Team America har många ansikten men inget förstånd

I ena stunden står president Obama och hyllar det tal Martin Luther King höll för igår 50 år sedan. Världen tittar storögt på medan den till synes rakryggade Obama erkänner att det finns mycket kvar för USA att göra för sina medborgare, när många lever i fattigdom, arbetslöshet och allmän misär. Jotack. I andra stunden hävdar han att det minsann är dags för USA att gå in med stridstrupper i Syrien (trots att Syrien inte begått något angrepp mot USA) innan FN hunnit göra sin utredning om kemiska vapen (för det tycker USA nu är för sent) och finansiera detta med miljarder som varenda kotte kan räkna ut skulle behövas mycket bättre i skolor där man måste ha metalldetektor eller i städer som fullständigt övergivits av staten.

USA:s president pissar på sitt eget folk samtidigt som han försöker upprätthålla bilden av att landet är rättvisans förkämpe i världen, och under borden delar man upp sedelbuntarna och gör upp om var freden ska få råda för närvarande och vilka som kan offras. Media har fullt upp med att visa en version där det handlar om en regering och dess motståndare i ett land långt borta från all civilisation (typ Sverige eller USA) utan att mata in parametrarna Iran, Kina eller Ryssland. Och "rebell" är liksom det finaste man kan vara.

Meanwhile in gamla Svedala står ett gäng ängsliga politiker med tillhörande rövslickande journalister och trampar oroligt för tänk om det blir krig i Syrien. Då måste Obama ställa in sitt Sverigebesök!

Och som grädde på moset skulle jag vilja höra en indignerad radiorapport från Cecilia Uddén, lämpligtvis placerad på ett torg i Damascus, som under dramatiska åthävor intervjuar barn på gatan om hur det känns att stå mitt i händelsernas centrum.