Vad är närvaron värd i jämförelse med en all inclusive?

Det här inlägget har jag nog skrivit förr, inte i exakt samma ord men  på samma tema. Det handlar om jobb, ledighet, offermentalitet och vad som utmålas som "normalt". Nu är det nämligen semestertider och frågan om "vad ska du göra på semestern".

Allehanda.se drar på med ordet "barnfattigdom" när de meddelar att "en genomsnittlig barnfamilj lägger 19 800 kronor på sin semesterbudget" men att många inte har råd med resor, camping och glass (hej vi blandar äpplen och päron).

Att inte semestra för 19 000 är nog verklighet för många fler än de som faller under barnfattigdomens gräns. Och därför vill jag (återigen) föra fram att det är fan inte Disneyland och glass som gör barn lyckliga, det är föräldrars närvaro. Jag förstår att det finns en press i att "alla andra får" men till syvende och sist ligger värdet i att som barn få några veckor utan att föräldern/föräldrarna åker till jobbet utan har tid att prata, leka, gå en promenad eller cykla.

Jag har aldrig fått dyra semestrar under min uppväxt och tror alla som växt upp i småföretagarfamilj känner igen sig att årstider inte gör någon skillnad. Föräldrar jobbar och barn hjälper till, sommar som vinter, helg som vardag. Och så försöker man hitta sin semester någon dag här och var, eller jobinera jobb med att umgås. Och inte blir man gladare av en glass när ingen har tid för ett leende?

Sen, enligt "en undersökning som LO har gjort" (way to be specifik med källan där TT) så har var tredje "arbetarkvinna" (don't even get me started med den benämningen) inte råd att "åka iväg" på semster. Den här TT-grejen som LO ligger bakom tycker alltså att det är normalt att åka iväg, jag gissar att de menar utomlands, eller har undersköterskan inte råd med bussbiljett till Skara? Det är synnerligen otydligt, viktigt är i alla fall att det är synd om dem. Men återigen läggs en värdering i vad som är rätt och fel, bra och dåligt. En vecka på bulgarisk strand ska per definition smälla högre än att varje dag i en månad kunna ta spårvagnen ut till Saltholmen och ligga på en klicka. Men det kanske bara är jag som tycker det inte är så jävla självklart?

Om vi alla lite till mans slutar upprätthålla bilden av ovanstående värden, så kanske alla kunde chilla lite men skuldbeläggningen och hitta det njutbara i sin egen vardag?

I Myrorna-sortimentet kan ingen höra dig skrika

Jag slutar aldrig att fascineras över mediaspiralen. Hur något är hot topic i flera dagar men sedan blir trumfat av något nytt och sedan försvinner långt ner i sajthierarkin, långt bort från klickjakten.

Vi har till exempel redan lämnat det försvunna malaysiska planet, Rysslands annektering av Krim är överstökad, just nu är fotbollsvåldet det viktigaste vi har att tala om och sisådär i övermorgon bör det vara något nytt som är på tapeten.

Nä, journalistik är inte objektivt, journalistik är något som bedrivs på marknadsmässiga premisser. Ett nytt plagg på H&M kan vara det snyggaste jag sett, när det landat på REA-hängaren är jag knappt intresserad, och i Myrorna-sortimentet kan ingen höra dig skrika.

GP och Stena kilar stadigt, vem betalar?

Jag måste lyfta det här igen, för det är så uppenbart att någon har bytt tjänster eller betalat för att få fin redaktionell yta hos GP. GöteborgsPosten går helt oblygt Stenas ärenden och jag kan för mitt liv inte förstå hur någon kan tycka att det här är "i allmänhetens intresse".

Se bara:

20 februari Stena öppnar bordershop
4 mars Stenas bordershop en braksuccé 
31 mars Stenas bordershop en pangsuccé

Journalisters makt att vinkla

Bild: Stuart Miles / FreeDigitalPhotos.net

Journalisterna slår sig för bröstet och hävdar sitt oberoende när de "rapporterar" om "verkligheten". Men det kan bli helt uppenbart hur mycket personliga värderingar spelar in när ett helt vanligt telegram från TT når ut i två olika publikationer.

I det franska kommunalvalet har det regerande Socialistpartiet, PS, backat och konservativa oppositionspartiet UMP utropar sig till segrare. Dock är Paris fortfarande under ledning av socialisternas Anne Hidalgo. Så långt beskrivs nyheten ganska lika. Men sen kommer en mening, där jag förutsätter att nyckelordet tröst använts i TT:s originaltext, men använts olika av medierna.

Läs dessa tre och se vilken som sticker ut:

• Hidalgos seger är en liten tröst för PS president François Hollande.
• Resultatet i Paris är en liten tröst för Socialistpartiet, som annars alltså tycks ha gjort ett dåligt val.
• En tröst är dock att Paris nästa borgmästare ser ut att bli Anne Hildago, Socialistpartiets kandidat.

Notera att i de två första exemplen förklarar man för vem eller vilka det är en tröst att PS håller fortet i Paris. I det sista exemplet blir det jag som läsare som ska känna att det är en tröst. Artikeln får vinkeln att de konservativa har segrat i det franska kommunalvalet men jag kan trösta mig med att Paris nästa borgmästare ser ut att bli Hildago från Socialistpartiet.

Läs kritiskt, låt inte journalisterna forma dina tankar.

Jag applåderar Hemköps halvpudel

Jag tycker Hemköp på Stigbergstorget är en av de trevligaste butiker jag stött på. Där har man anpassat sortimentet till den typ av kunder som bor i området (t.ex. Mycket vegetarian/vegan-produkter). Där jobbar också den mest blandade personalstyrka jag vet, unga som gamla, män ch kvinnor, tatuerade, afrohår, ja där finns det mesta representerat och alla är fantastiskt trevliga. De verkar trivas på jobbet. Men allt det där blev som ogjort när en tiggare får vatten på sig och (sociala) mediedrevet går.

För det första, ingen som försöker bedriva affärsverksamhet och sliter för att ha en attraktiv butik där folk ska vilja handla, uppskattar att det sitter en trashög i dörren med en pappmugg. Men de äger inte trottoaren och därför får de sitta kvar. Men att de inte ens ska få tvätta sina rutor, det är för mig inget annat än absurt. Därför gläder det mig oerhört att butiken bara halvpudlar och säger att de tvättat fönstret oförsiktigt, och inte lägger sig raklång på rygg för de hysteriska människorna som manifesterade (!!!) utanför butiken dagen efter incidenten. Heja Hemköp, ni som gör så mycket rätt, låt inte PK-maffian sänka er.

Ett skepp kommer lastat - till redaktionen

Bild: debspoons / FreeDigitalPhotos.net

Jag avviker nu från min hittills inslagna linje om fantastiska människor i min närhet och återgår till min gamla käpphäst PR.

Att jobba med PR för ett företag handlar i mångt och mycket om att hitta saker att berätta om, och sedan maila, ringa, ringa och ringa lite mer till de som man vill ska se ett värde i att berätta vidare dina historier. Och har man något intressant att komma med, något som är av intresse för andra, så brukar det förr eller senare få genomslag. Men sedan finns det exempel på när medier rakt av går ett företags ärenden, och ger dem redaktionell yta istället för de dyra annonsplatser de annars behövt köpa.


Jag irriterar halvt ihjäl mig på GP som för en vecka sedan basunerade ut att ett rederi skulle börja med kraftigt sänkta priser på alkoholen ombord under en månad. Att en allmänhet har intresse av billig booze kan jag förstå, men om det är en journalists sak att berätta om det är mer tveksamt.

Ännu mer skeptisk ställer jag mig till gårdagens uppföljande artikel om hur fantastisk framgångsrik kampanjen ser ut att bli. Informationschefen får breda ut sig med siffror kring ökningen samt vilka grupper av passagerare som strömmat till.

Jag länkar inte och nämner inte rederiets namn, är du intresserad kan du säkert hitta informationen själv. Vad tycker du om att medier äter ur ett företags hand på det här sättet?

Brödet, skådespelet och dog Hitler i bunkern?

Jag är född 1982, d.v.s. jag minns när det inte fanns internet. Men jag minns också att ungefär så länge som jag använt internet har det varnats för olika sorters bedrägerier. Lösenordsfisket via länkar i e-posten, bedrägliga virus instoppade i bifogade filer, trojaner i sajter som gjorde att webbläsaren exploderade i icke-kontorsvänliga pop-up-fönster. På ett sätt är jag fascinerad av att svensken fortfarande behöver varnas för att inte lämna ifrån sig sitt lösenord hur som helst, inte föra över pengar till en ny chattkompis eller förskottsbetala allt från bil till mobil annonserad på köp-och-sälj-sajterna.

Men parallellt är jag så oroad över allt vi sväljer som sanningar. Förutsatt att det är ett etablerat och av pk-tyckeriet erkänt media som rapporterar så är det verklighet. Och då räcker det inte att Feber blinkar med varningslamporna för videos med avklädda damer och mordiska djur, utan vi måste använda hela Hollywood-fantasin och se vad som passar alldeles för bra in i samhällets och politikens storyline och plot.

Tänk på tio av dina favoritfilmer som involverar någon form av politik. Ja, vi räknar krig, presidentval, miljökatastrofer, teknik som går överstyr och så vidare. Jämför med din nyhetsförmedlare of choice, och se så många likheter som finns. "Jamen de som gör filmerna inspireras väl av det som händer i världen." tänker du kanske nu och hytter med näven åt skärmen. Men tänk om det är någon som iscensätter hälften av det du ser, för att distrahera dig från den andra halvan. När du ser något, så missar du alltid något annat, och det kommer vara någons vinst och en annans förlust.

Det kan tyckas banalt men jag tror att Wag the dog är det närmaste vi kommit att se sanningen i vitögat. Men å andra sidan, medan vi låter oss underhållas pågår något mycket mindre storbildsvänligt långt under den putsade ytan. Så vem är det egentligen som förser vem med vapen och vem vill de ska vinna? Har kärnkraftsreaktorn muterat någon bläckfisk och dog Hitler verkligen i en bunker?

Ni kallar det nyheter, jag kallar det PR

Jag jobbar själv en hel del med PR och ibland är det svårt att inte bli imponerad av hur lätt det är att få svensk mainstream-media att lyssna och lyda på det mest väldresserade sätt. De senaste veckorna har det förekommit en del löjligt tydliga exempel på hur enkelt det är att styra vad som exponeras, och hur, för att skapa opinion totalt befriad från källkritik och ifrågasättande.

Den synnerligen medelmåttiga höjdhopperskan Emma Green Tregaro såg till att folk inte glömmer hennes namn trots uteblivna tävlingsresultat, genom att låtsasagera mot Rysslands förbud mot ”lockelser, positiva åsikter och kommentarer som främjar icke-traditionella sexuella relationer och familjeförhållanden, riktade till minderåriga” med regnbågsfärgade naglar istället för att bojkotta tävlingen som ställningstagande. Vän av ordning protesterar nu förstås och tycker att det är väl bättre att göra någonting än ingenting. Helt sant, problemet är att hon gör något väldigt litet, koketterar med det som om det vore något stort, och dessutom själv vinner mer på det än någon förtryckt rysk tonårsflata.

Foujan "poliser är stinkande apor" Rouzbeh fick fritt fram i morgonsofforna med sitt plötsliga påhitt "hijabuppropet" där kvinnor oavsett tro uppmanades ta på sig slöja i sympati med kvinnor som trakasseras på grund  av att de bär någon typ av slöja. Jag säger det igen, statliga som kommersiella kanaler tyckte det var en skitbra idé att stötta ett av de mest patriarkala systemen i världen, som utgår ifrån att kvinnan lockar mannen till undergång om hon inte skyler sig (gäller även barn). Hela jippot baserades dessutom på en rapporterad misshandel av en slöjbeklädd kvinna. Ännu finns inga bevis i historien, däremot vittnesutsago om att det handlade om hustrumisshandel. Nåväl, åka PR-karusell och äta politisk-agenda karamell kan vi göra ändå.

Och i Egypten är det svårt att skilja på antagonist och protagonist, jobbigt för svensk media när inte ett plus ett blir två. I allmänhet diggar man ju "rebeller" snarare än sittande regering men om rebellerna i sin tur diggar Muslimska Brödraskapet då är det ju lite lurigt att hålla dem om ryggen. Men kolla, nu skjuter man på dem, då måste det vara synd om dem! Skönt, saken utredd. Eller?

Jag mår lite illa och tröstar mig med att när jag vill få ut budskap så är det mer harmlösa saker, inte sådant som drar Sverige längre och längre ner i det svarta hålet.

Journalisterna och deras så kallade uppdrag.

Det vrider sig alltid lite i bröstet när jag ska skriva om media. Som liten var jag övertygad om att journalist var drömyrket, rapportera från spännande händelser och skriva viktiga reportage. Min farmor frågar fortfarande ibland om jag inte ska gå journalisthögskolan, men idag är det nog det sista jag skulle kunna tänka mig i utbildningsväg. För jag hatar hur journalisterna har blivit självutnämnda hjältar, viktigpettrar, tyckare och sanktionerade sagoberättare på prime time.
Snart börjar Bolibompa, men först lite hittepå för vuxna, här är Aktuellt.



Jag lyssnade på P3 dokumentär om mordet på Sara Westin i Härnösand 1989. Reportern som ska göra Sveriges Radios inslag om händelsen där och då säger i dokumentären att "Sveriges Radio har ett ansvar att hantera den här frågan så att man inte spär på de främlingsfientliga strömningarna...". Oh really? Jag trodde nämligen de skulle berätta sakligt och objektivt om händelseförlopp, men vad vet jag?

DN:s Hanne Kjöller ringde en söndag till vakthavande befäl och krävde information om huruvida det stämde att cannabisanvändningen ökat dramatiskt på Södermalm? När hon ombads vänta till måndagen på grund av att ingen med den typen av information fanns på plats blev Kjöller upprörd eftersom hon skulle ju skriva nu, och citat "...har ett uppdrag gentemot allmänheten.". På något sätt tror jag allmänhetens intresse i den här frågan kunde vänta både en och flera dagar.

Dessutom sitter nog alldeles för många och väntar på årets sista sommarpratare, den närmast ikoniserade duon Schibbye & Persson som ska redogöra för exakt hur skitjobbigt det var att eftersom de mot all offentlig inrådan åkte till ett hyfsat farligt land och sedan hängde lite med terrorister, tvingades att sitta i fängelse. Allmänheten glömmer så snabbt omständigheterna när övergivna fruar gråter ut och skäggiga män återvänder hem. Jag förmodar att vi kan dela ut Augustpriset redan nu för den ännu ej skrivna boken.

Och bara som en liten blänkare, apropå källkritiken.

Nöj dig inte med det färdigpackad information

Att konsumera information på samma sätt som mat. Att istället för att läsa innehållsförteckningen och granska mängden av kemiska tillsatser i förhållande till faktisk råvara, istället köpa det som redan är tillagat, kryddat, paketerat och prissatt. Så verkar många ta in kunskap, eller okunskap, om världen och dess förhållanden. Jag tänker fortsättningsvis skriva "ni" för jag anser mig inte längre vara en del av den majoritet som okritiskt sväljer det som serveras, även om jag självklart har många sanningar kvar att upptäcka.



Ni låter de stora mediehusen formulera en terminologi för varje händelse, som snabbt blir allmängiltig. När det ska rapporteras om krig, politiska stridigheter och maktkamper får ni hela storyn uppritad för er; protagonisten, antagonisten, upptakten, konflikten och vad som bör bli utfallet. Och i er iver att vara allmänbildade, omvärldsanalyserande, och inte minst fulla av åsikter som faller i god jord i de flesta kallprat på fester och i fikarum, så tar ni dessa finmalda och formstöpta historier för sanning.

Det skrämmer mig hur närsynta ni är. Att ni inte orkar kisa för att läsa mellan raderna och se djupare i havet av ord. Borra er ända ner till botten för att se oljan, sträcka ut handen och fånga dollarsedlarna som fladdrar över gränserna, blunda och spetsa öronen för att höra knastret i avlyssnade nät. Mediekanalerna behöver portionera ut lättsmälta nyheter för att behålla läsare, tittare och lyssnare, just för att ni är så okritiska. I den onda cirkeln måste ni ställa er upp och kräva mer av journalistiken för att få veta sanningar. Och våga titta utanför DN eller SvD (och jag hoppas att ni inte ens bevärdigar Aftonhoran med ett besök), titta utanför landets gränser. Ja tro det eller ej, Sverige är inte världens nav.

Tänk om diskussionerna kunde kretsa kring varför USA behöver motivera 100 miljarder i månaden till att beväpna "rebeller" i Syrien när deras eget land ruttnar bort i fattigdom, varför människor som Snowden är viktigare än världens alla Pride-parader, och hur majsstärkelsemaffian sakta men säkert sätter sina sockersöta klor i hela världens befolkning. Så på med glasögonen, det är dags att granska innehållsförteckningar inte bara på förpackningar, utan på allt som kallas "nyheter".

Fokusera på att vara den som aldrig säger hora

Det verkar finnas ett enormt behov av att hänga ut de feltänkande och uppfostra dem. Att identifiera en problematik och tydliggöra att det finns människor som driver på den är en sak, men att rikta kritik mot individer för att de inte har åsikter som går hand i hand med rådande diskurs saknar konstruktivitet. I dagarna har det kommit två väldigt tydliga exempel.

Vi har den sammanfogade bilden av unga män som uttrycker sin syn på de kvinnor som spelar fotboll på elitnivå, kallar dem "flator", "kossor", "nollor" och "horor". Och det är självklart vidrigt att uttrycka sig nedsättande mot vilken människa som helst men det är hur vi som håller med om det hanterar situationen som gör skillnad. Jag reagerar på att många uppmuntrar sina läsare/följare att hata tillbaka mot dessa killar. Som om de skulle ändra åsikt om någon säger åt dem att "nä hörrödu, det där var inte snällt, Lotta Schelin är inte alls en hora"? Passa istället på att berätta hur mycket ni uppskattar damlandslaget i fotboll, men att ge sig på de som hatar det känns så meningslöst. Och vad hände med yttrandefriheten?

Komikern Mårten Andersson twittrade: SOM vi killar ÄLSKAR detta säckiga, mönstrade mode där ni tjejer ser ut som designade sopsäckar. instagram.com/p/bl9Reby32A/
Och håll i hatten vilken hatattack han fick tillbaka. Kommer Mårten nu förstå att han hade fel, att tjejer inte alls ser ut som designade sopsäckar, eller att han ska tänka sig för innan han skriver något om kvinnors utseende? I would think not.

Det måste vara okej att inte tycka lika. Det betyder inte att jag tycker om att tjejer kallas horor på Twitter men det får inte bli mediadrev varje gång någon inte passar in i mallen. Så länge ingen går över lagens gräns så kommer jag alltid driva tesen att föregå med gott exempel är det bästa sättet att om möjligt vinna över någon på sin sida. Så hylla fotbollstjejerna, för deras spel eller utseende, vad du nu värdesätter. Och klä dig själv sådär förbaskat snyggt som du tycker andra också borde, för mer kan du inte göra. Du kommer ändå aldrig få medhåll av alla, och det går inte heller att kräva.

Det politiska idealet i sociala medier

Det klagas på de som verkar upprätthålla bilden av det perfekta livet på Facebook. Det är ett evigt gnäll om prestationsångesten som framkallas av andras joggingrundor, räkmackor och shabby chic-byråer och Thailands-resor. I ärlighetens namn kunde jag inte bry mig mindre, kul för dem om de är lyckliga. Jag stör mig på något helt annat, nämligen det politiska idealet som sprider sig som en löpeld i sociala medier.
Varje vecka (snart är det nog varje dag) finns en ny bild, artikel eller video som är de "rätta" att dela. Svältande barn, rätten att få visa det kvinnliga könsorganet i närbild, blodiga "rebeller", och såklart, frustrerade ungdomar i valfri förort som hävdar sin rätt att kasta sten och bränna bilar som reaktion på sin egen oförmåga att ta del av det svenska samhället.

Jag ser till min glädje att det är inte 100% av mitt flöde som tycker synd om ynglingarna, att det faktiskt finns kritiska röster som frågar varför det verkar finnas förmildrande omständigheter kring att låta rättsväsendet tappa kontrollen över landet. De sätter stadsdelarna i skräck och det är inte ett dugg synd om dem. Media ömsom viftar med blodtörstiga kameror för att få intervjuer med de maskerade (!) terroristerna, ömsom skriver krönikor med e min som skulle få Dagens Lokaltidningsbesvikelse att blekna. Vad gööööör politikerna? De gör varken till eller från, de som verkligen gör något är polisen, eftersom det är deras jobb, och för det får de en stenskur i huvudet och rasist-anklagelser. Hey, vi kan kalla dem idiotjävlar istället, är de mindre kränkta då?

Det finns inga ursäkter för att ta till våld för att göra sin röst hörd, men det är minst lika illa att försvara de som ändå gör det. Alla har alltid ett val, även om vissa har sämre förutsättningar än andra. Jag har bott i Bergsjön och Hjällbo, det skiljer sig antagligen inte mycket från Husby. och tänk, jag har ändå inga sympatier med de som nu tar kontroll över både stad och löpsedlar. Och avrundar med en gammal klassiker:

När det inte var rätt person som gjorde fel

Det kan bli så fel på så många sätt. Och återigen kommer jag tillbaka till det moraliska pekfingret som riktas mot den som utnyttjar en lucka i lagen. Jag syftar på Le pain francais, cafékedjan som satte i system att ta in anställda med lönebidrag för att kunna hålla nere kostnader och hålla uppe etableringstakt. Och nej, det här är inget försvarstal för dem, men det är en stilla fundering varför vi inte är mer upprörda över handläggaren på Arbetsförmedlingen som möjliggjorde detta. Arbetsförmedlingen, drivet av skattepengar och deras lönebidrag, skattepengar, som används på ett sätt som knappast kan ses som okej. Men det är företaget, som utnyttjar möjligheten som får bära hundhuvudet när GP går på krigsstigen.
Och hanteringen från deras håll må varit allt annat än bra, ett öppet brev på en köpt helsida i Metro häromdagen skapade mest bilden av att de verkligen hade något att dölja.

Timbro som var först med att ifrågasätta om den här granskningen verkligen var korrekt i sina slutsatser. Men efter det har storyn tagit några varv ner i den sedvanliga mediespiralen, folk mumsar vidare på fyllda baguetter och Arbetsförmedlingen (vars verksamhet inte ens behöver ytterligare en anledning att granskas) fortsätter pytsa ut människor på låtsasjobb eller dito "utbildningar. Men det som hänger kvar i de flestas minnen är de fula caféägarna som var taskiga mot anställda, i mitt sinne sitter en gnagande tanke om att man bara lyft på ett lock men snabbt stängde det igen eftersom det uppenbarade sig så mycket skit i fel hörn.

Lobbyismen, moralen och pekfingret

Ja, jag vet att det går emot allt klokt att över huvud taget besöka aftonbladet.se. Men jag gör det ändå ibland, och nu möttes jag inte bara av sedvanligt kändisdravel och väderprognoser, utan också en tidning på krigsstigen mot lobbyism. Nog för att Sverige kan ses som en oskyldig lilleputt med huvudet i sanden och Bullerby-självbild i jämförelse med till exempel politikens högborg USA, men inte trodde vi väl att lobbyism inte förekommer? Nej kanske är det precis som det verkar, att man gör skillnad på folk och folk, så att det i det här fallet helt enkelt är en moralfråga att före detta politiker du agerar inom PR. Jag vill gärna ge exempel på några synnerligen intressanta formuleringar i den här artikeln som avviker från allt vad journalistisk objektivitet innebär:

Alla jobbade tidigare i riksdagen eller på regeringskansliet och har nu bytt sida.

I riksdag och regeringkansli arbetar alltså enbart idealister vars enda mål i livet är att tjäna sina medborgare väl och representera väljarnas åsikter, för ett bättre Sverige! På andra sidan, där sitter de onda, mörka makterna, de som med retorik, statistik och ett välsmort munläder försöker påverka.


Han valdes in i riksdagen för Moderaterna 2006 - men hoppade av nästan omedelbart när lobbyistbyrån JKL öppnade plånboken.

Här talar vi tydligen om ett rötägg till politiker, en som inte enbart drevs av just viljan att skapa ett bättre samhälle och representera folket, utan också gick efter vad han tyckte var roligt att jobba med och den lön som kom med jobbet. En riktig politiker vill väl inte ha en fet plånbok, nejnej, medborgarlön för tusan. Eller?

Varför ska inte en före detta politiker få jobba med lobbyism? Det handlar trots allt om före detta politiker, de som inte längre har ett officiellt uppdrag. Visst har de ett värdefullt kontaktnätverk i den politiska sfären, men då får vi nog börja attackera fler branscher för så ser det ut överallt. Lobbyism kan förstås handla om att försköna sanningar, få en lösning att se mer attraktiv ut än vad den i verkligheten är, men så fungerar försäljning. Vi säljer alla sanningar och verkligheter till varandra, dagligen. Utan lobbyism skulle vi antagligen sitta med en ganska begränsad bild av helheten. Sen är det upp till de styrande att granska, jämföra, och inte låta sig luras. Och jag tycker det är i den änden media borde belysa med några rejäla bygglampor. Låt säljarna försöka sälja, och ta en titt på hur många obesiktigade sanningar våra politiker köper istället.

Uppdatering: Nu även intressant replik på dn.se

På låtsas och på riktigt

När som helst nu kommer jag att bli avslöjad. Plötsligt kommer alla att upptäcka att jag är en bluff, att jag inte alls är duktig på det här som jag blivit utsedd till att genomföra.

Jag vet att jag inte är ensam om att med jämna mellanrum konfrontera mig själv med ovanstående, lätt paniska, insikt. Det går igen hos många entreprenörer jag mött, det tas upp av föreläsare, framgångsrika företagsledare och världskända artister. Alla har de gång som annan tvivlat på sin förmåga och upplevt sig själva som en skådespelare i en pjäs, där han eller hon fått sin omgivning att på allvar tro att rollen är dennes verkliga person.

Jag tänker på det ibland då någon i offentlighetens skoningslösa ljus ifrågasätts för sina handlingar i sitt yrke. Ministrar, VD:ar, chefredaktörer, ja tämligen alla som sitter på en post där makten att påverka andras liv, direkt eller indirekt, löper alltid risken att få kritik. Att en dag på en löpsedel läsa om någon som önskar dennes omedelbara frånträde från posten. Trots att ens överordnade med jämna mellanrum bekräftar att det han eller hon gör är rätt och i linje med vad företaget vill.

Och jag undrar hur ofta den som kritiserar har rätt. För som med allt annat går det ju att plocka ner scenariot till sin egen nivå, att titta på t.ex. sin egen arbetsplats. Någon har blivit tillsatt på en post, någon undrar hur fan hon fick det jobbet, efter ett tag undrar en annan varför hon agerar si när hon borde agera så, en tredje tycker att han själv skulle gjort ett bättre jobb och en fjärde beklagar sig över vilka konsekvenser det får för den själv. Men ingen utöver den som utför handlingarna, och dess överordnade har ju insyn i varför de agerar på just detta vis.

Det är så enkelt att kritisera. Så enkelt att bara se det sista steget i en lång tankekedja och hävda att du har fel och jag har rätt. Är det för mycket begärt att ta reda på vad som ligger bakom innan man startar drevet. Eller ska vi bara leva efter "Avgå alla!"?

Tänkte inte på det...

Alltså, räkna hur många kändisar som är med i första videon. Alla har minst 1 PR-ansvarig. Kom ingen på att det kunde bli en reaktion som i videon nedanför?