappa kontrollen över landet. De sätter stadsdelarna i skräck och det är inte ett dugg synd om dem. Media ömsom viftar med blodtörstiga kameror för att få intervjuer med de maskerade (!) terroristerna, ömsom skriver krönikor med e min som skulle få Dagens Lokaltidningsbesvikelse att blekna. Vad gööööör politikerna? De gör varken till eller från, de som verkligen gör något är polisen, eftersom det är deras jobb, och för det får de en stenskur i huvudet och rasist-anklagelser. Hey, vi kan kalla dem idiotjävlar istället, är de mindre kränkta då?

Det finns inga ursäkter för att ta till våld för att göra sin röst hörd, men det är minst lika illa att försvara de som ändå gör det. Alla har alltid ett val, även om vissa har sämre förutsättningar än andra. Jag har bott i Bergsjön och Hjällbo, det skiljer sig antagligen inte mycket från Husby. och tänk, jag har ändå inga sympatier med de som nu tar kontroll över både stad och löpsedlar. Och avrundar med en gammal klassiker:

Var så god och SPRID!

Det kommer mer och mer långa utläggningar i mitt Facebook-flöde som avslutas med SPRID!

Hundar utsätts för plågsamma djurförsök! SPRID!
Gubbe spanar på barn utanför dagis i Frillesås! SPRID!
Poliser leggar personer med utländskt utseende! SPRID!

I helvete heller. Sluta säga åt mig vad jag ska göra. Om du har ett budskap eller åsikt, berätta den gärna. Men lämna det till mig att avgöra vad jag vill göra med informationen. Tror du att alla du känner tycker likadant som du i alla frågor? Jag läser, tar in, reflekterar, och om det är något jag i min tur vill föra vidare i min bekantskapskrets så lovar jag att jag kommer sprida det.

Att skapa medvetenhet kring frågor är jättebra, men att förutsätta vad andra ska tycka i frågorna är väldigt osympatiskt. Och framför allt, ge fan i att göra Facebook till ditt alibi för slacktivism. Jajamän, min gamla käpphäst. Den försumbara mängd energi du lägger i ett hysteriskt SPRID! skulle vara mycket bättre använd om du istället gick ut och agerade. Använd sociala medier för att samla andra som vill göra skillnad men låt det inte stanna vid en statusuppdatering.

Om du gillar det här blogginlägget får du så klart gärna sprida det, men jag har full respekt för om du vill låta bli.

Att hålla kontakten på riktigt

Varje gång jag slutat på ett jobb eller avslutat ett projekt så har det inneburit en typ av avsked från de människor jag tillbringat minst 8 timmar med varje vardag. Vi har lärt känna varandra, pratat även om annat än jobb och ibland kanske umgåtts också utanför arbetstid. I avskedet brukar ingå ett snudd på obligatoriskt "Vi måste ju hålla kontakten", "Vi får ta en öl/fika/whatever", "Jag kommer tillbaka och hälsar på". Hur kommer det sig att dessa möten i de flesta fall blir väldigt sällsynta, och relationen istället övergår till en gilla-varandras-statusar-på-Facebook-vänskap?

Är det latmasken som spökar eller är våra relationer kanske mer beroende av den fysiska närvarons frekvens än vad vi vill erkänna? Kanske är inte saknaden svårare än att det räcker med den digitala insynen i den tidigare vänskapen. Jag tror det är lite både och. Att det är lite för enkelt att hålla sig uppdaterad på händelser i människors liv, på gott och ont. Vi missar inte om någon flyttar, byter jobb, ser världens bästa spelning någonsin eller träffar sin stora kärlek. Men å andra sidan får vi bara skrapa på ytan. Jag hatar när jag får frågan Hur mår du? För hur ska jag kunna svara på det? Det tar mig minst en timme eller mer i samtal med en vän innan jag känner mig avslappnad nog att prata om saker som verkligen kommer från insidan. Nåväl.
Hur svårt kan det vara? Ansträng dig och våga vara den som styr upp att ses även om det känns som att någon annan kan väl fixa det. Jag ångrar väldigt sällan de tillfällen då jag ser till att träffa någon jag inte sett på länge. Och efter att ha avhandlat Jag såg på Facebook att du... så finns det så mycket mer att tala om. För både jag och du är så mycket mer än ett face.

Tänkte inte på det...

Alltså, räkna hur många kändisar som är med i första videon. Alla har minst 1 PR-ansvarig. Kom ingen på att det kunde bli en reaktion som i videon nedanför?

Att tycka till, och tycka rätt

Det är tydligen viktigare än någonsin att berätta vad man tycker. Fast nej, det är faktiskt viktigast att berätta vad man inte tycker. Så fort någon blir upprörd över något (pepparkaksgubbar, Disney-figurer, Jesus i krubban eller what-jävla-ever) så måste lika många påpeka hur fel de har som blir upprörda. Och ja, jag hänfaller väl till meta-meta-diskussionen genom att reflektera över deras behov att påpeka att jag är inte som du, jag tycker annorlunda. Annorlunda men ändå lika. För oavsett vilken "sida" personer står på så är de så vansinnigt måna om att få medhåll. Att umgås med ja-sägare är ett begrepp som tas till nya höjder när "gilla och dela" sprids snabbare än en skogsbrand i Australien.

Ja, internet är en kanal där yttrandefriheten hittar sina ultimata möjligheter. Ja, det klart vi ska få uttrycka åsikter. Men jag önskar att fokus kunde ligga mer på "jag tycker så här" än "du är en idiot som tycker så här och alla som tycker jag har rätt borde gilla och dela". Jag menar, om människor sympatiserar med dig så kommer de visa det, utan att du hetsar till hat. Och betänk att du då hänfallit till samma metoder som de du hetsar mot.