Känslan är skön, att va svart och grön

Jag och Micke fryser på hemmamatch mot MFF 2009

Idag fyller Göteborgs Atlet och Idrottssällskap, GAIS, 120 år! GAISare blev jag i nådens år 2005, det sista året i förra Superettan-svängen. Kanske var det idealt upplägg att gå och bli supporter det år laget går upp Allsvenskan. Det värmer i hjärtat att ha minnen från gamla Gamla Ullevi med sina träbänkar och plåttak där varje pyro-tifo var en potentiell dödsfälla eller åtminstone ett gigantiskt rökrum. Där har det sjungits och hurrats men också suckats, sparkats i väggar och faktiskt någon gång gick jag hem trots att matchminuter kvarstod.

Där har jag sett trotjänaren Roland Nilsson, stjärnskott som Wilton Figueredo och James Keene, och de där som man alltid kan lita på; kapten Lundgren, Kenneth Gustafsson och Dime såklart, (med undantag för de där jävla handbollsräddningarna). Jag drar oss alltså mot 10 år grönsvarta år, även om engagemanget inte getts samma utrymme på senare år som i början.

Men jag kommer alltid med storglädje minnas bussresorna, framför allt med Micke som sällskap, till Malmö, Helsingborg, Stockholm, Örbro och förstås även Borås. Och hur fint mottagande jag fick av de flesta, jag hävdar att som tjej är du banne mig alltid välkommen i en klack. Och en replik från någon ölstinn kamrat på bussen
"Hur är det egentligen att åka på en sån här bussresa, med bara fulla killar?"
Tja, antagligen lika illa som du förställer dig.... Men jag säger det med ett leende.

I år har vi chans på kvartsfinal i Svenska Cupen och sen drar Superettan igång. På 120-åringens dag lovar jag på heder och samvete att vara mer närvarande i år. Utan fans, inget lag. Och jag börjar banne mig sakna derby-feber och att få hata lite på bananerna i pyjamas.