#hälsohets och det tydliga kroppsspråket

Hashtaggen #hälsohets går varm på Twitter, frontad av bloggaren Lady Dahmer. Diskussionen rör huruvida vi hetsar varandra till att fokusera så mycket på vikt och sunda ideal till det att det helt går överstyr. Att kvinnor inte kan mötas utan att dels ursäkta sig för sina egna faktiska eller inbillade överflödiga kilon, samt påpeka varandras behov av att ta itu med dito och på detta några success stories om vägen till smalhet och lycka. Ok, I see your point. I really do. Samtidigt är jag kluven, för det är så många som verkligen mår dåligt av sin övervikt, och så många som behöver se andra lyckas för att själva ta steget. Jag blir själaglad då människor säger till mig att jag inspirerar dem till ett hälsosammare liv! Hell, vem hade trott det för 10 år sedan? 

Det som stör mig är att mycket ändå mynnar ut i att det inte skulle fungera med nyttig mat och motion. Och att överviktiga kan vara hälsosamma. För där ställer jag mig helt på tvären. Inse så att en tjock inte kan ha bättre kondis eller styrka än en smal, det vet jag nog. Men går personen inte ner i vikt (och inte lider av ngn sjukdom) så ligger energiintaget ändå på plus, och hälsosamt bör väl vara plusminusnoll?

kroppen är dundertydlig med hur den vill ha sitt bränsle, men du måste ge dig själv förutsättningarna att höra vad kroppen säger. Ungefär så här kommenterade jag för ett tag sedan på sarasworkout.se som för övrigt är en av mina inspirationskällor till träning: 

Mitt gamla ohälsosamma liv gör sig titt som tätt påmint genom psykiskt sug efter socker. Men min kropp är så galet tydlig med vad den vill ha och ej. Äter jag mer än typ tio godisar så får jag nästan sår i gommen och på tungan av sockret. Äter jag vitt mjöl så blir magen en ballong, tar jag pannkaka med sylt efter lunchärtsoppan så vill jag sova en timme senare. Kan man be om en bättre coach eller instruktionsbok?

Tjock-snack och att hylla Katrin Z

För ett tag sedan blev det full orkan i mitt Facebook-flöde eftersom jag uttryckte mig positivt kring Katrin Zytomierkas utspel om tjejen i SATS reklam-kampanj. I kommentarerna som följde fick jag höra att jag hade en fascistisk människosyn, ett hjärta av sten och var en allmän intelligensbefriad person Nu vet jag ju inte säkert, men jag tror att de åsikterna är lättare att uttrycka om personerna ifråga inte känner till min bakgrund på området.

Jag har varit en tjockis. För 6-7 år sedan vägde jag 25 kg mer än vad jag gör nu. Jag motionerade inte, jag hade noll koll på vad jag borde äta och levde på bröd, pasta och godis. Idag har jag enorma kunskaper om just kost och motion, och är verkligen innerligen intresserad av att hjälpa andra att göra den resa som jag gjort. Att få lära känna sitt kropp och sitt sinne, få må bra, glädjas när ens kropp fungerar och reagerar och verkligen få känna sig snygg. Snygg som bara en 38:a som en gång varit en 46:a kan känna sig.

Det ger mig självklart ingen rätt att håna andra som ännu inte tagit det steget. Men jag vet exakt hur mycket slit, ångest och kamp det krävs för att ta itu med sin övervikt. Och jag vet att det är fullständigt genomförbart. På 1, 5 eller 10 år. Det går. Och jag tycker Katrin hade helt rätt i att en person som gått regelbundet på gym i 13 år inte borde vara så stor som den tjejen var. Och att jag tycker det gör mig inte till en ond människa. Kanske bara lite mer kritiskt inställd till mångas nonchalans av hälsans inverkan på så väl det allmänna välmåendet som samhällets välstånd.