Är det inte dags för dig också snart?

Jag vill inte bära på en massa extrakilon när jag kämpat så hårt för att bli av med de jag hade, och riskera att förstöra min kropp. Jag vill inte klämma ut ett barn och riskera att förstöra min kropp. Jag vill inte amma. Jag vill inte vara vaken på nätterna på grund av hysteriska skrik. Jag vill överhuvud taget inte höra hysteriska skrik. Skulle aldrig komma på tanken att sitta med andra mammor och dissekera färg på bajs, mängd på kräks eller storlek på eksem.

Jag vill inte förflytta mig runt med en otymplig barnvagn som kräver att andra människor hjälper mig. Jag vill inte vara i sjukvårdens våld, där allting är natuuuuuuurligt. Inte tampas med pedagoger som inte delar min syn på utbildning och beteenden. Jag vill inte åsidosätta mina egna intressen. Vill inte leka. Mina pengar lägger jag hellre på mina kläder och upplevelser än galonbyxor och lego. Och jag vill inte höra att jag kommer förstå så småningom, att jag bara måste träffa den rätta, eller att min biologiska klocka kommer börja ticka högre.

Det här betyder inte att jag inte gläds åt för din skull när du skaffar de barn du längtat efter. Inte att jag inte kan tycka de är söta, inte heller att jag inte kan leka med dem när jag känner för dem eller sitta barnvakt någon gång.

Jag vill bara att vi pratar lite mer om att det inte är självklart att alla vill föröka sig. Okej?