Först: de där stråkarna, det låter som Buffalo Blues (varsågod och jämför Kent med Maskinen).
Sedan: nu har han gjort det igen, den där jäkla Jocke Berg.
Efter en stund: men det var ju en väldigt menlös refräng.
Mot slutet: varför lyfter den aldrig?
I tystnaden efteråt: det där var som en duglig poetry-slam dikt, fast med musik.
Och jag undrar om det inte var så, att varje textrad i den där låten, var ämnen han ville skriva låtar om. Sen var det liksom enklast att bara bygga ihop allt i en singel. Tidens tecken har ju alltid varit easy targets. Det stör mig att en så begåvad person plockar så lågt hängande frukt.
Missförstå mig inte, jag håller fortfarande Kent, Verkligen, Isola och Hagnesta Hill så fruktansvärt nära om hjärtat. Just därför vill jag inte behöva få den här känslan av klipp dig och skaffa ett jobb när jag lyssnar på Kent. Den känslan ska även fortsatt vara förbehållen Lars Winnerbäcks samtliga verk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar