Jag vet att jag inte är ensam om att med jämna mellanrum konfrontera mig själv med ovanstående, lätt paniska, insikt. Det går igen hos många entreprenörer jag mött, det tas upp av föreläsare, framgångsrika företagsledare och världskända artister. Alla har de gång som annan tvivlat på sin förmåga och upplevt sig själva som en skådespelare i en pjäs, där han eller hon fått sin omgivning att på allvar tro att rollen är dennes verkliga person.
Jag tänker på det ibland då någon i offentlighetens skoningslösa ljus ifrågasätts för sina handlingar i sitt yrke. Ministrar, VD:ar, chefredaktörer, ja tämligen alla som sitter på en post där makten att påverka andras liv, direkt eller indirekt, löper alltid risken att få kritik. Att en dag på en löpsedel läsa om någon som önskar dennes omedelbara frånträde från posten. Trots att ens överordnade med jämna mellanrum bekräftar att det han eller hon gör är rätt och i linje med vad företaget vill.
Och jag undrar hur ofta den som kritiserar har rätt. För som med allt annat går det ju att plocka ner scenariot till sin egen nivå, att titta på t.ex. sin egen arbetsplats. Någon har blivit tillsatt på en post, någon undrar hur fan hon fick det jobbet, efter ett tag undrar en annan varför hon agerar si när hon borde agera så, en tredje tycker att han själv skulle gjort ett bättre jobb och en fjärde beklagar sig över vilka konsekvenser det får för den själv. Men ingen utöver den som utför handlingarna, och dess överordnade har ju insyn i varför de agerar på just detta vis.
Det är så enkelt att kritisera. Så enkelt att bara se det sista steget i en lång tankekedja och hävda att du har fel och jag har rätt. Är det för mycket begärt att ta reda på vad som ligger bakom innan man startar drevet. Eller ska vi bara leva efter "Avgå alla!"?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar