Maten väger tungt

Det här med mat. Jag älskar att äta (och dricka), och min kropp älskar att lagra dessa extrakalorier i ett mysigt fettlager på kroppen. Därför är jag en periodare som lever mestadels nyttigt (med avbrott för vin) och när jag släpper på tyglarna så släpper jag dem verkligen. Och semester är släppta tyglar, det är en princip jag inte ruckar på. Därför har Paris varit kalasdagar med måltider och fikor där kolhydraterna hopat sig och sockret skrattat mig i ansiktet. Gott, gotti, gott gott men det är verkligen härligt att få komma tillbaka till sina gamla vanor också. Kokta ägg till frukost, grönsaker och keso med nötter och frön till lunch och snart blir det rökt makrill med en potatis/sparris-sallad till middag. Och jag har gått 10 km. Men visst, jag klämde just det andra glaset prosecco. Balans, jojo, kalla det vad du vill. Så länge jag klarar skämsgränsen på vågen så är det bara att köra!

Så fungerar tydligen diabetes

Man lär sig sannerligen något nytt varje dag. I kväll fick jag uppleva hur en människa med diabetes kan bete sig när blodsockret är lågt. Tyvärr hade jag ingen aning innan, och hade glömt att min vän hade just diabetes. Så när vi möttes, och hon nästan direkt började bete sig väldigt förvirrat, tappade fokus i blicken, knappt kunde, prata, sluddrade och vinglade, ja då trodde jag att hon var påverkad av något. Alkohol eller droger, även om dessa förklaringar låg så otroligt långt ifrån den här personen.

Tack och lov kunde vi reda ut saken när vi av en händelse stötte på en vän till henne. Och en banan senare var ordningen återställd. Nu vet jag, en smärre chock och ångest senare.

Nöj dig inte med det färdigpackad information

Att konsumera information på samma sätt som mat. Att istället för att läsa innehållsförteckningen och granska mängden av kemiska tillsatser i förhållande till faktisk råvara, istället köpa det som redan är tillagat, kryddat, paketerat och prissatt. Så verkar många ta in kunskap, eller okunskap, om världen och dess förhållanden. Jag tänker fortsättningsvis skriva "ni" för jag anser mig inte längre vara en del av den majoritet som okritiskt sväljer det som serveras, även om jag självklart har många sanningar kvar att upptäcka.



Ni låter de stora mediehusen formulera en terminologi för varje händelse, som snabbt blir allmängiltig. När det ska rapporteras om krig, politiska stridigheter och maktkamper får ni hela storyn uppritad för er; protagonisten, antagonisten, upptakten, konflikten och vad som bör bli utfallet. Och i er iver att vara allmänbildade, omvärldsanalyserande, och inte minst fulla av åsikter som faller i god jord i de flesta kallprat på fester och i fikarum, så tar ni dessa finmalda och formstöpta historier för sanning.

Det skrämmer mig hur närsynta ni är. Att ni inte orkar kisa för att läsa mellan raderna och se djupare i havet av ord. Borra er ända ner till botten för att se oljan, sträcka ut handen och fånga dollarsedlarna som fladdrar över gränserna, blunda och spetsa öronen för att höra knastret i avlyssnade nät. Mediekanalerna behöver portionera ut lättsmälta nyheter för att behålla läsare, tittare och lyssnare, just för att ni är så okritiska. I den onda cirkeln måste ni ställa er upp och kräva mer av journalistiken för att få veta sanningar. Och våga titta utanför DN eller SvD (och jag hoppas att ni inte ens bevärdigar Aftonhoran med ett besök), titta utanför landets gränser. Ja tro det eller ej, Sverige är inte världens nav.

Tänk om diskussionerna kunde kretsa kring varför USA behöver motivera 100 miljarder i månaden till att beväpna "rebeller" i Syrien när deras eget land ruttnar bort i fattigdom, varför människor som Snowden är viktigare än världens alla Pride-parader, och hur majsstärkelsemaffian sakta men säkert sätter sina sockersöta klor i hela världens befolkning. Så på med glasögonen, det är dags att granska innehållsförteckningar inte bara på förpackningar, utan på allt som kallas "nyheter".

Min kropp är fin och fungerande

När jag yogar tycker jag om min kropp. Och missta mig inte för någon proffs-yogi, jag är en glad amatör som en gång i veckan går på supercoola Pias klasser på Ullevi och gång efter annan förundras över hur skönt det är att andas medvetet samtidigt som jag utövar ganska tuff styrke- och balansträning. Men jag står där framför spegeln, försöker sträcka kroppen åt alla håll och kanter, vrider och vänder, höjer och sänker. Jag är inte smalast eller tjockast, inte starkast eller svagast, men jag är funktionell. Jag blir medveten om kroppens alla muskler, och trots att jag i spegeln ser mig som en tjej med för breda höfter och rumpa så ser jag en lång tjej, med fina kurvor, som kan hålla balansen på ett ben medan det andra fälls utåt och armarna hålls uppåt. Jag fäller benen över huvudet i plogen och ser mitt överflödiga fett på magen blottas när linnet åker ner men kan på riktigt fokusera på att fan vad coolt att jag kan stå på skulderbladen och sedan rulla ihop mig till en boll.

Jag får kommentarer då och då, när vi hamnar i samtal om träning och kost, att du behöver ju inte gå ner i vikt. Nej, jag vet, jag behöver inte. Men jag identifierar mig med ett mer atletiskt ideal än jag kan visa i min egen kropp. Samtidigt måste jag erkänna för mig själv att jag är inte beredd att offra all god mat och dryck bara för att vara fit. Inte annat än i perioder i alla fall. Så jag tränar. Och yogar. Och försöker förstå att när någon säger att min kropp är fin, så är det inte bara för att vara snäll.

Sist på bollen, going LCHF

Egentligen är det konstigt att jag inte gett mig in på den här banan tidigare. Jag testar ofta och gärna dieter för att se hur min kropp reagerar. Att inte äta kolhydrater har jag provat många gånger förr, men att bara äta protein och grönsaker har ofta gjort att jag blir hungrig mellan målen vilket gör att jag äter en hel del frukt, något min mage sällan gillar. Faktum är att jag har lärt känna min mage rätt väl och den protesterar mer eller mindre mot mjöl, laktos och en hel del frukt (äpple framför allt).

Hur som helst, jag har inte vägt mig sedan i början av november och jag är väl medveten om att jag överkonsumerat mat och sötsaker i december. Ett par dagar innan nyårsafton var jag tillbaka hemma i stan, där och då upphörde jag med sockret. I ett par dagar trappade jag ner kolhydraterna för att sedan vid nyår gå över till LCHF. Jag, min fettskrämda varelse lagade nu gratänger med grädde och ost, köpte hem nötter och laktosfri turkisk yoghurt. Efter snart två veckor med denna kost så kan jag bara beklaga att jag inte började tidigare. Inga protester från magen, och dessutom håller jag mig mätt så länge!

Okej, det kvarstår ju att se om jag går tillbaka till min normalvikt men med tanke på att jag börjat träna igen efter förkylningen så ska det vara en baggis. ska inte väga mig förrän till månadsskiftet. Tänk att min favorit Katrin Z skulle ha rätt även i detta. Men det ska sägas att jag vill kunna äta kolhydrater i måttlig mängd, vill kunna äta en semla, vill kunna äta godis ibland. Men den här månaden är en förbaskat skön detox. Och snart kommer värmen, d.v.s. av med alla tjocka kläder och sanningen blir uppenbar. Min sanning är hälsosam och fit!

#hälsohets och det tydliga kroppsspråket

Hashtaggen #hälsohets går varm på Twitter, frontad av bloggaren Lady Dahmer. Diskussionen rör huruvida vi hetsar varandra till att fokusera så mycket på vikt och sunda ideal till det att det helt går överstyr. Att kvinnor inte kan mötas utan att dels ursäkta sig för sina egna faktiska eller inbillade överflödiga kilon, samt påpeka varandras behov av att ta itu med dito och på detta några success stories om vägen till smalhet och lycka. Ok, I see your point. I really do. Samtidigt är jag kluven, för det är så många som verkligen mår dåligt av sin övervikt, och så många som behöver se andra lyckas för att själva ta steget. Jag blir själaglad då människor säger till mig att jag inspirerar dem till ett hälsosammare liv! Hell, vem hade trott det för 10 år sedan? 

Det som stör mig är att mycket ändå mynnar ut i att det inte skulle fungera med nyttig mat och motion. Och att överviktiga kan vara hälsosamma. För där ställer jag mig helt på tvären. Inse så att en tjock inte kan ha bättre kondis eller styrka än en smal, det vet jag nog. Men går personen inte ner i vikt (och inte lider av ngn sjukdom) så ligger energiintaget ändå på plus, och hälsosamt bör väl vara plusminusnoll?

kroppen är dundertydlig med hur den vill ha sitt bränsle, men du måste ge dig själv förutsättningarna att höra vad kroppen säger. Ungefär så här kommenterade jag för ett tag sedan på sarasworkout.se som för övrigt är en av mina inspirationskällor till träning: 

Mitt gamla ohälsosamma liv gör sig titt som tätt påmint genom psykiskt sug efter socker. Men min kropp är så galet tydlig med vad den vill ha och ej. Äter jag mer än typ tio godisar så får jag nästan sår i gommen och på tungan av sockret. Äter jag vitt mjöl så blir magen en ballong, tar jag pannkaka med sylt efter lunchärtsoppan så vill jag sova en timme senare. Kan man be om en bättre coach eller instruktionsbok?

När kroppen vill springa

Igår såg jag solen för första gången sedan jag kom upp till norrlandet i lördags. Snön har yrt, små stickande isbitar har flugit genom luften och himlen har varit kompakt grå. Inte nu. Blå himmel, tio minusgrader. glittrande snö på marken och en sol som under ett par timmar kämpade för att hålla sig synlig ovanför bergens skogiga horisontlinje. Jag bestämde mig för att passa på att fånga lite d-vitamin och förbränna några av de oändliga mängder kalorier som tillförts min kropp via mat och godis den senaste veckan. Ett och annat fotografi blev det också när jag passerade de till vardags mest ordinära miljöer som i snöskrud blir vykortslika motiv.

Efter ungefär fem kilometer i rask takt kom känslan, den där känslan jag är så lycklig över att numera ha som en del av mig. Jag ville springa. Så jag började jogga. Rätt skor och byxor hade jag för ändamålet, men täckjackan, och den pälsfodrade mössan med öronlappar utgjorde mer oortodoxa träningskläder. Spela roll, när jag åker igen i övermorgon tänkte jag och joggade på i sisådär 3 kilometer. Där rök väl åtminstone en par vörtmackor med skinka.

Vi ska inte prata om det här med ätandet. Jag kommer komma hem med kanske 1-2 extra kilon (plus 2 ytterligare i vätska) och lagom till februari är jag smärt och fin igen. Kanske better than ever. Varje år blir jag bättre och bättre på att inte vara så elak mot mig själv.