Ett skepp kommer lastat - till redaktionen

Bild: debspoons / FreeDigitalPhotos.net

Jag avviker nu från min hittills inslagna linje om fantastiska människor i min närhet och återgår till min gamla käpphäst PR.

Att jobba med PR för ett företag handlar i mångt och mycket om att hitta saker att berätta om, och sedan maila, ringa, ringa och ringa lite mer till de som man vill ska se ett värde i att berätta vidare dina historier. Och har man något intressant att komma med, något som är av intresse för andra, så brukar det förr eller senare få genomslag. Men sedan finns det exempel på när medier rakt av går ett företags ärenden, och ger dem redaktionell yta istället för de dyra annonsplatser de annars behövt köpa.


Jag irriterar halvt ihjäl mig på GP som för en vecka sedan basunerade ut att ett rederi skulle börja med kraftigt sänkta priser på alkoholen ombord under en månad. Att en allmänhet har intresse av billig booze kan jag förstå, men om det är en journalists sak att berätta om det är mer tveksamt.

Ännu mer skeptisk ställer jag mig till gårdagens uppföljande artikel om hur fantastisk framgångsrik kampanjen ser ut att bli. Informationschefen får breda ut sig med siffror kring ökningen samt vilka grupper av passagerare som strömmat till.

Jag länkar inte och nämner inte rederiets namn, är du intresserad kan du säkert hitta informationen själv. Vad tycker du om att medier äter ur ett företags hand på det här sättet?

Brödet, skådespelet och dog Hitler i bunkern?

Jag är född 1982, d.v.s. jag minns när det inte fanns internet. Men jag minns också att ungefär så länge som jag använt internet har det varnats för olika sorters bedrägerier. Lösenordsfisket via länkar i e-posten, bedrägliga virus instoppade i bifogade filer, trojaner i sajter som gjorde att webbläsaren exploderade i icke-kontorsvänliga pop-up-fönster. På ett sätt är jag fascinerad av att svensken fortfarande behöver varnas för att inte lämna ifrån sig sitt lösenord hur som helst, inte föra över pengar till en ny chattkompis eller förskottsbetala allt från bil till mobil annonserad på köp-och-sälj-sajterna.

Men parallellt är jag så oroad över allt vi sväljer som sanningar. Förutsatt att det är ett etablerat och av pk-tyckeriet erkänt media som rapporterar så är det verklighet. Och då räcker det inte att Feber blinkar med varningslamporna för videos med avklädda damer och mordiska djur, utan vi måste använda hela Hollywood-fantasin och se vad som passar alldeles för bra in i samhällets och politikens storyline och plot.

Tänk på tio av dina favoritfilmer som involverar någon form av politik. Ja, vi räknar krig, presidentval, miljökatastrofer, teknik som går överstyr och så vidare. Jämför med din nyhetsförmedlare of choice, och se så många likheter som finns. "Jamen de som gör filmerna inspireras väl av det som händer i världen." tänker du kanske nu och hytter med näven åt skärmen. Men tänk om det är någon som iscensätter hälften av det du ser, för att distrahera dig från den andra halvan. När du ser något, så missar du alltid något annat, och det kommer vara någons vinst och en annans förlust.

Det kan tyckas banalt men jag tror att Wag the dog är det närmaste vi kommit att se sanningen i vitögat. Men å andra sidan, medan vi låter oss underhållas pågår något mycket mindre storbildsvänligt långt under den putsade ytan. Så vem är det egentligen som förser vem med vapen och vem vill de ska vinna? Har kärnkraftsreaktorn muterat någon bläckfisk och dog Hitler verkligen i en bunker?

Göteborgs Lucia, mångfaldskampanjen som fick ett abrupt slut

Man gick ut och slog på stora trumman; nu skulle vem som helst kunna bli Göteborgs Lucia! Dags att bryta traditionen av sju söta unga flickor och öppna upp för både andra kön, åldrar och etniciteter i luciatåget. Det hela skulle göras via en för ändamålet framtagen app, där  vem som helst kunde lämna ett röstprov genom att sjunga ett par verser av Natten går tunga fjät. Till detta tog man en bild på sina läppar och en professionell jury skulle sedan bedöma alla inkomna bidrag, ta fram 60 till en audition som sedan efter flertalet provsjungningar under en helg skulle bli de lyckliga sju.

Och hur såg då denna fantastiska blandning ut när arbetet var klart? Jo det blev Emelie, Christina, Sandra, Ida, Helena, Ida Linnéa och Ellen, fem svenska flickor i åldrarna 19-26. Inte det bredaste spektrat om jag får säga det själv. Och vad har de gemensamt, jo alla utom en är studenter. Det finns nämligen en käpp i det berömda hjulet som gör att hela PR-effekten i projektet uteblir, den att deltagarna måste vara tillgängliga på heltid under en hel månad, utan ersättning utöver kost och logi. Det är i princip omöjligt för de flesta att ta ledigt en månad från sitt jobb och inte ens en arbetslös skulle kunna komma på tal då de förlorar a-kassa om de inte står till arbetsmarknadens förfogande. Ergo unga studenter, exakt samma typ av Lucia-kandidater vars foton figurerat på stortavlor i Nordstan i alla år.

Kunde de inte förutse detta? Var det värt den enorma peng som det kostar att dra igång ett sådant projekt när det inte finns en slutkläm att rida vidare på? PR-värdet kom och gick och den traditionella lucian lever vidare. Inte mig emot i och för sig.

Ni kallar det nyheter, jag kallar det PR

Jag jobbar själv en hel del med PR och ibland är det svårt att inte bli imponerad av hur lätt det är att få svensk mainstream-media att lyssna och lyda på det mest väldresserade sätt. De senaste veckorna har det förekommit en del löjligt tydliga exempel på hur enkelt det är att styra vad som exponeras, och hur, för att skapa opinion totalt befriad från källkritik och ifrågasättande.

Den synnerligen medelmåttiga höjdhopperskan Emma Green Tregaro såg till att folk inte glömmer hennes namn trots uteblivna tävlingsresultat, genom att låtsasagera mot Rysslands förbud mot ”lockelser, positiva åsikter och kommentarer som främjar icke-traditionella sexuella relationer och familjeförhållanden, riktade till minderåriga” med regnbågsfärgade naglar istället för att bojkotta tävlingen som ställningstagande. Vän av ordning protesterar nu förstås och tycker att det är väl bättre att göra någonting än ingenting. Helt sant, problemet är att hon gör något väldigt litet, koketterar med det som om det vore något stort, och dessutom själv vinner mer på det än någon förtryckt rysk tonårsflata.

Foujan "poliser är stinkande apor" Rouzbeh fick fritt fram i morgonsofforna med sitt plötsliga påhitt "hijabuppropet" där kvinnor oavsett tro uppmanades ta på sig slöja i sympati med kvinnor som trakasseras på grund  av att de bär någon typ av slöja. Jag säger det igen, statliga som kommersiella kanaler tyckte det var en skitbra idé att stötta ett av de mest patriarkala systemen i världen, som utgår ifrån att kvinnan lockar mannen till undergång om hon inte skyler sig (gäller även barn). Hela jippot baserades dessutom på en rapporterad misshandel av en slöjbeklädd kvinna. Ännu finns inga bevis i historien, däremot vittnesutsago om att det handlade om hustrumisshandel. Nåväl, åka PR-karusell och äta politisk-agenda karamell kan vi göra ändå.

Och i Egypten är det svårt att skilja på antagonist och protagonist, jobbigt för svensk media när inte ett plus ett blir två. I allmänhet diggar man ju "rebeller" snarare än sittande regering men om rebellerna i sin tur diggar Muslimska Brödraskapet då är det ju lite lurigt att hålla dem om ryggen. Men kolla, nu skjuter man på dem, då måste det vara synd om dem! Skönt, saken utredd. Eller?

Jag mår lite illa och tröstar mig med att när jag vill få ut budskap så är det mer harmlösa saker, inte sådant som drar Sverige längre och längre ner i det svarta hålet.

Västtrafik fattar verkligen inte PR

I natt var det mycket folk i omlopp i kollektivtrafiken. Göteborg är en stad som drar till sig många sommarturister och just denna lördagkväll bjöd på Summerburst på Ullevi samt Håkan Hellström på Slottskogssvallen. Det är en sådan kväll som staden Göteborg ska hålla högt för just då reser det till fantastiskt mycket folk från både närförort och resten av Sverige.

Jag råkade av en händelse kliva på en spårvagn på Järntorget som var sprängfylld med folk som var på väg från Slottsskogsvallen. Stämningen var på topp, folk sjöng och var glada. När spårvagnen passerat centralstationen på väg mot Östra Sjukhuset så kommer de, biljettkontrollanterna. De som känner mig vet att jag inte alls är den som förespråkar gratis kollektivtrafik (och inte plankning heller såklart) men att ha ha kontrollanter ute en kväll som denna anser jag vara ren sadism och aktivt motarbetande mot stadens rykte som gästvänlig. Många ungdomar och utsocknes som naturligtvis var (fullt berättigat) osäkra på hur de skulle stämpla med sina för tillfället inköpta kort, och många såklart lite berusade. Hade det här inte varit det perfekta tillfället för Västtrafik att gå ut och säga "I natt åker alla gratis, vi vill att alla besökare kommer hem tryggt."? Men nej, istället ska det sista intrycket bli panikslaget fipplande vid de oförståeliga automaterna och sex stycken svartklädda personer som stövlar runt med myndig min och och blipp-verktyg för att om möjligt få skicka ut någon i natten med 1200 kronor i böter och ett missnöjt minne av en kväll som skulle bli den bästa.

Lobbyismen, moralen och pekfingret

Ja, jag vet att det går emot allt klokt att över huvud taget besöka aftonbladet.se. Men jag gör det ändå ibland, och nu möttes jag inte bara av sedvanligt kändisdravel och väderprognoser, utan också en tidning på krigsstigen mot lobbyism. Nog för att Sverige kan ses som en oskyldig lilleputt med huvudet i sanden och Bullerby-självbild i jämförelse med till exempel politikens högborg USA, men inte trodde vi väl att lobbyism inte förekommer? Nej kanske är det precis som det verkar, att man gör skillnad på folk och folk, så att det i det här fallet helt enkelt är en moralfråga att före detta politiker du agerar inom PR. Jag vill gärna ge exempel på några synnerligen intressanta formuleringar i den här artikeln som avviker från allt vad journalistisk objektivitet innebär:

Alla jobbade tidigare i riksdagen eller på regeringskansliet och har nu bytt sida.

I riksdag och regeringkansli arbetar alltså enbart idealister vars enda mål i livet är att tjäna sina medborgare väl och representera väljarnas åsikter, för ett bättre Sverige! På andra sidan, där sitter de onda, mörka makterna, de som med retorik, statistik och ett välsmort munläder försöker påverka.


Han valdes in i riksdagen för Moderaterna 2006 - men hoppade av nästan omedelbart när lobbyistbyrån JKL öppnade plånboken.

Här talar vi tydligen om ett rötägg till politiker, en som inte enbart drevs av just viljan att skapa ett bättre samhälle och representera folket, utan också gick efter vad han tyckte var roligt att jobba med och den lön som kom med jobbet. En riktig politiker vill väl inte ha en fet plånbok, nejnej, medborgarlön för tusan. Eller?

Varför ska inte en före detta politiker få jobba med lobbyism? Det handlar trots allt om före detta politiker, de som inte längre har ett officiellt uppdrag. Visst har de ett värdefullt kontaktnätverk i den politiska sfären, men då får vi nog börja attackera fler branscher för så ser det ut överallt. Lobbyism kan förstås handla om att försköna sanningar, få en lösning att se mer attraktiv ut än vad den i verkligheten är, men så fungerar försäljning. Vi säljer alla sanningar och verkligheter till varandra, dagligen. Utan lobbyism skulle vi antagligen sitta med en ganska begränsad bild av helheten. Sen är det upp till de styrande att granska, jämföra, och inte låta sig luras. Och jag tycker det är i den änden media borde belysa med några rejäla bygglampor. Låt säljarna försöka sälja, och ta en titt på hur många obesiktigade sanningar våra politiker köper istället.

Uppdatering: Nu även intressant replik på dn.se

Tänkte inte på det...

Alltså, räkna hur många kändisar som är med i första videon. Alla har minst 1 PR-ansvarig. Kom ingen på att det kunde bli en reaktion som i videon nedanför?