Jag bor hos farmor i jul. Fina lilla farmor vars hem alltid varit en fristad för mig och min syster när vi inte ville gå hem till bråk och skrik. Hos farmor fick vi te och mackor och hjälpte till att lösa korsord i Hemmets journal. På somrarna var vi i hennes stuga, gick i skogen letandes blåbär, blev nedbäddade i svala lakan med myggnät för fönstren, eldade i kaminen, spelade badminton och farmor skrek "blinnstyre!" och skrattade varje gång vi missade bollen. Nog för att hon inte är är ofelbar, det har under årens lopp kommit vinkar om min övervikt och så, men jag vet att det är i all välmening. Och nu är jag enligt henne "smal som en sylfid". Look it up, det fick jag göra.
Och i jul, när mammas trea ska hysa henne, min syster, hennes man och två barn, ja då flyttar jag över till farmor. Och jag ser hur det gläder henne att jag är där, att vi kan diskutera, skratta, minnas, och lösa korsord (hon har fostrat en korsordsnörd). Dessutom proppar hon mig full med mat och hembakt fikabröd som jag med glädje proppar i mig med tysta löften om strikt diet efter nyår.
Jag är så glad att jag kan ta mig tid att ge tillbaka den omtanke hon alltid gett mig. För en dag kommer hon att vara borta. Relationen till farfar, morfar eller mormor var inte på långa vägar lika stark som mina band till farmor. Lilla Maj-Lis, jag vill alltid ha dig kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar