Som liten (eller ja, ung) blev jag mobbad för mitt stora och fluffiga hår. Det var väl därför jag flippade över och skulle göra de mest galna grejer med mitt hår sen. Jag tror det började när jag upptäckte plattången och insåg att jag inte måste vara ett fluff i resten av mitt liv. Det kompletterades så småningom med olika stilar på smink och kläder, och alla skrek de "titta på mig!". Antagligen för att jag uppevde det som att ingen någonsin tittade på mig. Jag var obetydlig och osynlig och tog därför till alla trick för att någon skulle uppmärksamma min blotta existens. Jag var pop, hårdrock, synth, och bara allmänt färgsprakande.
Idag behöver jag inte skrika med utseendet längre. Vissa tycker jag är som förbytt i både personlighet och utseende men jag tycker allting handlar om den förändring alla människor borde göra vartefter åren går. Nämligen den som kommer av erfarenheter, insikter, förståelse och allt annat som jag inte har när jag är 20. Och även om jag allt som oftast kväver impulsen att be frisören, färga, kapa och crazyfrisera, så trivs jag verkligen alltid med min nuvarande stil. Feminin, klassisk, med långt hår (nåväl, snart så) och kläder i beige, brun, blekrosa, krämfärgat. Och såklart, ibland piffat med en färgklick.Jag får ofta frågan varför jag har min megatatuering på ryggen, där jag i princip inte själv kan se den. Det är en del av det. Jag vet att det finns där, jag tvivlar inte på min egen röst, men jag behöver inte skrika hela tiden för att testa om andra hör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar