Nu är det snart slut mellan mig och Sollefteå

Det jag alltid kallat "hem", även om själva bostaden förändrats ganska frekvent kommer nu vara mindre "hem" än någonsin. Jag har alltid sagt "hem till Sollefteå". Jag är förvisso inte född där, men definitivt uppväxt i den mellannorrländska stad vars 8 500 invånare, stoltheter som Hundskolan, Ångermanälven och Skogsmulle tillhörde min vardag och värld under en lång tid. Jag kan som många andra med småstadspåbrå svänga mig med humoristiska iakttagelser och dialektala uttryck, varvat med den totala hopplöshet som utflyttningsorterna innebär.

Först flyttade min far, sedan min syster, min bror har gått in i det militära med obestämd bostadsort som följd och nu flyttar även min mor. Nu finns den sista utposten, min farmor, kvar där uppe. Men med mammas flytt blir det svårare än någonsin att motivera den elva timmar långa resan med nattåget som dessutom ändå kräver att jag blir upphämtad på en station 1 mil bort. Jag får nog acceptera att mina promenader över Ångermanälvens broar inte kommer bli så många fler till antalet. Kvar ska bara finnas minnesbilder av niporna, gågatan, stadsparken, Hallstabacken, ridskolan, de tre hus jag vuxit upp i och de två skolorna jag gick på.

Jag kommer alltid känna en samhörighet med Sollefteå, vi har inte helt gjort slut. Men i sanningens namn så håller vi nog på att glida ifrån varandra.