Att hålla kontakten på riktigt

Varje gång jag slutat på ett jobb eller avslutat ett projekt så har det inneburit en typ av avsked från de människor jag tillbringat minst 8 timmar med varje vardag. Vi har lärt känna varandra, pratat även om annat än jobb och ibland kanske umgåtts också utanför arbetstid. I avskedet brukar ingå ett snudd på obligatoriskt "Vi måste ju hålla kontakten", "Vi får ta en öl/fika/whatever", "Jag kommer tillbaka och hälsar på". Hur kommer det sig att dessa möten i de flesta fall blir väldigt sällsynta, och relationen istället övergår till en gilla-varandras-statusar-på-Facebook-vänskap?

Är det latmasken som spökar eller är våra relationer kanske mer beroende av den fysiska närvarons frekvens än vad vi vill erkänna? Kanske är inte saknaden svårare än att det räcker med den digitala insynen i den tidigare vänskapen. Jag tror det är lite både och. Att det är lite för enkelt att hålla sig uppdaterad på händelser i människors liv, på gott och ont. Vi missar inte om någon flyttar, byter jobb, ser världens bästa spelning någonsin eller träffar sin stora kärlek. Men å andra sidan får vi bara skrapa på ytan. Jag hatar när jag får frågan Hur mår du? För hur ska jag kunna svara på det? Det tar mig minst en timme eller mer i samtal med en vän innan jag känner mig avslappnad nog att prata om saker som verkligen kommer från insidan. Nåväl.
Hur svårt kan det vara? Ansträng dig och våga vara den som styr upp att ses även om det känns som att någon annan kan väl fixa det. Jag ångrar väldigt sällan de tillfällen då jag ser till att träffa någon jag inte sett på länge. Och efter att ha avhandlat Jag såg på Facebook att du... så finns det så mycket mer att tala om. För både jag och du är så mycket mer än ett face.