Sol i sinne

Alltså denna solhelg! Lyckoruset. Det förhöjda allmäntillståndet. Det ultimata utgångsläget. I love you värme. Jag må vara från Norrland, det betyder inte att jag är ett dugg kyltålig. Det enda minuset jag kan komma på är möjligtvis att det får mig att äta lite för mycket glass för mitt midjemåtts bästa.

Göteborgs Lucia, mångfaldskampanjen som fick ett abrupt slut

Man gick ut och slog på stora trumman; nu skulle vem som helst kunna bli Göteborgs Lucia! Dags att bryta traditionen av sju söta unga flickor och öppna upp för både andra kön, åldrar och etniciteter i luciatåget. Det hela skulle göras via en för ändamålet framtagen app, där  vem som helst kunde lämna ett röstprov genom att sjunga ett par verser av Natten går tunga fjät. Till detta tog man en bild på sina läppar och en professionell jury skulle sedan bedöma alla inkomna bidrag, ta fram 60 till en audition som sedan efter flertalet provsjungningar under en helg skulle bli de lyckliga sju.

Och hur såg då denna fantastiska blandning ut när arbetet var klart? Jo det blev Emelie, Christina, Sandra, Ida, Helena, Ida Linnéa och Ellen, fem svenska flickor i åldrarna 19-26. Inte det bredaste spektrat om jag får säga det själv. Och vad har de gemensamt, jo alla utom en är studenter. Det finns nämligen en käpp i det berömda hjulet som gör att hela PR-effekten i projektet uteblir, den att deltagarna måste vara tillgängliga på heltid under en hel månad, utan ersättning utöver kost och logi. Det är i princip omöjligt för de flesta att ta ledigt en månad från sitt jobb och inte ens en arbetslös skulle kunna komma på tal då de förlorar a-kassa om de inte står till arbetsmarknadens förfogande. Ergo unga studenter, exakt samma typ av Lucia-kandidater vars foton figurerat på stortavlor i Nordstan i alla år.

Kunde de inte förutse detta? Var det värt den enorma peng som det kostar att dra igång ett sådant projekt när det inte finns en slutkläm att rida vidare på? PR-värdet kom och gick och den traditionella lucian lever vidare. Inte mig emot i och för sig.

Västtrafik fattar verkligen inte PR

I natt var det mycket folk i omlopp i kollektivtrafiken. Göteborg är en stad som drar till sig många sommarturister och just denna lördagkväll bjöd på Summerburst på Ullevi samt Håkan Hellström på Slottskogssvallen. Det är en sådan kväll som staden Göteborg ska hålla högt för just då reser det till fantastiskt mycket folk från både närförort och resten av Sverige.

Jag råkade av en händelse kliva på en spårvagn på Järntorget som var sprängfylld med folk som var på väg från Slottsskogsvallen. Stämningen var på topp, folk sjöng och var glada. När spårvagnen passerat centralstationen på väg mot Östra Sjukhuset så kommer de, biljettkontrollanterna. De som känner mig vet att jag inte alls är den som förespråkar gratis kollektivtrafik (och inte plankning heller såklart) men att ha ha kontrollanter ute en kväll som denna anser jag vara ren sadism och aktivt motarbetande mot stadens rykte som gästvänlig. Många ungdomar och utsocknes som naturligtvis var (fullt berättigat) osäkra på hur de skulle stämpla med sina för tillfället inköpta kort, och många såklart lite berusade. Hade det här inte varit det perfekta tillfället för Västtrafik att gå ut och säga "I natt åker alla gratis, vi vill att alla besökare kommer hem tryggt."? Men nej, istället ska det sista intrycket bli panikslaget fipplande vid de oförståeliga automaterna och sex stycken svartklädda personer som stövlar runt med myndig min och och blipp-verktyg för att om möjligt få skicka ut någon i natten med 1200 kronor i böter och ett missnöjt minne av en kväll som skulle bli den bästa.

Ljuset och mörkret i staden

Bild av Ehau

Jag har många barnsliga sidor. Jag älskar tecknad film, sagor och sånger. Det är en del av anledningarna till att jag skaffade en helryggstatuering föreställande ett sagoland (saga, not fantasy, mind you). Men jag blir också barnsligt glad av att se Göteborg i julskrud. Lamporna som lyser upp träd och broar, de ljusglittrande fjärilarna som fästs i toppen på Avenyns lyktstolpar, filmen som får människor att stanna på den annars så folktomma Götaplatsen, och de kärleksfulla citaten från stadens son Håkan Hellström som projiceras på husfasader. Det är fint.

Samtidigt ser jag mörkret, människorna som sällan eller aldrig får komma in i stugvärmen. Som är utlämnade till andras välvilja och barmhärtighet. Och jag gör litegrann. Gåvor som jag vet kommer fram till en människa, hellre en i den stora miljonbössan. Men det är så lite jämfört med vad jag, och många andra, kunde göra. Men vi är upptagna med att tycka. Och ringa och önska låtar.