Igår såg jag solen för första gången sedan jag kom upp till norrlandet i lördags. Snön har yrt, små stickande isbitar har flugit genom luften och himlen har varit kompakt grå. Inte nu. Blå himmel, tio minusgrader. glittrande snö på marken och en sol som under ett par timmar kämpade för att hålla sig synlig ovanför bergens skogiga horisontlinje. Jag bestämde mig för att passa på att fånga lite d-vitamin och förbränna några av de oändliga mängder kalorier som tillförts min kropp via mat och godis den senaste veckan. Ett och annat fotografi blev det också när jag passerade de till vardags mest ordinära miljöer som i snöskrud blir vykortslika motiv.Efter ungefär fem kilometer i rask takt kom känslan, den där känslan jag är så lycklig över att numera ha som en del av mig. Jag ville springa. Så jag började jogga. Rätt skor och byxor hade jag för ändamålet, men täckjackan, och den pälsfodrade mössan med öronlappar utgjorde mer oortodoxa träningskläder. Spela roll, när jag åker igen i övermorgon tänkte jag och joggade på i sisådär 3 kilometer. Där rök väl åtminstone en par vörtmackor med skinka.
Vi ska inte prata om det här med ätandet. Jag kommer komma hem med kanske 1-2 extra kilon (plus 2 ytterligare i vätska) och lagom till februari är jag smärt och fin igen. Kanske better than ever. Varje år blir jag bättre och bättre på att inte vara så elak mot mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar